Nästan en kärleksförklaring till vabben (nästan)

Ibland kan det vara mysigt att vabba numera. Inte enbart stress över missat jobb, irritation över barn som bråkar, trötthet kring tvånget att hitta på något för att barnen annars blir som tokiga. För mig är den stora skillnaden att vabba bara ett barn medan det andra är på förskolan. Jag vill inte jinxa något nu, för jag föredrar så klart veckor utan vabb, men idag när solen sken och det var nästan vindstilla var det verkligen bara mysigt att umgås med Lillcyklisten. Han var också i praktiken frisk (hög feber igår, ingen feber idag) så egentligen var det som att få en dag på tumanhand.

Istället för att bara sitta hemma och gräva i legolådor, mamma nu behöver jag en sån HÄR bit, tog vi bussen till en blomsterhandel (eventuellt min idé) och köpte såjord, blomjord och diverse småkrafs som jag tyckte tg jag behövde. Sen åt vi på Max och jag berättade för Lillcyklisten att kvinnan som sjöng hette precis som jag i förnamn, men mamma kan man veta det när man är kille? Gick inte in på någon närmare diskussion om mörka/ljusa röster men vi satt och diggade till "My baby just cares for me" medan vi tuggade i oss pommes.

Sen hann jag rensa ut allt gammalt skit, det luktade faktiskt nästan som slit, från balkongen - jord från i fjol, skruttiga gamla växter från i höstas - medan tv:n gick varm, och kunde till och med dricka kaffe i solen (!!!) i bara tröja (!!!!). 

Det var allt som allt en otroligt fin dag och det kändes som alldeles för längesen jag och Lillcyklisten gjorde något på tumanhand. En fyraåring är ju väldigt rolig att prata med, särskilt när hen inte hela tiden blir avbruten av en skogstokig tvåochetthalvtåring. 

Sen satt jag på en bänk på gården och frös efter förskolan för att jag inte ville gå in så länge det var ljust, men som jag brukar säga (lite för ofta) till barnen: då får du faktiskt skylla dig själv litegrann. 

En helt vanlig helgdag

Det är lördag, jag städade på förmiddagen medan barnen lekte, vi gick till mataffären, jag hittade en solvägg och barnen kom på en lek som gick ut på att de gick runt runt på en stenig gång och turades om att sitta i min famn. Så skönt, hann jag tänka, här sitter jag i solen och barnen har roligt. En minut senare har någon trängt sig före den andra, det har utdelats slag i huvudet och ett barn springer långa vägar bort efter att ha fått en skarp tillsägelse om att vi inte slår varandra. Jag skyndar efter med det andra barnet i släptåg, förbannad över att barn nummer ett har sprungit iväg mot en bilväg, någon behöver kissa, en annan hittar en käpp som måste med in.

Puh. Vi gick in, jag lagade minestronesoppa, barnen var förvånansvärt lugna efter lite obligatoriskt jag vill vara ifred och skrika. Nu råder frid i ca en halvtimme till medan Minicyklisten sover och Lillcyklisten kollar på Paw Patrol, jag läser Tessa Hadleys senaste roman Free Love.

Sen bär det av ut igen.

En timme en minut

Om en timme sover barnen, jag har förhoppningsvis gjort yoga i min nya yoga-bh (fråga inte, ibland är jag bara en trött mamma som beställer saker på nätet i hopp om att bli vig och fräsch) och hinner prata med Cyklisten en stund utan att bli avbruten.

Om en dag är det fredag, jag ska ha gemensam arbetsdag med två kollegor och planera, hålla intervjuer, och äta lunch. Det ser jag fram emot, jag har så kloka och roliga kollegor.

Om en vecka är det bokcirkelträff, förmodligen hemma hos J. Vi ska prata om Julie Otsukas The Swimmers och äta ost. Jag längtar, dessa träffar är ljuset just nu.

Om en månad hoppas jag att man kan säga att det är vår. Det händer inte något särskilt då så vitt jag vet förutom att tempot på jobbet skruvas upp: semesterscheman, sommarschemaplanering och panikrekryteringar. Måste försöka njuta lite mer av lugnet nu inser jag.

Om ett år har jag verkligen ingen aning om nånting, antagligen är det mesta rätt likadant som det är nu men kanske har hela familjen fått en bättre balans och fått några insikter om hur vi ska lägga upp våra dagar för att inte bli slutkörda.

Upplägget med timme/dygn/vecka/månad/är hämtad härifrån.

Prata väder

När solen kommer fram känner jag mig som en ny människa, men tyvärr med följden att jag återgår till att vara den gamla oinspirerade människan när den går i moln. Jag letar kläder på Tradera, jobbskor till mig, pyjamas till Minicyklisten, landar i några budgivningar och hinner samtidigt beställa några andra plagg från en helt annan sida. 

Jag läser Julie Otsukas The Swimmers, jag lyssnar på Daniela Kriens Kärlek i fem akter. Jag skriver lite, jag pratar med min terapeut, jag gör yoga på lördag förmiddag och mår ganska bra. Sen blir det något missförstånd, onödiga saker sägs och humöret raseras på en sekund. Det är orimligt och jag går runt med ett skört psyke för tillfället. 

Men sena äter alla maten till lunch trots att allt inleds med skrik och vrål eftersom vi har begått synden att vrida matbordet på andra ledden. Och när båda barnen slevar i sig färslimpa och Minicyklisten till och med äter potatisen som han brukar rata och någon säger förlåt och väderleksprognosen plötsligt inte visar regn utan bara mulet i eftermiddag, då är jag på topp igen. 

Skärmdumparna

Här kommer ett världsligt inlägg av den typ som jag själv tycker är förvånansvärt roliga att läsa på andra bloggar, nämligen skärmdumpar från den senaste tiden. De berättar mer om ens tillvaro än man skulle kunna tro. 

Lite lagom femton år efter trenden startade (?) har jag köpt en monstera, fann denna fantastiska bild när jag letade efter skötselråd.

Efter två barn har jag noll musiksmak längre, såg dock att Martha Wainwright kommer hit och blev glad! Klickade sen vidare och insåg att det var slutsålt. :(:(:(

Letade efter böcker till bokcirkeln och snubblade över den här och tyckte den lät härlig.

När man har en 2,5-åring är utbrott normalläge, så blev sugen på denna podd som nämns (som för övrigt nästan har identisk titel som boken upptäckte jag nu!). Minns inte vilken blogg det var men möjligen Hej hej vardag.

Hm, detta var lite mer oklart. Kan det ha varit pga notisen längst upp? Ett visst barn heter ju som djuret och det har hänt att han har plockat fram huggtänderna...

Clara gjorde en så fin hyllning till sin systers personliga stil och detta tyckte jag var kul! Broscher som halsband. Ska genast börja leta broscher på loppis.

Det var det! Nu ska jag göra ett kort yogapass innan jag rostar bröd och kollar vidare på Sherwood.

Nästan som en lögn

En ljus helg, skrev jag nyss, men egentligen är det inte alls sant. Det är en glättig yta ovanpå en ganska tuff period med olika utmaningar som just nu kräver lite för mycket av mig. Eller så här: jag är genuint glad åt ljuset och det gör mig på riktigt gladare. Men jag är också trött och saknar andningshål. Jag vet väl inte riktigt än var jag vill befinna mig här på den här platsen, alltså om jag mest vill dokumentera det yttre som pågår eller om jag också vill djupdyka i det inre. Det är klart jag vill djupdyka, annars hade jag knappast börjat blogga igen, men det är skrämmande med ärlighet och jag är ovan. Så om det blir glättigt är det för att jag också behöver fokusera på det ibland, det lätta och flyktiga. Men det andra finns också där, bara så ni vet.

En ljus helg

Om någon (eller sannolikt samtliga) av grannarna hörde ljud från vår lägenhet nu ikväll trodde de säkert att jag var i färd med att skålla och/eller flå mitt barn. Vad gjorde jag? Jag försökte klippa hans hår i nacken. Han har ärvt mitt tjocka hår vilket är härligt, men med den energi han har blir det fort svettigt och obehagligt under mössan så jag försöker hålla det hyfsat kortklippt. Vet inte vad som hände, innan idag har det gått hur smidigt som helst att leka frissa men nu var det verkligen panik. Nåväl. Det lugnade ner sig småningom, jag får inspektera "frisyren" imorgon.

Annars har det har varit en så vårig helg, kall och lite fuktig, men ljus! På bilden ovan är klockan 17:08 och det är alltså inte ens mörkt? Man är ju en levande kliché, men jag har nog längtat extra mycket efter ljus den här vintern. Jag dras med en förkylning så vi har mest släpat oss runt här på höjden, som tur med några spontanträffar med grannar och besök i bokbussen så att den ömma modern har fått replikera på annat än "mamma du är bajs" och liknande utsagor.

Snödropp, lite sjukt ändå? Får balansera upp det med all hundbajs som kryper fram ur snödrivorna (skottpeng på er som inte plockar upp efter era hundar) och in under barnens skor. Namaste.

Bokprat

Vi har bokcirklat! Hurra! Det tog bara drygt två månader (eller mer?) att samla ihop oss, vilket låter obegripligt eftersom vi bara är tre damer, men förståeligt eftersom alla har småbarn. Det ärnett roligt upplägg, jag tog i intiativ och känner båda de andra deltagarna men de är inte bekanta sen tidigare. Vi har hittills läst:

Stine Pilegaards Meter i sekunden

Annie Ernauxs En flickas memoarer

Sara Gordons Natten

Konsensus var väl att den första var underhållande men något riktningslös och att den tredje var väldigt drabbande. Kanske att den mellersta delade oss mest även om alla uppskattade den. Nu väntar Julie Otsukas The Swimmers och jag hoppas verkligen att det inte dröjer till maj innan vi pratar om den.

Köpte tuplaner och beundrade sonens vabbpyssel, en glittrande igelkott.

Den här veckan har det varit högt och lågt, bra sömn två nätter följt av katastrofsömn nätterna efter, roliga jobbdagar och plötsliga vabbdagar. Jag har känt mig trött och sliten och mest tänkt på mat, unnat mig god ost, finkaffe, frallor från 7Eleven. Det märks då tydligt när energin är på minus.

Nu är det fredagkväll och jag hör att Minicyklisten fortfarande viskar för sig själv i det mörka rummet, jag ska försöka räta ut min onda rygg innan jag öppnar en öl och tittar på På spåret. Hoppas ni får en fin helg!

Lite avstängd

Det är stopp i tankarna, som om någon har lagt en blöt filt över hjärnan, jag och min kollega ändrar om i butiken och tittar på varandra - hur blev vi så här trötta? 

Snön lyser upp, snön tynger ner. Barnen pratar med varandra i det mörka rummet och någon viskar för sig själv. Den ena har fattat ett beslut om att sova i våningssängen istället för spjälsängen och vem är jag att säga emot? Men när jag går in i rummet för att någon ropar står han mitt på golvet och jag tänker nej det var ju den grejen, ska han börja promenera upp på natten nu? 

Min lillasyster skriver att det var längesen vi ringdes och vi bestämmer att vi ska höras. Bara jag hinner duscha först. Bara barnen somnar först. Bara Minicyklisten slutar viska för sig själv i mörkret.

Imorgon ska bokcirkeln äntligen träffas om ingen blir sjuk igen, det är ljuset i denna trötta vecka, att få sitta ner tillsammans med vänner och prata om böcker.

Snö och tålamod

Jag var helt oförberedd på all den snö som vräkte ner igår, och nästan ännu mer oförberedd på att det idag var -7 när vi gick upp och snön låg kvar. Ofta, men inte alltid, kommer det lite snö i februari men det är inget man kan ta för givet.

 

Tänk att vara tvungen att kisa mot solen med pulka i hand! 

Jag tycker inte ens synd om mina försummade balkongväxter som jag aldrig plockade in i höstas längre, jag ser det som en installation.

På eftermiddagen var jag på det tålamodsprövande uppdraget att, tillsammans med en fyraåring, välja EN födelsedagspresent i leksaksaffär. Vet inte varför jag trodde att det ens skulle gå, finns det något mer tålamodsprövande för en förälder? Vi enades dock till slut (efter diverse sammanbrott och förslag på saker som kostade skjortan) om en kulbana. 

På hemvägen var det så vackert, och helt omöjligt att fånga på bild så klart. Pastellfärgad skymningshimmel och en måne som nästan var full.