Nästan en kärleksförklaring till vabben (nästan)

Ibland kan det vara mysigt att vabba numera. Inte enbart stress över missat jobb, irritation över barn som bråkar, trötthet kring tvånget att hitta på något för att barnen annars blir som tokiga. För mig är den stora skillnaden att vabba bara ett barn medan det andra är på förskolan. Jag vill inte jinxa något nu, för jag föredrar så klart veckor utan vabb, men idag när solen sken och det var nästan vindstilla var det verkligen bara mysigt att umgås med Lillcyklisten. Han var också i praktiken frisk (hög feber igår, ingen feber idag) så egentligen var det som att få en dag på tumanhand.

Istället för att bara sitta hemma och gräva i legolådor, mamma nu behöver jag en sån HÄR bit, tog vi bussen till en blomsterhandel (eventuellt min idé) och köpte såjord, blomjord och diverse småkrafs som jag tyckte tg jag behövde. Sen åt vi på Max och jag berättade för Lillcyklisten att kvinnan som sjöng hette precis som jag i förnamn, men mamma kan man veta det när man är kille? Gick inte in på någon närmare diskussion om mörka/ljusa röster men vi satt och diggade till "My baby just cares for me" medan vi tuggade i oss pommes.

Sen hann jag rensa ut allt gammalt skit, det luktade faktiskt nästan som slit, från balkongen - jord från i fjol, skruttiga gamla växter från i höstas - medan tv:n gick varm, och kunde till och med dricka kaffe i solen (!!!) i bara tröja (!!!!). 

Det var allt som allt en otroligt fin dag och det kändes som alldeles för längesen jag och Lillcyklisten gjorde något på tumanhand. En fyraåring är ju väldigt rolig att prata med, särskilt när hen inte hela tiden blir avbruten av en skogstokig tvåochetthalvtåring. 

Sen satt jag på en bänk på gården och frös efter förskolan för att jag inte ville gå in så länge det var ljust, men som jag brukar säga (lite för ofta) till barnen: då får du faktiskt skylla dig själv litegrann.