tisdag 19 juni 2012

Att vara sin egen värsta/bästa kritiker


Egentligen är det här mitt favoritskede av skrivandet. När man har en relativt färdig text som man kan printa ut och fullkomligen attackera med rödpenna. Det blir plötsligt konkret. Man ger sig själv tillåtelse att flytta om stycken precis hur man vill, man stryker småord och överflödiga meningar, man rensar i röran. Risken är förstås att ingenting är kvar när man har blivit klar med sin genomgång. 

Snart är jag klar med min andra magisteruppsats, som i jämförelse med min gradu framstår som en fis i rymden eftersom den bara är trettio sidor lång. Nu återstår finslipande och sen en opponering om lite mer än en vecka. Det här med att skriva en uppsats i vetenskapsteori är inte direkt något jag är van vid, så jag väntar mig all möjlig kritik. Men så länge jag blir godkänd är jag nöjd. Och då blir det ledighet i en månad. Eller som jag brukar säga, obetald semester från min arbetslöshet. Hurra!

Inga kommentarer:

Från det man längtat efter till något annat

Det är en puckel som är jobbigt att ta sig över, övergången från högsommar till sensommar. Den känns fysiskt, min motvilja mot mörkret, tank...