Saklig och förnuftig

Naturligtvis blir det mulet och regnigt så fort jag orkar komma ihåg att köpa batterier till kameran. Men jag misströstar inte, ärligt talat blir jag lite irriterad på den där jäkla solen som gör min promenad upp mot mitt slott uppe på backen ack så svettigare. Det är skönt med höst. Det är skönt att vara lite småfrusen. Yes, I said it.

För tillfället sitter jag i universitetsbibbans läsesal och undrar om jag ska fortsätta vara flitig eller gå till Systembolaget och inhandla vin för middagen som L så snällt har beslutat sig för att laga ikväll. Jag vet redan vartåt det barkar. Det är något med fredagar som gör det väldigt svårt att jobba, också om dagen i praktiken ser precis likadan ut som alla andra dagar i veckan. En recension har jag dock hunnit med samt en ytterligare början på noggrann genomgång av den magisteruppsats som jag ska opponera nästa vecka. Det är roligt att läsa andras uppsatser, också när man tycker att saker och ting inte riktigt fungerar. För att jag inte mina seminarievänner ska uppfatta mig som den där finlandssvenska bitchen som minsann skulle kritisera varenda mening har jag beslutat mig för att bli en kolugn opponent. Här ska det minsann diskuteras sakligt och förnuftigt.

En fralla anyone?

Jag har suttit och funderat på Sverige sådär i helt oproblematiserande termer och funderat över om jag har gjort nånting riktigt svenskt sen jag kom hit för snart två veckor sen. Det enda jag kan komma på är att jag har uttalat det übersvenska ordet "fralla" utan att det ingick i ett sammanhang där jag mobbade min svenska småkusin.

The horror, the horror.

Sen är det naturligtvis svårt att låta bli att se på Idol, särskilt eftersom jag faktiskt har en tv. Men utöver det vet jag inte. Här finns billigare och skojigare frukter, det är bra. Man kan äta massor av physalis (går även under det fantasilösa namnet ananaskörsbär samt det mer fantasifulla namnet syfilis) utan att bli ruinerad. Kanske har jag missat något viktigt svenskt? Man kan ju alltid fråga Sverigedemokraterna.

I maklig takt

Läsesalen i Universitetsbibban verkar lovande. Bekväma stolar och bokstöd på borden. Det är soligt och varmt. Och det känns lite som ett tema för det lär komma att regna och blåsa vågrätt sen när det väl börjar, och när jag just hade kommit till "regniga" London var det också varmt och strålande sol. Jag är mycket okej med sådana avvikelser från det normala.

En bra sak med att komma till en stad där vänner och släktingar har varit tidigare är att man får fina tips om människor man kan träffa, man får liksom åka lite social snålskjuts. Jag fortsätter tacksamt att ta emot tips. Kanske lite särskilt för att jag har seminarier så sällan och inte riktigt ingår i något sånt sammanhang ännu. Samtidigt är det otroligt skönt att slippa hela utisruljansen. Jag kan i och för sig förstå Nanne när hon irriterar sig över att det inte ens finns utisprogram att välja bort, men tro mig, man kan hamna i de mest underliga sammanhang då. Våga säga nej till hyster-bonding.

Den där kursen

Jag vet inte vad det är med oss litteraturvetare från Åbo, men av någon anledning är vi väldigt bra på att lämna efter oss enstaka mystiska obligatorisk kurser som krävs för att få ut kandidatexamen. Jag har läst filosofi som långt biämne och varit mycket nöjd med mitt val. Men det var då alltså den där ena kursen. Det känns helt omöjligt för mig att börja skriva gradu innan jag har fått den ur världen, men den här veckan ska det bli gjort. Det är inte ens svårt, mest lite tråkigt. Det är sällan kul att skriva referat.

Problemet löses på följande sätt: man väljer valfri vän och beger sig till valfritt café. Man slår sig ner och jobbar i ungefär en halvtimme tills man har lust att göra Hobbes ansikte till en piltavla och till och med börjar fundera över var i rummet man skulle placera den. Resten av tiden har gått till att slöläsa bloggar och googla espressokokning i moka-bryggare.

(Kaffet blev gott, bytte från äckliga Zoegas till Arvid Nordquist. För den som bryr sig om sådant.)

Att sakna röst

Igår tappade jag rösten. Det låter hur kul som helst när jag försöker prata. Men det betyder också att jag får hålla mig i skinnet lite till och stanna hemma ett par dagar. Jag tror att jag skrämde upp datasupportsnissen litegrann just när jag skrockade till efter att han hade informerat mig om att mitt nät skulle fungera bara jag valde den engelskspråkiga avtalssidan. "Ja, ditt modersmål är ju svenska..." sade han lite tveksamt när jag försökte påpeka att det var ganska uppenbart att jag klickade på den svenska flaggan.

I brist på hälsa och batterier till kameran kan ni här ovan skåda en pytteliten bild från mitt rum tagen med min dåliga datorkamera. Här ska jag sitta idag och slösurfa, titta på tv*, och kanske börja läsa den uppsats som jag ska opponera om två veckor. Det känns konstigt att jag inte kommer att ha några egentliga tidsramar för mitt skrivande, mina seminarier är väldigt sporadiska och kommer bara att hållas en gång varannan vecka nu de kommande månaderna. Som tur kan man alltid göra läsordningar. Också om man själv hittar på alla punkter och måsten.


*Någon har lämnat kvar en tv i rummet, jag tänkte först att det var ganska störande eftersom jag har vant mig av med zombiezappandet, men börjar nu faktiskt vänja mig vid att äta morgonmål till "Gomorron Sverige".

Blindstyre

Ett magiskt Göteborgsögonblick kallade M det för. I den lilla klubben nära Slottsskogen med underlig beach-inredning (palmer, djurhudar, bambuväggar...) där också Jens Lekman traskade omkring och såg lite vilsen ut efter sin hemliga enmansshow som vi hade turen att få höra om. Svettigt och vackert var det, och vacker var Jens i sin rutiga skjorta och lilla mössa och i sin fina blyghet som gjorde allt ännu mer... ja. Bara ännu mer.

Det bloggas igen från de Matteo och det får mig att tänka på hur jag har ett behov av att snabbt skapa några stamställen när jag kommer till ett nytt ställe. Det är samma sak när jag reser. Inte för att stället nödvändigtvis behöver vara fantastiskt, men det är som om jag behöver ha någon fast punkt. Hur liten den än är. Men det bör dock tilläggas att de Matteo hittills har Göteborgs godaste kaffe. Värre stamställe kunde man välja.

En orsak till att jag har känns mig en aningen bortkommen är att jag skulle fixa nya glasögon alldeles innan jag åkte från Finland. Precis som jag misstänkte hade min syn försämrats rejält. Typiskt nog hann glasögonen inte bli klara innan jag åkte vilket har inneburit att jag har vacklat omkring med mina supersvaga gamla tittdon på ca -2.25 trots att jag borde ha -4.25. Rekommenderas inte. Men till min glädje låg det ett litet paket i postluckan igår, och nu känner jag mig betydligt säkrare på stegen.

Feist spelar i bakgrunden och jag ska snart hugga in på min croissant. Det börjar arta sig.

Radiotystnad

Nej, jag har inte slutat blogga men internätet i denna stad har inte velat mig väl hittills. Men det ska nog ordna sig så småningom. Just nu sitter jag på café da Matteo tillsammans med L, det är lite svalt i luften men inte för svalt. Solen skiner och kaffet är underbart.

Den här veckan har varit ett kaos men jag känner att jag kanske har landat litegrann. Jag flyttade in i mitt rum i onsdags och har redan varit det obligatoriska varvet till Ikea. Rummet känns stort i jämförelse med min Londonskrubb, även om det är lite halvsjaskigt och kommer att målas om. Vid boendeexpeditionen informerades jag om att JAG får välja väggfärg. Så fint, hann jag tänka. Men sedan fick jag se de fyra nyanserna av grått som jag skulle välja mellan och fick svälja min entusiasm.

Däremellan har det hunnits med en hel del promenader av och an i jakt på diskborstar och kuvert men också ett och annat vinglas i stadshuset och vilda diskussioner om hipsters och religion. Ikväll blir det hemlig konsert tillsammans med M. Jag berättar mera nästa gång jag hittar nät.