Orally challenged?

Häromkvällen diskuterade jag seminarier tillsammans med några andra utbyteselever från norden. Vi är alla den personlighetstypen som inte har något emot att prata under seminarier (då det faktiskt också är meningen att man ska diskutera) men vi har alla stött på samma problem. Vid våra hemuniversitet har vi varit vana med att helt enkelt öppna munnen utan att alltid i förväg ha formulerat våra tankar i huvudet. Naturligtvis tror vi oss kunna göra detsamma här. Jag menar, engelska är väl ändå inte så svårt.

Icke sa Nicke. Här kan våra fritt formulerade tankar låta exempelvis så här:

"Well I was thinking like, with the story, that it's like some kind of, I don't know, you know, like a kind of..."

Och oftast slutar det vid punkterna ovan eftersom vi inte kan komma på vad termen vi vill använda heter på engelska. Eller hur man använder den i praktiken. Slutresultatet är i våra fall följande: nordbon rodnar generat och ger över ordet till en native speaker som på ett elegant sätt lyckas uttrycka det tänkta i en enda mening. Utan att upprepa ordet "like" tolv gånger.

Elin från Reykijavik kom på den mycket passande diagnosen Orally challenged (om du alltså trodde att det här skulle vara ett snuskigt inlägg så hade du fel). Vi kan nog alla godta att bli diagnostiserade. Lustigt nog skulle jag säga att denna diagnos föddes under ett infall av vad min far brukar kalla mundiarré. Ironiskt så.