Dyrt i längden?

Det är inte så dyrt här i London. Inte när man går på café. Problemet är bara att man går oftare eftersom det är så billigt. Mina cafékumpaner är precis som jag väldigt kräsna när det gäller val av ställe. Vi promenerar och promenerar, tittar in i olika lokaler, rynkar på näsan - nej, alldeles för hög musik eller för mörkt eller för fult - och promenerar vidare och vidare. Ibland när vi har promenerat väldigt länge känner jag hur min negativa inställning mot kedjor som Starbucks kanske är en aningen problematisk. För ibland är man kanske så kaffesnål att man borde gå in i första bästa ställe även om det är en del av en kedja. Hittills har jag ändå lyckats undvika det.

Idag hittade vi en restaurang/café i Soho som hette något på italienska som jag inte minns. Det gick till och med att läsa. Det var också där som jag kom på idéen att göra något slags betygssystem för kaffeställena för att bättre komma ihåg vad som är bra och vad som är dåligt. Så jag gjorde ett litet schema. Sen kom jag på att en regel för schemat borde vara att vi bara får betygsätta stället om vi faktiskt befinner oss där. Och vips hade jag uppfunnit ännu en orsak att gå oftare på café.