Igår bakade jag och Hannah från USA pizza. Första hemlagade pizzan i Storbritannien, en märkesedag som dessutom sammanföll med att jag har varit här i exakt en månad. Den blev god men inte lika god som när jag bakar dem i Finland. Mystiskt. För den som inte visste det är jag besatt av pizza och jag har en superpower: jag känner på mig när en pizza är färdig utan att nödvändigtvis behöva titta in i ugnen. Inte så illa. Något som bidrog till en glädjefylld kväll var också det faktum att pizzadeg får Hannah att fnissa. Det här berättade hon för mig för några veckor sedan och jag blev naturligtvis tvungen att se om det var sant. Och minsann, när hon plattade ut degen hördes hon småfnissa. Sånt får mig att trivas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ett hopp till en vår
Det är som det brukar vara, månaderna segar sig fram tills de inte gör det, tills de tar ett skutt och barnet plötsligt frågar när är det so...
-
Jag försöker ansöka om körkortstillstånd men kan enligt e-tjänsten inte göra det med mitt personnummer. Men att maila Transportstyrelsen ge...
-
Vi dividerar om vad vi ska laga till middag, alla alternativ känns dåliga, jag har ingen lust med något vettigt som barnen ratar för det har...
-
I början av sommaren fick jag ont i höften. Efter att ha joggat försiktigt men regelbundet flera gånger i veckan i månader slog det plötslig...
3 kommentarer:
en annan hannah fnissar lite här borta på andra sidan vattnet
Haha! The pizza was good! We'll have to do it again!
Haha, comments by two Hannahs. What could be better?
Skicka en kommentar