Jag har kommit på mig själv med att suckande berätta för vänner och släktingar att jag har SÅ mycket jobb. SÅ mycket läsning och SÅ många uppsatser. Allt är sant men vad jag kanske glömmer att säga är att jag njuter. Av bokhögarna och diskussionerna och att många texter går in i varandra också om de dyker upp i olika kurser.
Igår morse läste jag André Bretons surrealistiska manifest från 1924. Manifestet är kritiskt mot realismens utbreddhet och efterlyser rörelse och förnyelse. Breton ger ett avsnitt ur Dostojevsijs Brott och straff som exempel där författaren mycket noggrant beskriver ett rum. Efter den ingående skildringen skriver Breton: "He is wasting his time, for I refuse to go into his room ... When one ceases to feel, I am of the opinion one should keep quiet." (s.8). För att slå sig fri från realismens bojor föreslår Breton automatisk skrift vilket i praktiken betyder skrivande utan eftertanke, att bara låta handen föra pennan längs med pappret och se vad som händer. Eller som han formulerar det:
Forget about your genius, your talents, and the talents
of everyone else. Keep reminding yourself that literature
is one of the saddest roads that lead to everything. (s.29)
Jag läser Breton och hittar många paralleller till hur jag själv tänker på skrivande och blir mer och mer övertygad om att gränsen mellan att läsa och att skriva inte alltid är så tydlig som vi kanske tror. Ibland läser jag för att läsa, men oftast för att jag skriver. Ibland skriver jag för att jag måste skriva men kanske oftare för att jag har läst. Eller för att jag vill läsa. Det surrealistiska manifestet har en hel del år på nacken och surrealismen kom att utvecklas en hel del också efter Breton, men just nu känns den frihet och öppenhet som manifestet efterlyser väldigt uppmuntrande. Och jag kan rekommendera det varmt åt den som också skrivläser eller lässkriver på samma sätt som jag.
Igår morse läste jag André Bretons surrealistiska manifest från 1924. Manifestet är kritiskt mot realismens utbreddhet och efterlyser rörelse och förnyelse. Breton ger ett avsnitt ur Dostojevsijs Brott och straff som exempel där författaren mycket noggrant beskriver ett rum. Efter den ingående skildringen skriver Breton: "He is wasting his time, for I refuse to go into his room ... When one ceases to feel, I am of the opinion one should keep quiet." (s.8). För att slå sig fri från realismens bojor föreslår Breton automatisk skrift vilket i praktiken betyder skrivande utan eftertanke, att bara låta handen föra pennan längs med pappret och se vad som händer. Eller som han formulerar det:
Forget about your genius, your talents, and the talents
of everyone else. Keep reminding yourself that literature
is one of the saddest roads that lead to everything. (s.29)
Jag läser Breton och hittar många paralleller till hur jag själv tänker på skrivande och blir mer och mer övertygad om att gränsen mellan att läsa och att skriva inte alltid är så tydlig som vi kanske tror. Ibland läser jag för att läsa, men oftast för att jag skriver. Ibland skriver jag för att jag måste skriva men kanske oftare för att jag har läst. Eller för att jag vill läsa. Det surrealistiska manifestet har en hel del år på nacken och surrealismen kom att utvecklas en hel del också efter Breton, men just nu känns den frihet och öppenhet som manifestet efterlyser väldigt uppmuntrande. Och jag kan rekommendera det varmt åt den som också skrivläser eller lässkriver på samma sätt som jag.
5 kommentarer:
Jag ser graduämne hägra sig i horisonten
Åh, I wish... tänker huvudet sprängfärdigt på graduidéer men har ännu inte lyckats komma ur mitt eget virrvarr. Det finns för mycket intressanta ämnen!
Så sant, om man både läser och skriver är det svårt att tänka sig det ena utan det andra. Också när man läser bara för att läsa blandar sig skrivandet i, åtminstone för mig.
baaaaah! höll i det surrealistiska manifestet för första gången för ganska exakt 4 minuter sedan (sitter i humaniora-bibban) och surfade sedan in på din blogg och vad hittar jag? what? what? det är roligt att vara synkkade men detta är nästan lite sådär över kanten...
Vad fint men skrämmande Hannah. Jag ska läsa det andra manifestet till måndag, verkar tyvärr inte alls lika spännande hittills.
Skicka en kommentar