Luftballong

Hanna skriver fint om gårdagskvällen. Så fint att jag inte har något att tillägga förutom en liten bild. För så här såg det bland annat ut:

Vad mer kan man väl önska?

Längtan efter något platt

Som ni ser här ovan är det väldigt platt i Småland. Inte så konstigt att landskapet gav mig hemlängtan, om ett par veckor är det Österbotten som gäller och jag går just nu från rum till rum och försöker med hjälp av bara tanken få dagarna att gå fortare. 

Men allt var inte riktigt som i Österbotten ändå. Framför allt förundrades jag över alla stora djur. När vi åkte på en liten båttur under midsommardagen såg jag några gigantiska fåglar komma flygande och trodde under bråkdelen av en sekund att jag plötsligt var en av karaktärerna i Conan Doyles The Last World. Men det var inga dinosaurier, bara några hägrar. Bara. Jag satt och gapade och tänkte att södra Sverige är som en regnskog. Ett av våra mål med båtturen var att hänga i utkanterna av ett stort sälreservat. Och visst fanns där sälar. Nyfikna som bara den, dessutom. De vågade sig inte helt nära båten men plaskade omkring några tiotals meter bort. 

När det regnade försökte jag uppdatera mina kunskaper om herrkläder. Unna Er glädjen att bära en skjorta, som är bättre. Det är så fint att folk förr niades i reklamen. Efter att ha suttit och korrläst en engelsk text igår tycker jag också att det är lustigt hur kommateringen i annonsen här ovanför verkar engelsk snarare än svensk. 


Det är mellantid hos mig just nu. Tid jag vill komprimera till små kuber, packa ner i min resväska och ta med mig till Finland. Det här med att tillbringa sommaren i stan, alltså. Nu gör jag det av nödtvång eftersom det är lite ruljans kvar kring min uppsats. Men jag kan berätta för er att det inte är särskilt hävt om man samtidigt råkar vara pank. Bara som ett litet tips. När man plötsligt är ledig och skulle vilja hitta på allt möjligt får man istället snegla hatiskt på brevinkastet som fortsätter att spy oväntade räkningar. Tur att man kan stoppa några sommarpratare i öronen och gå ut i solen. 

Vardagens hårda käftsmäll

Jag och det här småländska fåret ställer oss mycket frågande till hur man ska lyckas återgå till vardagen efter midsommarhelgen. Att det dessutom varnas för stora regnmängder i Schweden gör inte direkt saken lättare. Kanske man helt enkelt gör så att man kokar sig en kopp kaffe, lägger sig på soffan, vilar stämbanden efter allt prat och tänker på vilken otroligt fin helg man har haft.

Småpsykedeliskt stiltje

Hej hej hallå bloggen!

Jag märker att det börjar lutar mot ett lägga-upp-bilder-på-blå-himmel-bloggande så det är bäst att utfärda en liten varning: det kommer att vara lite stiltje här framöver. Kanske en liten bildbomb av ett idyllisk svensk midsommar, man vet aldrig. Men eftersom jag inte är särskilt intresserad av att se dylika bilder på folks bloggar kan det också hända att jag låter bli. 

Tills vinden har vänt får ni glo på detta småpsykedeliska klotter. Imorgon åker jag till östkusten.

Tack och hej - leverpastej.

Att vara sin egen värsta/bästa kritiker

Egentligen är det här mitt favoritskede av skrivandet. När man har en relativt färdig text som man kan printa ut och fullkomligen attackera med rödpenna. Det blir plötsligt konkret. Man ger sig själv tillåtelse att flytta om stycken precis hur man vill, man stryker småord och överflödiga meningar, man rensar i röran. Risken är förstås att ingenting är kvar när man har blivit klar med sin genomgång. 

Snart är jag klar med min andra magisteruppsats, som i jämförelse med min gradu framstår som en fis i rymden eftersom den bara är trettio sidor lång. Nu återstår finslipande och sen en opponering om lite mer än en vecka. Det här med att skriva en uppsats i vetenskapsteori är inte direkt något jag är van vid, så jag väntar mig all möjlig kritik. Men så länge jag blir godkänd är jag nöjd. Och då blir det ledighet i en månad. Eller som jag brukar säga, obetald semester från min arbetslöshet. Hurra!

Två flintar, en flicka och ett popsnöre.

Eftersom jag inte håller på och instagrammar och har mig så där som resten av bloggosfären får jag så lov att hitta på andra sätt att för markera för er hur veckan har passerat. Därför, några typer som jag slökluddat på använda kuvert och andra viktiga papper.

Lätt flintskallig hipserman med sned mustasch

Allvarlig flicka som liknar en kändis jag inte minns namnet på.

Flintskallig (igen!) man som ser ut att kanske vara revisor.

Ett popsnöre med Nick Carter-frisyr.

Det var veckans skörd. Nu ska jag se på "Teen Wolf" (Ja! Det finns ett sånt program!) och vila fötterna från dagens cafépass.

Slaggprodukter

Det är när man skriver vetenskapsslyna istället för vetenskapssyn som man inser att det är dags att sätta punkt för dagens uppsatsskrivande.

Mycket sånt nu. För det är en slutspurt. En vecka kvar ganska exakt. Så där när man vet att man borde rikta all sin energi mot det där sista finslipet. Och så sitter man plötsligt och skriver något helt annat, något man inte får betalt för, något man inte får betyg för, något ingen annan antagligen nånsin kommer att läsa. Det är kanske en av de bästa känslorna. När kreativiteten kommer igång av bara farten, inte som en ursäkt för att slippa jobba med det riktiga skrivandet, utan som en slaggprodukt. En jäkligt välkommen slaggprodukt.

Fast på vägen

Det är nånting med tisdagar. Det är den mest vardagliga av vardagar. Måndagen kan vara trögstartad, man kan fortfarande intala sig att man har hela veckan framför sig och ja! man kommer att göra storverk! 

Så istället för att skriva uppsats sitter man och hittar på diverse frilansjobb. Det är kanske viktigt också. Men framför allt är det roligt. Vad som inte är roligt är tanken på att ens uppsats måste vara klar om mindre än två veckor. Och då har det trots allt gått förvånansvärt bra att sitta hemma och skriva. När det finns fler än ett rum att vistas i blir det så mycket lättare. 

Tills det blir tisdag. Trögtisdag. Gnälltisdag. En dag då man hör postiljonen smälla i dörren där nere vilket gör att man lystrar till lite extra för man väntar ju på några böcker, men nej, inte idag heller, och så frågar man sitt lokala postkontor och de säger ja alltså jag jobbade ju inte den dagen men det kan hända att de har fastnat någonstans på vägen. Och man känner medkänsla. Inte med honom "som inte jobbade den dagen" men med böckerna. 

För man sitter ju själv liksom fast någonstans på vägen.

Amy Hempels stora världar

Mrs. Linden was beautiful in spirit and in fact. Her wish, she told her daughter, was to be a beautiful woman and surprise people because she was a beautiful woman who was kind.

Några rader ur den amerikanska författaren Amy Hempels (f. 1951) novell "Tom-Rock Through the Eels". Det efterfrågades flera boktips, och den som inte har läst Amy Hempel gör definitivt rätt i att göra det. Hennes noveller finns inte översatta till svenska ännu, men den som inte har några problem med att läsa på engelska ska genast leta reda på hennes novellsamling The Collected Stories från 2005. 

Hempel är inte en författare som sprutar ur sig böcker vilket jag tycker är väldigt skönt. När jag läser hennes noveller blir det också klart varför hon inte är så där sjukt produktiv som till exempel Joyce Carol Oates - hennes noveller är som små konstverk där varje ord har sin plats. Allt onödigt har skalats bort utan att det för den skull ger intrycket av att vara konstrurerat. En gång läste jag "The Most Girl Part of You" högt för en vän sittandes vid åkanten i Åbo bara för att jag ville att någon annan skulle dela min entusiasm för hennes sätt att bygga meningar.

Den som inte är övertygad ännu och tänker att "Njae, noveller alltså. Är det inte sådana som folk skriver för att de inte riktigt klarar av att skriva böcker?" Ni får skylla er själva. I Hempels noveller öppnar sig världar som är större än de små rum många prosaförfattare klarar av att endast snegla in i.

Dr. Diamond told a story about the young daughter of a friend. The little girl had found a frog in the yard. The frog appeared to be dead, so her parents let her prepare a burial site - a little hole surrounded by pebbles. But at the moment of the lowering, the frog, which had only been stunned, kicked its legs and came to.

   "Kill him!" the girl had shrieked.

Från "Beg, Sl Tog, Inc, Cont, Rep"

Ni måste läsa Irène Némirovsky!

Dagens skrivsaldo: tre sidor uppsatstext och ett stycke recension. Det borde ge mig rätten att stolt klappa mig på huvudet, men dessvärre är det svårt när man har ett halvt stycke magisteruppsats att skriva och endast två veckors skrivtid. 

Egentligen skulle jag skriva om nånting helt annat. Nämligen om Irène Némirovsky. Irène what? Tänker ni kanske. Men efter det här kommer ni aldrig att ha anledning att tänka så igen. 

Irène Némirovsky (1903-1942) och kanske världens fetaste katt.

Jag ska inte dra hela hennes livshistoria, men alldeles kortfattat så föddes hon som rysk judinna i Ukraina 1903 och dog 1942 i Auschwitz. 2006 började Bonniers ge ut hennes romaner på nytt, och jag kom därför i kontakt med henne i det sammanhanget eftersom jag har recenserat tre av hennes böcker, recensionerna kan ni läsa här. 

En viktig sak. Ni ska inte läsa Némirovsky för att hon dog ung eller för att hon har ett tragiskt livsöde. Det är intressant, men inte nödvändigtvis jätterelevant. Nej, ni ska läsa Némirovsky för att hon var en fantastisk författare. Det är framför allt hennes karaktärsskildringar som gör att jag faktiskt fnissar till ibland när jag läser, så bra är det. 

Igår började jag läsa den postumt utgivna Storm över Frankrike från 2006, den bok som inledde Bonniers nyutgivning, här är ett smakprov på hur det kan låta i slutet av kapitel 2 när den adertonåriga Hubert inser att kriget på allvar börjar närma sig Paris:

- Är det över? Har vi förlorat kriget? stammade Hubert. Det är... det är väl inte möjligt?

   Och plötsligt kände han till sin fasa att han brast ut i snyftningar. Han grät som ett litet barn, som Bernard skulle ha gjort; hans stora mun grimaserade och stora tårar rullade längs kinderna. Natten föll på, mild och lugn. En svala flög förbi och snuddade nästan vid balkongräcket i den redan mörka luften. Katten utstötte ett litet skri av begär.

Underbart. Nu har jag förstås inte läst hela boken, men hittills verkar det mycket lovande. I annat fall kan jag rekommendera kortromanen Balen från 1932 (nyutgiven som Balen/Höstflugorna) och Ensamhetens vin från 1937. Alla i alldeles fenomenal översättning av Dagmar Olsson.

Kroppen

Ett småroligt citat av Artur Lundqvist, parafraserat av en av diskussionsdeltagarna i ett avsnitt av Filosofiska rummet som handlar om idrott och intellekt: 


"Jag har aldrig behövt tänka på kroppen, den är nåt som bara följer med."

Vad tycker ni, syns det?

Om en hemväg en söndag

Idag efter jobbet tyckte jag att det var en smart idé att promenera hem. Eller, jag hade tänkt promenera en bit och sen kändes det dumt att kliva på en vagn. Dessutom var jag lite nyfiken på hur länge det skulle ta. Well. Jag kan meddela att det tar ganska exakt en timme och tjugo minuter, och att det är något i längsta laget om man innan dess har stått ett helt arbetspass. Som tur kunde jag praktisera min sommarhobby blomsterplockning medan mina fötter långsamt förvandlades till mos. Beskåda underverket:

Se till, att I icke förakten vägrenen, ty där växa blomster av alla de slag.

Och så ett exotiskt inslag: pyttesmå valar.

Igår hade jag en hälsning till min far, denna gång hälsar jag åt min mor. Titta, en nyponros!

Lantis som jag är undrar jag dock huruvida det är okej att plocka blommor av alla de slag när man rör sig i en stad. Jag begriper förstås att man inte ska plundra planteringar, men hur är det med exempelvis rosenbuskar som växer lite halvvilt vid vägrenen. Är det okej att plocka? Det här är förstås en något retorisk fråga eftersom jag plockar ändå. Men jag undrar ändå hur det ligger till. 


EDIT: Tips angående Rhododendron undanbedes, ty den är i mitt tycke en vulgär och svulstig växt.

Den längtar man efter ibland

En liten hälsning till pappa, någon som definitivt förstår denna typ av lycka.

Hipp hipp hurra

Idag blir kusin R student, grattis till det! Vet iofs inte om hon läser den här bloggen, men vad gör man. Det lär ska vara uselt väder i hennes trakter nu, men till det säger jag: lite skumpa på det så blir det nog trevligt ändå. 

Det är förresten något jag verkligen kan sakna, skolavslutningarna. De innebar ett så tydligt slut på terminen och jag tyckte alltid om att sjunga sommarpsalmer. Den där känslan när man gick ut ur klassrummet en varm dag i början av juli juni och visste att man hade hela sommaren framför sig. Hur skolbyggnaden liksom förvandlades från den värld man befann sig i varje dag till en tom byggnad, en byggnad man kanske cyklade förbi någon dag i juli, men annars inte tänkte särskilt mycket på. Som om världen plötsligt utvidgades med hundratals kvadratmeter. 

Kanske någon handlingskraftig individ kunde ta initiativ till öppna våravslutningar för akademiker och annat löst folk?