torsdag 7 juni 2012

Ni måste läsa Irène Némirovsky!

Dagens skrivsaldo: tre sidor uppsatstext och ett stycke recension. Det borde ge mig rätten att stolt klappa mig på huvudet, men dessvärre är det svårt när man har ett halvt stycke magisteruppsats att skriva och endast två veckors skrivtid. 

Egentligen skulle jag skriva om nånting helt annat. Nämligen om Irène Némirovsky. Irène what? Tänker ni kanske. Men efter det här kommer ni aldrig att ha anledning att tänka så igen. 

Irène Némirovsky (1903-1942) och kanske världens fetaste katt.
Jag ska inte dra hela hennes livshistoria, men alldeles kortfattat så föddes hon som rysk judinna i Ukraina 1903 och dog 1942 i Auschwitz. 2006 började Bonniers ge ut hennes romaner på nytt, och jag kom därför i kontakt med henne i det sammanhanget eftersom jag har recenserat tre av hennes böcker, recensionerna kan ni läsa här

En viktig sak. Ni ska inte läsa Némirovsky för att hon dog ung eller för att hon har ett tragiskt livsöde. Det är intressant, men inte nödvändigtvis jätterelevant. Nej, ni ska läsa Némirovsky för att hon var en fantastisk författare. Det är framför allt hennes karaktärsskildringar som gör att jag faktiskt fnissar till ibland när jag läser, så bra är det. 

Igår började jag läsa den postumt utgivna Storm över Frankrike från 2006, den bok som inledde Bonniers nyutgivning, här är ett smakprov på hur det kan låta i slutet av kapitel 2 när den adertonåriga Hubert inser att kriget på allvar börjar närma sig Paris:

- Är det över? Har vi förlorat kriget? stammade Hubert. Det är... det är väl inte möjligt?
   Och plötsligt kände han till sin fasa att han brast ut i snyftningar. Han grät som ett litet barn, som Bernard skulle ha gjort; hans stora mun grimaserade och stora tårar rullade längs kinderna. Natten föll på, mild och lugn. En svala flög förbi och snuddade nästan vid balkongräcket i den redan mörka luften. Katten utstötte ett litet skri av begär.

Underbart. Nu har jag förstås inte läst hela boken, men hittills verkar det mycket lovande. I annat fall kan jag rekommendera kortromanen Balen från 1932 (nyutgiven som Balen/Höstflugorna) och Ensamhetens vin från 1937. Alla i alldeles fenomenal översättning av Dagmar Olsson.

4 kommentarer:

Martina sa...

åh, dessa fantastiska gamla svartvita foton. irene med sin katt, arthur med sin kråka.

Nina sa...

Jag vet. Och det blir alltid bättre av att det är ett djur med på bilden.

minna lindeb sa...

Tack för tipset. Är bokutsvulten. Läsanorexin härjar igen.
Har du fler tips?

Nina sa...

Clarice Lispector! Fast jag har bara läst hennes novell/essä/kolumnsamling "Discovering the World", den var dock så bra att jag grät lite när den tog slut.