Rekommendationer

Jag vet inte om någon av er lyssnar på podcasten Värvet, men där brukar i alla fall Kristoffer Triumf ställa frågan om gästerna han intervjuar har någonting att rekommendera. Peppe brukar även hålla på med denna syssla. Så därför tänkte jag helt enkelt göra just detta. Rekommendera. Lite det ena och det andra. 

1. Jag börjar förstås med Värvet då. Jag var själv lite sen på bollen, hade läst om det i diverse bloggar men inte riktigt orkat ta mig an det. Det är alltså en podcast där Triumf intervjuar olika personer som på ett sätt eller annat har något att göra med media. Han har en jäkligt skön intervjustil, låter sina gäster tala till punkt och blir ibland nästan som en terapeut. För tillfället lyssnar jag på det när jag åker till jobbet, det är ganska perfekt: första halvan på vägen till jobbet, andra halvan på vägen hem.

2. Sen tycker jag att ni ska lyssna på Vasas flora och fauna ifall ni inte redan har gjort det. En mycket trevlig duo bestående av Mattias Björkas från Cats on Fire samt Iiris Viljanen. "Nog var han en vän" är min favorit, där finns bland annat följande rader: 

Jag säger som det är

Jag tog allt av han

Jag fick skejta med hans broscha ibland.

...

Sen gjorde vi kanske inte så mycket mer

Stod och hängde en stund där över räcket

Stod väl där och försökte tänka som Dennis Lyxzén

Såg väl nån som hade varit nazi och sen for man hem

3. Följande rekommendation gäller tv-serien Parenthood. Det är ganska cheesy ibland, men det är riktigt bra dialog och sjukt bra skådespelare. Bland annat Peter Krause som spelade Nate i Six Feet Under samt Lauren Graham som spelade Lorelei i Gilmore Girls. Parenthood är skapad av Jason Katims som också gjorde Friday Night Lights, en annan serie som jag också gillar massor.

Men tillbaka till rekommendationen. Det jag särskilt tycker om med Parenthood är att man får följa flera olika generationer: mor- och farföräldrar, föräldrar, halvvuxna barn, tonåringar, småbarn - you name it. Det är ganska långa storylines vilket jag uppskattar, och det enda jag egentligen inte gillar är karaktären Millie, matriarken, som liksom inte riktigt har någon tydlig plats i serien. Men det är också nästan det enda. Låt inte den cheesiga intromusiken i första säsongen avskräcka er, i andra säsongen byts den ut till Dylans "Forever Young". 

4. Sen tycker jag att ni ska testa att ha skivat ägg på smörgåsen till frukost. Det gör på riktigt att jag ser fram emot frukosten varje dag. Hembakta grahamssemlor, ost, skivat nykokt ägg, lite salt och några paprikaskivor. Jag är stolt över mina extremt enkelspåriga frukostar.

5. Om nån av er råkar bo i Göteborg kan jag också rekommendera ett café alldeles nära Götaplatsen som jag precis har upptäckt: Viktors kaffe heter det och har funnits sen typ januari. Varför visste jag inte detta? För att ingen rekommenderade det. Riktigt, riktigt gott kaffe, det godaste jag har druckit i den delen av stan, och ni vet hur jag snobbar mig med sånt.

Jag tror att det får räcka med rekommendationer för den här gången. Jag tar gärna emot rekommendationer av er också, så rekommendera away (ja jag vet, så heter det inte)!

Avkapad enkät

Hakar på Jessis bokenkät (i lite modifierad form) och tänker att jag borde komma på ett roligt ordskämt om hakor men jag har dessvärre strösslat bort den största delen av dagens humordos på dagens kunder.  

Senaste böckerna jag läste: Här väljer jag att tolka läste som slukade, och då är det Karolina Ramqvists två romaner Alltings början och Flickvännen. Så otroligt bra. Blev helt manisk och kunde verkligen inte sluta läsa. 

Böcker jag läser just nu: Det här talade jag ju om ganska nyss, men jag kan ändå säga nånting om Sylvia Avallones Stål som jag just nu har som lunchläsning. Det är en obehaglig berättelse. Eller, egentligen inte, inte mycket värre än många andra berättelser, men det är något med stämningen som gör mig obekväm. Jag vet inte om det betyder att jag ogillar boken direkt, så är det definitivt inte, men det är en bok som faktiskt kryper under huden på mig. Det kan ha något att göra med att språket är väldigt avskalat och att så mycket fokus ligger på handlingen. Den läser jag i alla fall just nu. Bland annat.

Böcker jag ser fram emot: Den listan kunde bli hur lång som helst eftersom två veckors jobbande i bokhandel inte direkt har fått mig att vilja läsa mindre. Men jo, nästa bokcirkelbok ser jag jättemycket fram emot. Ehem. Ja ja, det var min tur att välja. Och jag valde Catcher in the Rye av J.D. Salinger. Läs den om du inte har gjort det!

Nej vet ni vad. Nu tröttnade jag på mina egna enkätsvar. Men det får duga tillsvidare.

Tips

Herregud, det blev ju nästan en inredningsbild. 

Jo, det är lite stiltje här för tillfället. Vet inte riktigt vad det beror på, eller det vet jag ju visst, det beror på att jag befinner mig i en övergångsfas of sorts (nej, jag talar inte om klimakteriet). Min hjärna och min kropp försöker anpassa sig till min nya vardag och det gör att jag inte har så mycket extraenergi över. Inte för att jag blir trött av det direkt, just nu är det bara roligt. Roligt att rekommendera böcker, roligt att prata med människor av alla de slag, roligt att jobba. Men om ni skulle tycka att det är lite väl trögt här kan ni med fördel kolla in något av nedanstående tips.

Att man kan vara le Minna skriver så fint och roligt och ibland så man sätter skrattet i halsen om den där vardagen man liksom inte kan komma undan vare sig man vill det eller ej, och det vill man nog inte. 

Nanna Johansson Hon beskriver sin blogg så bra själv tycker jag: 

- störiga grejer på internet

- fulsöta djur

- politik

Om jag skulle beskriva mina egna reaktioner på den här bloggen kan jag faktiskt citera Knausgård: "Hahahahahaha."

Sofie Staras känsla för ord En blogg som bland annat om hur det är att bo i Köpenhamn och om underliga insekter. Behöver jag säga mer?

Nu ska ni nog klara er ett tag.

4 x Bonjour tristesse

Ikväll blev det bokcirkel, lustigt nog hade vi alla samma utgåva av Françoise Sagans roman från 1954.

Det blev en väldigt bra diskussion och vi tyckte alla om att läsa boken, men K sammanfattade på ett väldigt bra sätt ett intryck som vi alla delade: Bonjour tristesse är lite som en efterrätt. Jättegod och väldigt trevlig men inte helt nödvändigt. Vi pratade en hel del om den distans som  huvudpersonen Cécile har till sig själv och att det också kan vara orsaken till att en av oss inte riktigt kunde sjunka in i boken - den distans som huvudpersonen har till sig själv skapar också ett avstånd till läsaren.

Här är en beskrivning av Céciles pappas hand som är som en miniatyrbild av hur Sagans huvudperson upplever att hon glider längre och längre bort från det liv hon håller på att förlora.

Det var en hård och tröstande hand: den hade torkat mina tårar då jag upplevde min första kärlekssorg, den hade hållit min hand i stilla och fullkomligt lyckliga stunder, tryckt den i smyg när vi känt oss som medbrottslingar eller då vi skrattat tillsammans. Den handen på ratten, eller kring nyckelknippan om kvällen fumlande efter nyckelhålet, den handen på en kvinnas axel eller om ett paket cigarretter, den handen kunde inte längre hjälpa mig. Jag tryckte den mycket hårt. Hand vände sig mot mig och log.

Om jag hade läst boken som lite yngre (läste den för några år sen men blev inte jätteimponerad då heller) hade jag kanske tyckt bättre om den. Men med tanke på att en av mina absoluta favoritromaner, Tender is the Night av F. Scott Fitzgerald, utspelar sig i en liknande miljö - på franska rivieran i het sol (i och för sig trettio år tidigare, men ändå) - bleknar Bonjour tristesse lite i jämförelse. Som sagt, mycket trevlig som efterrätt, men helt mätt blev jag inte.

November, februari

Det verkar som om alla oroar sig för november just nu, för mörkret som kommer, för kylan. Allt jag kan tänka på då är att jag redan fasar för min värsta månad, februari. Det ligger nästan något masochistiskt över det, hur jag redan nu mentalt börjar förbereda mig för denna fasansfulla månad, då när det varken är vinter eller vår, bara kallt och grått och vardag, vardag, vardag. Jag antar att det är en liknande känsla som många har med november. 

Min första arbetsvecka gick bra. Det är ett märkligt fenomen, flygplatsen. En plats man alltid tänker på som flyktig, som en icke-plats. Men nu, när jag får gå genom hemliga dörrar och uppför hemliga trappor, längs med korridorer så långa att jag inte ser slutet på dem, då är det inte så. För då är flygplatsen så tydligt ett ställe där människor stannar, de har jobbat där i fyra, femton, tjugo år. Det är en by, jag hälsar på de andra byborna som också har en säkerhetsbadge hängande kring halsen. 

Hej hej, nu är jag också här.

Snabbis

En liten snabbis en om de böcker jag läser just nu. För de är ganska många.

Siri Hustvedt - Living, Thinking, Looking 

Det här är en essäsamling som inte direkt är lättläst, men efter många om och men börjar jag nu närma mig slutet. Hittills har jag tyckt bäst om den första delen som utgår från Siris (ja, vi är "du" med varandra) privata erfarenheter. Inte egentligen för att den avslöjar några hemligheter om hennes liv, men för att den andra delen, som handlar om kognitionsteori, psykoanalys och neurovetenskap på många sätt upprepar det hon förmedlar i The Shaking Woman (2010). Jag måste dock erkänna att jag just nu läser i den här boken när jag är för pigg och på något sätt måste försöka somna. Inte för att det är tråkigt men för att det är på gränsen till akademiskt. Oschysst, jag vet.

Karl Ove Knausgård - Min kamp 5

Lite ångestframkallande att läsa om Knausens studietid, antagligen för att det är en period som för mig personligen ligger för nära i tiden för att jag ska kunna föra abstrakta resonemang kring det hela. Jag tycker fortfarande att det är väldigt bra läsning, men blir också lite lättad av tanken på att det bara är en del kvar.

Silvia Avallone - Stål

Jag fick boken av Mrs. Bokbabbel under bokmässan, det är en liten söt Excess-pocket som jag just nu läser under mina lunchraster. Om ni inte har testat dessa pyttesmå skapelser kan jag verkligen rekommendera dem, de är alltså hälften så små som vanliga pocketböcker och tryckta på tunnt bibelpapper. Hittills tycker jag väldigt bra om boken även om det inte riktigt är den typ av bok jag vanligtvis hade valt att läsa, det är väldigt mycket (välskriven) intrig och karaktärsutveckling och inte så mycket filosoferande. Det är ju annars sånt jag gillar, filosoferande alltså.

Donna Tartt - The Secret History

Vilket leder mig vidare till denna bok som innehåller en hel del filosofiska resonemang samtidigt som det verkar som att det kommer att hända en hel del skumma saker längre fram i berättelsen. Jag har inte kommit särskilt långt ännu men det här är verkligen en titel som dyker upp överallt. Jag vet också att samma Mrs. Bokbabbel som ovan inte har läst den här boken ännu, så Jessi, ta det som en personlig utmaning! Nu läser vi den tycker jag.

François Sagan - Bonjour Tristesse

Än så länge "läser" jag den här boken (och jag har faktiskt läst den en gång tidigare), men eftersom vi ska diskutera den i min bokcirkel på söndag blir det nog snabba tag här imorgon. 

Så ser det ut nu alltså. Böcker överallt, så långt ögat kan nå. Både på jobbet och på fritiden. Och som man skulle säga i Österbotten: va e nu betär än he?

Andas böcker

När man andas böcker blir man till slut en bok. Och som ni vet saknar böcker armar och händer (även om det ibland känns som om orden är fingrar som rör vid ens själ). Det är första veckan på nya jobbet och mycket att tänka på, mycket böcker att tänka på, röra vid, läsa om, läsa, prata om, ordna, stapla, smeka. Men sen när det börjar växa ut armar, händer och fingrar på mig igen, då återkommer jag. Tills dess kan ni ta er en titt på min arbetsplats om ni vill. Den ser ut så här.

Återkommande författare 4: Siri Hustvedt

Siri Hustvedt, f. 1955. Klicka för bildkälla.

Den uppmärksamma läsaren har kanske noterat att Siri Hustvedts senaste bok Living, Thinking, Looking har funnits med på min lista över böcker jag läser ett bra tag redan. Det beror delvis på att det är en essäsamling som kräver lite mer koncentrerad läsning, men delvis också på att jag tycker att den är lite ojämn. Men i den första (och bästa) delen av boken som utgår från hennes eget liv finns bland annat den fina texten "Search for a definition" som kunde beskrivas som ett försök till en (liten) poetik. Texten avslutas så här:

That feeling of nearness to the shapeless ghost, Ambiguity, is what I want most, what I want to put inside a book, what I want the reader to sense. And because it is at once a thing and a nothing, the reader will have to find it, not only in what I have written, but also in what I have not written.

Det låter pretentiöst, det är pretentiöst, Siri Hustvedts romaner är snirkliga konstruktioner som ofta ekar feministisk och psykoanalytisk teori, och det är inte för alla. Det är kanske just det, att de inte är för alla, som gör att jag älskar hennes böcker ännu lite mera. Inte som självändamål förstås, det här handlar inte om att posera, hennes sätt att skriva får mig att stanna upp, se mig själv utifrån, se orden som en del av min kropp och se att de är en del av så många andras kroppar också. Kroppen. Den är viktig för Siri Hustvedt. 

Samtidigt kan samtidigt förstå alla dem som tycker att hennes böcker är för konstruerade, för självmedvetna, för teoretiska. Böcker för litteraturvetare, sa någon åt mig en gång. Och? säger jag. Vi ska väl också få njuta.

En gång såg jag Siri på Helsingfors bokmässa, en annan gång satt jag på första raden i Foyle's och höll på att få dåndimpen av Siris otroliga intelligens. Hon är inte för alla, men för dem hon är för är hon fantastisk.

Landning

Som om jag har vilat med ena foten på en vass klippkant, med kroppen balanserande i luften, bara en vindpust ifrån att skons grepp ska lossa och kroppen ska slungas iväg. Som om jag har gjort det ett tag och på något sätt lyckats njuta av utsikten trots att jag inte riktigt har kunnat koncentrera mig på den. Men att jag har anat att där finns något nytt alldeles under mig, eller framför mig, eller ovanför mig. För gravitationen, kan jag verkligen lita på att den finns? 

Som att det också har funnits en underström med luft som har drivit på mig underifrån, som har gjort att jag inte har varit rädd trots att jag har känt foten lätta från kanten. Blir det ett fall, har jag undrat, och om det blir ett fall, kommer jag att landa mjukt? 

Och så tar jag sats och skjuter ifrån, allt vad jag kan, jag sträcker fram mitt andra ben och i några sekunder svävar jag fritt. Runt omkring mig är det bara luft och kanske är det därför det plötsligt går så lätt att andas, jag drar in en gång, luften djupt ner i lungorna. Sen känner jag hur min framsträckta fot stöter emot någonting. Jag håller andan nu, jag försöker känna efter om jag står på något mjukt eller hårt. Det är svårt att avgöra. 

Men marken håller mig då min kropp sakta landar.

Loppisonsdag

Jag har haft precis en sån dag man behöver veckan innan man ska börja med sitt vuxna liv och sitt heltidsjobb. Dagen började med brunch tillsammans med Hanna, sen blev det loppis i Mölndal (som var så populärt att de var tvungna att släppa in oss enligt "en-ut-en-in-principen). Tydligen har det blivit lite av min grej att köpa konstiga spel på loppis, dagens fynd var spelet Cats, ett svenskt spel från 1985. Jag kunde inte annat än lockas av texten på locket: "Vem är vem här? Vad står på? Mjau... i mörkret är alla katter grå!"

Jånä, det är ganska gott med pannkakor och sirap.  

Funderade på om jag borde köpa denna bok på loppiset, men kom fram till att nej, kanske inte.

Hittade även dessa i en hylla! Men lät bli att köpa. Någon gång i framtiden 
kommer jag säkerligen att ha en samling.

Sen tvingade jag Hanna att spela det konstiga kattspelet med mig. Det var roligt.

Men väldigt konstigt.

Paret, det omaka

En händelse som ser ut som en tanke:

Insåg komiken i min senaste biblioteksreservering när bibliotekarien hjälpte mig att hitta mina böcker och ropade till sin kollega: 

"Såg du var vi la Maken och Flickvännen?"

Kan inte sluta börja

Jag började läsa lite igår, sen skulle jag bara läsa lite till, sen var klockan två på natten och jag satte mig i köket och åt paprikafyllda oliver direkt från burken och drack äppeljuice direkt från kartongen, sen tvingade jag mig själv att börja läsa en annan bok (på norska) för att kanske, kanske lyckas bli sömnig. Nu borde jag skriva en recension men jag ska bara läsa ett kapitel till, eller nej jag menar nu ska jag bara läsa ett kapitel till eller...

I resten av lägenheten finns en massa intetsägande konst som jag motvilligt inser att jag kommer att tycka om en dag. Det är så det blir, det är åldrandets medelklassigaste scenografi. Man blir vuxen, man börjar tycka om konsthantverk, man vill använda gardiner för fönstren och tabletter under tallrikarna. Man börjar tycka om kelimmattor och pelargoner och konstnärer som målar prunkande trädgårdar och Skagens stränder. Det bara händer. Det kommer med största säkerhet att hända också mig, men jag tycker inte om det.

Alltings början av Karolina Ramqvist

Det smakar lika gott ur en glasburk

Skulle egentligen vilja skriva nånting långt om hur man gör när man försöker få vänner i nya städer och hur man måste vara ganska strategisk i början och hur det ofta uppstår långa inkubationstider innan man faktiskt kan kalla vännerna för vänner och hur härligt det är när man sammanför vännerna från olika håll och de sitter i ens vardagsrum och smuttar på röda drinkar och pratar och skrattar och man inte ens behöver anstränga sig för att de ska komma överens, de bara gör det.

Men det får bli en annan gång. 

Just hittade jag en drink i min bokhylla. Det säger liksom allt.

Ledtrådar

Det har regnat i Göteborg i flera veckor nu, varje dag. Varje dag. Och jag hör London viska att det regnar mera där än här och ändå vill du inte komma tillbaka men jag ska, jag lovar. Men just nu lyssnar jag på det här och tycker att det är fint att höra nånting österbottniskt som inte är på skämt. Det är bra med skämt men ibland behöver man också allvar.

Jag gick en promenad eftersom det inte regnade precis just då och såg roliga och konstiga saker längs med vägen. Låt mig förevisa:

Hjärtan på en lyktstolpe

Suggestiva frågor på en trädstam

Ett träd som någon har försökt reparera med målartejp

Alldeles intill, trädet fullt med inristningar

Kanske det konstigaste: en tom resväska mitt i ett snår

Omfartsvägar

De kan vara vackra, omfartsvägarna. Platserna där ingen stannar har sin egen charm. Snart kommer jag att finnas på en sådan. Paradoxen är förstås att det är den platsen, platsen alla passerar och liksom blåser igenom, som gör att jag kommer att stanna. Vad är man när man är på väg? Och vad betyder det att vara på väg till en plats som alla andra lämnar?

Den egna existensen

Det blev alltså en hel del fester under bokmässan, ett så bra sätt att träffa människor man inte har sett på år och dar och så är det förstås roligt också. Att skaka på kroppen till Leila K och samtidigt skrikdiskutera kulturtidskrifter med någon ny bekantskap. 

Sen blir man ju då lite trött av det här ständiga skrikandet och skakandet. Igår kväll tog jag en  välbehövd tupplur - eller jag slocknade för att vara mer exakt - på min säng, och ställde in mitt alarm så att det skulle ringa 25 minuter senare. 

När alarmet sedan var jag med om nånting som händer ibland när jag vaknar men som inte har hänt på länge och som inte har hänt så tydligt på flera dagar: jag hade ingen aning om vem jag var. Jag halvsatte mig upp och tittade på min vänstra arm och liksom kände att jag fanns där under huden. Men det var inte så att jag bara hade svårt att känna igen min egen kropp, jag hade verkligen ingen aning om vem det var jag borde känna mig som. 

Brukar det här hända er? Tycker ni att det är obehagligt? Jag tror att jag ändå oftast har en känsla av att jag kommer att komma på vem jag är och att det hindrar mig från att drabbas av panik, men det är onekligen en märklig upplevelse.

He va he he

För enkelhetens skull, en bokmässeenkät lånad av Jessi. 

Årets seminarium: Var inte på särskilt många, men blev definitivt inte besviken på seminariet med Ingrid Betancourt. Det kan ni förresten läsa om här. 
Årets pryl: Säger som Jessi, visitkorten! Men kanske också de extremt töntiga glasögonen med inbyggda (läs?)lampor. 
Årets fynd: Köpte inte en enda bok faktiskt, men fick ett rec ex av Melina Marchettas Jellicoe Road från X-Publishing och dessutom Silvia Avallones Stål av Jessi. Det får man väl kalla för fynd!
Årets räkmacka: Ingen räkmacka för mig. 
Årets miss: Missade massor av seminarier eftersom jag hade så mycket jobb veckan innan och inte hann planera alls.
Årets mest irriterande: Att jag lyckades tappa bort mitt ena bankkort (det är dock spärrat nu) på Glänta-festen.
Årets roligaste: Hittade några fina Mumin-planscher med Tove Janssons gamla illustrationer hos Schildts&Söderströms som bara kostade en spottstyver (har alltid velat använda det ordet).
Årets lyxigaste: Att jag hade presskort. Det här var ju min första bokmässa så jag har iofs ingenting att jämföra med, men jag tycker alltid att det känns lyxigt att flasha presskort.
Årets outfit: Lite svårt att säga faktiskt. Tyckte dock att folk klädde sig skojigast nära Science Fiction-bokhandelns monter.
Årets läsning: Läste verkligen inte många rader, var omgiven av mängder av vänner och nya bekantskaper och pratade hellre med dem.
Årets signering: Ingenting på signeringsfronten faktiskt, men jag gläds fortfarande åt det signerade exemplaret av Karolina Ramqvists Alltings början som jag vann via Marcusbiblioteket.
Årets tygpåse: Inte en enda av dem heller faktiskt. Men jag har alldeles för många från förr, så det gjorde ingenting.

Till och med Arthur Thesleff och hans kråka hade feststämning