Det verkar som om alla oroar sig för november just nu, för mörkret som kommer, för kylan. Allt jag kan tänka på då är att jag redan fasar för min värsta månad, februari. Det ligger nästan något masochistiskt över det, hur jag redan nu mentalt börjar förbereda mig för denna fasansfulla månad, då när det varken är vinter eller vår, bara kallt och grått och vardag, vardag, vardag. Jag antar att det är en liknande känsla som många har med november.
Min första arbetsvecka gick bra. Det är ett märkligt fenomen, flygplatsen. En plats man alltid tänker på som flyktig, som en icke-plats. Men nu, när jag får gå genom hemliga dörrar och uppför hemliga trappor, längs med korridorer så långa att jag inte ser slutet på dem, då är det inte så. För då är flygplatsen så tydligt ett ställe där människor stannar, de har jobbat där i fyra, femton, tjugo år. Det är en by, jag hälsar på de andra byborna som också har en säkerhetsbadge hängande kring halsen.
Hej hej, nu är jag också här.
6 kommentarer:
Flygplats. Icke-plats. Kom att tänka på Min gradu och myste lite här vid frukostbordet. Tihi!
Vad fint. Men det är verkligen lustigt, det som händer när perspektivet plötsligt vänds om helt och hållet.
Det är vuxenlivet som kommer och börjar stifta bekantskap med dig. blink blink
Det ante mig.
Vet du vad Nina, jag är HELT inne på samma linje som du beträffande månadernas förfärlighet. I november har man i alla fall julen att se fram emot, i februari är ALLT långt borta. Bara en radda slaskiga och/eller iskalla vardagar utan slut.
En liknande känsla hade jag för söndagar när jag var barn, den känslan har lyckligtvis ersatts av motsatsen, idag älskar jag söndagar, i synnerhet de utan program.
Precis, innan julen kan man i alla fall mysa lite i mörkret, sen efteråt blir det en så fadd smak kring att tända ljus och hålla på. Äckligt. Funderar på om jag helt enkelt borde frossa i det angstiga, läsa en massa deprimerande böcker och bara lyssna på ledsam musik. Bejaka det, liksom.
Skicka en kommentar