De kan vara vackra, omfartsvägarna. Platserna där ingen stannar har sin egen charm. Snart kommer jag att finnas på en sådan. Paradoxen är förstås att det är den platsen, platsen alla passerar och liksom blåser igenom, som gör att jag kommer att stanna. Vad är man när man är på väg? Och vad betyder det att vara på väg till en plats som alla andra lämnar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det nya året
När jag var i Finland med barnen under jullovet var det enda jag köpte med mig godis. Chokladrussin och olika godisaskar åt barnen och två p...
-
Jag försöker ansöka om körkortstillstånd men kan enligt e-tjänsten inte göra det med mitt personnummer. Men att maila Transportstyrelsen ge...
-
Det här är ett långt inlägg om förvirring och ärlighet och att vara pank och må skit. Håll ut. Det finns kanske en poäng på slutet. En ...
-
Tillbaka i snusdoftande Göteborg, utan bagage men med mymmelkropp. Mymmelkropp som har svettats i bastuvärme och doppats i iskall vik. My...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar