De kan vara vackra, omfartsvägarna. Platserna där ingen stannar har sin egen charm. Snart kommer jag att finnas på en sådan. Paradoxen är förstås att det är den platsen, platsen alla passerar och liksom blåser igenom, som gör att jag kommer att stanna. Vad är man när man är på väg? Och vad betyder det att vara på väg till en plats som alla andra lämnar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ut med det gamla eller nåt
Jag behöver bli en ny version av mig själv dem här tiden varje år: matlistan måste förnyas, det sunkiga duschdraperiet ska bort, jag vill mö...

-
Jag försöker ansöka om körkortstillstånd men kan enligt e-tjänsten inte göra det med mitt personnummer. Men att maila Transportstyrelsen ge...
-
Tillbaka i snusdoftande Göteborg, utan bagage men med mymmelkropp. Mymmelkropp som har svettats i bastuvärme och doppats i iskall vik. My...
-
Kära nån då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar