Det blev en väldigt bra diskussion och vi tyckte alla om att läsa boken, men K sammanfattade på ett väldigt bra sätt ett intryck som vi alla delade: Bonjour tristesse är lite som en efterrätt. Jättegod och väldigt trevlig men inte helt nödvändigt. Vi pratade en hel del om den distans som huvudpersonen Cécile har till sig själv och att det också kan vara orsaken till att en av oss inte riktigt kunde sjunka in i boken - den distans som huvudpersonen har till sig själv skapar också ett avstånd till läsaren.
Här är en beskrivning av Céciles pappas hand som är som en miniatyrbild av hur Sagans huvudperson upplever att hon glider längre och längre bort från det liv hon håller på att förlora.
Det var en hård och tröstande hand: den hade torkat mina tårar då jag upplevde min första kärlekssorg, den hade hållit min hand i stilla och fullkomligt lyckliga stunder, tryckt den i smyg när vi känt oss som medbrottslingar eller då vi skrattat tillsammans. Den handen på ratten, eller kring nyckelknippan om kvällen fumlande efter nyckelhålet, den handen på en kvinnas axel eller om ett paket cigarretter, den handen kunde inte längre hjälpa mig. Jag tryckte den mycket hårt. Hand vände sig mot mig och log.
Om jag hade läst boken som lite yngre (läste den för några år sen men blev inte jätteimponerad då heller) hade jag kanske tyckt bättre om den. Men med tanke på att en av mina absoluta favoritromaner, Tender is the Night av F. Scott Fitzgerald, utspelar sig i en liknande miljö - på franska rivieran i het sol (i och för sig trettio år tidigare, men ändå) - bleknar Bonjour tristesse lite i jämförelse. Som sagt, mycket trevlig som efterrätt, men helt mätt blev jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar