Som om jag har vilat med ena foten på en vass klippkant, med kroppen balanserande i luften, bara en vindpust ifrån att skons grepp ska lossa och kroppen ska slungas iväg. Som om jag har gjort det ett tag och på något sätt lyckats njuta av utsikten trots att jag inte riktigt har kunnat koncentrera mig på den. Men att jag har anat att där finns något nytt alldeles under mig, eller framför mig, eller ovanför mig. För gravitationen, kan jag verkligen lita på att den finns?
Som att det också har funnits en underström med luft som har drivit på mig underifrån, som har gjort att jag inte har varit rädd trots att jag har känt foten lätta från kanten. Blir det ett fall, har jag undrat, och om det blir ett fall, kommer jag att landa mjukt?
Och så tar jag sats och skjuter ifrån, allt vad jag kan, jag sträcker fram mitt andra ben och i några sekunder svävar jag fritt. Runt omkring mig är det bara luft och kanske är det därför det plötsligt går så lätt att andas, jag drar in en gång, luften djupt ner i lungorna. Sen känner jag hur min framsträckta fot stöter emot någonting. Jag håller andan nu, jag försöker känna efter om jag står på något mjukt eller hårt. Det är svårt att avgöra.
Men marken håller mig då min kropp sakta landar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar