Det blev alltså en hel del fester under bokmässan, ett så bra sätt att träffa människor man inte har sett på år och dar och så är det förstås roligt också. Att skaka på kroppen till Leila K och samtidigt skrikdiskutera kulturtidskrifter med någon ny bekantskap.
Sen blir man ju då lite trött av det här ständiga skrikandet och skakandet. Igår kväll tog jag en välbehövd tupplur - eller jag slocknade för att vara mer exakt - på min säng, och ställde in mitt alarm så att det skulle ringa 25 minuter senare.
När alarmet sedan var jag med om nånting som händer ibland när jag vaknar men som inte har hänt på länge och som inte har hänt så tydligt på flera dagar: jag hade ingen aning om vem jag var. Jag halvsatte mig upp och tittade på min vänstra arm och liksom kände att jag fanns där under huden. Men det var inte så att jag bara hade svårt att känna igen min egen kropp, jag hade verkligen ingen aning om vem det var jag borde känna mig som.
Brukar det här hända er? Tycker ni att det är obehagligt? Jag tror att jag ändå oftast har en känsla av att jag kommer att komma på vem jag är och att det hindrar mig från att drabbas av panik, men det är onekligen en märklig upplevelse.
9 kommentarer:
Jag kanner alltid igen min kropp, men ibland kan jag bara stirra pa en fagel eller ett trad och fa en kansla av att "precis sa ska det vara". En stark genuin kansla. Utan att forsta vad det ar jag pratar om eller ens kanner. Men det ar en maktig upplevelse nar det hander.
Haha, låter härligt flummigt. Min känsla kan kanske beskrivas som motsats till din: "så här ska det inte vara".
Jo. Det händer. Båda att jag undrar vem jag är och var jag är och varför jag är och vart jag är på väg. Det är inte obehagligt utan jag brukar bli intresserad och nyfiken och få syn på saker.
Man förstår ju på något plan att man kommer att komma på det förr eller senare. Jag tyckte att det kändes lite som att se på en film.
Jag har haft liknande upplevelser, men då i sin tur när jag varit väldigt utstressad eller nere. Då har det hänt att jag i någon sekund stirrat på min arm utan att förstå att den faktiskt hör till min kropp, svårt att förstå att hela jag har/är en kropp. Men det handlar då kanske inte riktigt om samma sak, eftersom jag på något plan kanske inte glömmer vem jag är, utan snarare ATT jag är, att jag faktiskt fysiskt existerar, eftersom jag av olika orsaker då känt mig frånkopplad från verkligheten.
Intressant vilka olika varianter på liknande känsla det tycks finnas!
Jo, känslan kan jag nog ha men jag är inte tillräckligt vaken så jag kan fundera över det. Detta gäller bara sekunder dock.
Sen finns det ju också den där overklighetskänslan man kan få ibland när man ser sig i spegeln, tyckte det var väldigt obehagligt när jag var yngre. Och overklighetskänslor av andra slag kan jag också få ibland, men då handlar det precis som för dig Ylva om att jag är väldigt stressad eller att jag befinner mig i en situation där jag inte känner mig helt hemma.
Jättespännande att höra om era upplevelser, berätta mer!
Känner igen. Men har bara hänt enstaka gånger om jag mitt på dagen somnat på soffan, sover många timmar och sedan vaknar yrvaket. Brukar mest kännas obehaglig.
Det har säkert nånting att göra med att man verkligen somnar av utmattning, verkar som om man hinner somna till ordentligt då och inte bara halvsova som man kanske oftast gör när man tar en tupplur.
Skicka en kommentar