Lektyren

Hade bestämt mig för vad jag skulle läsa under semestern. Eller bestämt och bestämt, jag hade noga gått igenom sortimentet på jobbet och försökt hitta den ultimata kombinationen. Det här kom jag fram till:

Men sen jag plockade hem den här lilla trion hann det förstås komma en massa nyheter. Nu funderar jag på att komplettera med dessa:

Måste vara mitt favoritomslag hittills i år.

Den första boken, Jess Walters Beautiful Ruins liksom skriker efter mig. Den utspelar sig i en liten italiensk by i början av 1960-talet, jag får sådana Tender is the Night-vibbar av den här (trots att tiden inte är densamma) att jag nästan blir rädd för att jag har för höga förväntningar. Den andra boken, Cheryl Strayeds Wild. From Lost to Found on the Pacific Crest Trail har varit med i Oprah's Book Club vilket gör att snobben i mig rynkar på näsan lite, det är hursomhelst en självbiografisk historia om en långvandring. Och jag är så intresserad av vad som händer med människor i olika utrymmen. Det låter jättekonstigt men jag är lite för trött för att utveckla det. Okej, lite tydligare kan jag vara: jag är intresserad av vad som händer med både kroppen och tankarna när en människa rör sig mellan olika typer av rum/utrymmen. Vad som händer när man vet att man har ett mål, vad som händer när man strövar planlöst, vad som händer när man går vilse. Sånt. 

Semesterproblematik detta. Jag återkommer kanske. 

Paus innan pausen

Hade tänkt sommartakta först imorgon då det är min sista arbetsdag innan semestern, men så dök det upp lite oväntat mycket jobb så både kropp och knopp (stavade först "både" som "bode") nära på kollapsade så det kändes väldigt passande att införa denna något slöare takt redan nu.

Igår efter jobbet ville jag verkligen göra nånting roligt, men hade jag inte tagit mitt förnuft (det lilla som fanns kvar) till fånga hade kvällen slutat med att jag hade suttit i dikesrenen och gråtit av utmattning. Ibland vill jag lite för mycket. Men ibland fattar till och med jag att det är bättre att vända om innan det slutar i katastrof. 

Fast nu ska ni inte tycka synd om mig för idag är jag ledig och på torsdag börjar den alltså, semestern. Ska försöka att inte planera in för mycket även om jag kommer att flänga omkring en hel del. Just nu ser jag mest fram emot att sitta på tåget, tåget som ska åka norrut i många många timmar. Att jag är tvungen att sitta stilla, att jag knappast kommer att kunna göra så mycket mer än läsa mina böcker. Men också, att se Sverige susa förbi, att låta boken falla ner i knät, att ta tag i en hand och blunda.

Takt

Sommartakt, sommartakt, sommartakt.

Det var allt för den här gången.

Tjugosju

Häromdagen var det min födelsedag. Jag antar att de flesta tycker om sina födelsedagar, för mig har det dessutom alltid varit det ultimata tecknet på att det faktiskt är sommar. Och en somrig dag blev det. 

Jag ser lite skeptisk ut här, vet inte varför, för jag var jättenöjd. 

Dagen började med utfärd till Amundön, det var lite småkylig vind men det blev förstås ett dopp ändå. Amundön ligger drygt tio kilometer söder om Göteborg, perfekt cykelavstånd med andra ord. 

Det blev alltså bad, fast inte just där vi satt, för vattnet var ganska sunkigt. Trots det var det fullt av stora fiskar som plaskade omkring. Havsöringar, fick vi veta av en man som satt på klippan intill. 

På kvällen mötte jag upp Hannah och Peter som var på besök från Köpenhamn.

Ylva var också glad. 

Här sitter vi och väntar på att kvällens huvudattraktion ska dyka upp.

Patti Smith!
 

Det var alltså Patti Smith som spelade på Trädgårn. Hon var förstås hur cool och inspirerande som helst och det var också en skön stämning på konserten, avslappnad och lugn. Så fint att bli medbjuden. 

Jag hade med andra ord en väldigt fin födelsedag. Nu gäller det bara att komma ihåg att jag är tjugosju också.

Mitt liv i listor

För ett tag sen köpte jag en listbok, Listography. Your Life in Lists, en bok som visade sig vara mycket svårare att fylla in än vad man skulle kunna tro. Men nu har det gått ett tag, och ibland har jag kommit på saker att skriva ner, så jag tänkte att vi kan ta oss en liten titt. Är en något slapp fotograf så ni får kanske klicka på bilden för att se vad det står.

Vissa listor är inte så långa

Andra bara växer och växer

Somliga ter sig kanske lite framkrystade

Medan andra är helt självklara

Det blir som ett slags "Mina vänner" för mig själv. Eller kanske någonslags minnesbok. Vissa listor är också sjukt svåra att fylla i, som "List things you wish you had a second chance to do" och "List your biggest acts of kindness". Men en bra bok är det. Det är lite som att rensa i garderoben och hitta sånt man har glömt bort. Hade till exempel nästan glömt bort hur mycket jag brukade sy förr i tiden. Då när min symaskin bodde i samma stad som mig. Då jag sydde klänningar av brokiga 70-talstyger, i massor och mängder. Nu syr jag mest in och om. För hand. Som kjolen jag köpte igår på loppis. 

Ett knallrosa fynd

Saknar den hobbyn, framför allt för att man sparar så mycket pengar genom att sy själv. Och är man som jag och mest använder klänningar och kjolar finns det liksom ingen gräns för vad man kan hitta på. Inte ens om man är självlärd och hittar på mönstret vartefter man syr.

Hungern

Är ibland monstruöst hungrig. Eh. Vi tar om det där. Jag är så gott som alltid monstruöst hungrig. Även på morgonen. Idag rådde jag och Hanna bot på det genom att äta en bautafrukost på Café Ethel som ligger på Linnégatan. Inredningen är så puttenuttrosa att jag knappast hade gått in där (nånting för dig Jessi?) om jag inte hade hört att deras frukost var jättestor och för folk som var jättehungriga. 

Ni ser, hur mycket mat som helst!

Ost av olika slag, scones, frukt, dadelmarmelad... mmm!

För mycket mat, kanske ni tänker. Men beskåda fatet här nedanför. Inte särskilt mycket kvar om ni frågar mig. 

Sen, kanske inspirerad av inredningen, fyndade jag en rosaaktig kjol på Myrorna. En skön start på arbetsdagen minsann. Nu ska jag jobba två kvällar till och sen blir det ledig helg och förhoppningsvis fint väder eftersom det är min födelsedag. Hurra för mig!

Musikalisk onsdag

Tralala, helt ledig en solig dag, det kan inte vara sant. Trallade också på riktigt ute i solen tillsammans med min kollega Hanna som jag brukar träffa och sjunga med ibland. Det var nittiotal, som vanligt. Vi hämtade inspiration från Hannas musikaliska lektyr:

Av någon orsak funkar det alltid bäst med pojkbandslåtar, det tyckte också en tjej som gick förbi och liksom ropade "As long as you love me!" som ett slagord medan vi trallade oss genom den sången.

Hanna letar låtar

Vi fick även ett önskemål av två något överförfriskade finska äldre herrar som ville att vi skulle spela "House of the Rising Sun". Det gjorde vi förstås och de blev mycket glada. Sen satt de kvar en stund och njöt (förhoppningsvis) även av vår nittiotalsrepretoar. 

Snart, snart, snart får jag hit min egen gitarr från Finland. Hu så jag har saknat den.

Cassandra Mortmain - c'est moi

Jag hyrde en film från Makuuni för ca tusen år sen. Filmen hade en konstig titel: I Capture the Castle. Den handlade om en moderlös familj som bodde i ett förfallet slott på den engelska landsbygden, Romola Garai spelade Cassandra som ville bli författare och övade sig genom att skriva om sitt eget liv. Jag älskade filmen men glömde liksom bort den. Sen såg jag om den några år senare - och älskade den igen - och så försvann den på nytt. Men för någon vecka sedan slog mig tanken att den kanske var baserad på en bok. Hur kan en litteraturvetare/bokrecensent/pocketshoppare tänka så bakvänt?

Beats me.

Men nu har jag läst boken och den var helt fantastisk. Varje mening sitter på sin plats utan att det känns konstruerat, berättelsen bara väller fram och ja, det kan väl hända att jag identifierar mig litegrann med Cassandra. Som traskar omkring på de engelska hedarna, som älskar midsommarafton, som betraktar sin omgivning med glasklar skärpa samtidigt som hon hela tiden vill romantisera allt hon upplever. Dessutom är det en fruktansvärt rolig bok, i alla fall om man uppskattar den brittiska torra humorn. Och vem gör väl inte det? 

I Capture the Castle (1948)

Dodie Smith var ett för mig helt okänt namn, till min förvåning har jag nu lärt mig att hon är mest känd för att ha skrivit The Hundred and One Dalmatians. 

Dodie Smith 1896-1990

Vill nu naturligtvis läsa precis allt som hon nånsin har skrivit. 

Idag har jag jobbat öppningspass, sov lite dåligt inatt, men eftersom det äntligen är sommarvarmt i Göteborg cyklade jag till Delsjön efter jobbet. Där simmade jag två gånger omgiven av gräsänder (jag var lite rädd för att de skulle attackera mig) och läste i min bok. Sen cyklade jag hem, kokade kaffe, och satte mig ute på gården med boken. 

Ni vet den där känslan då man samtidigt bara vill läsa och läsa, och absolut inte vill att boken ska ta slut? Åh, vad jag älskar den känslan. 

The Fifth Wave

The Fifth Wave hörni! Ska inte överhypa denna bok, men kan säga att den gav mig vad Cronins The Passage misslyckades med - en postapokalyptisk berättelse med karaktärer som fortsatte vara intressanta trots en ibland lite småkrånglig intrig. Lämplig bok att läsa på valfri filt under valfritt träd i valfri park. Förra sommaren den här tiden läste jag om Hungerspelen, undrar om min apokalypsstämning har något med sommaren att göra? Den heta solen som får huvudet att sväva bort i molnen och så vidare och så vidare. Boken kommer på svenska i augusti men finns alltså redan nu på engelska.

I korthet: jorden utsätts för angrepp av utomjordingar och Cassie som skiljs från sin familj tvingas klara sig på egen hand, det går inte att lita på någon, och ingen har sett utomjordingarna, bara det gigantiska modersskeppet som svävar högt ovanför dem. Lite som en kombination av Hungerspelen och John Marsdens Imorgon när kriget kom-serie. 

Nu lyssnar jag av någon outgrundlig anledning på Coldplay (!?) och funderar över när man kan bestämma sig för att stanna inomhus med gott samvete trots att det är soligt där ute. När man har gått en timmes promenad och både ätit lunch, druckit kaffe, och läst ut en bok ute på gården (på filten, under trädet...). 

Apokalyps!

Jag är ledig och sysslolös, alltså bloggar jag. Vet ej om denna ekvation representerar min bloggaktivitet i övrigt. 

Är på apokalyptiskt humör. Läser Rick Yancys Den femte vågen som jag har gillat fram tills den började smådrypa av romantik och sentimentalitet. Vill inte att den ska bli sliskigt sockersöt så jag hoppas på lite mer sjukdomar och action. Såg precis filmen The Perfect Sense från 2011, helt okej faktiskt. Vad är det med apokalyps/postapokalyps egentligen? Är det att börja på nytt, tanken på ett samhälle som måste byggas upp från grunden? Ingen aning faktiskt. Kanske kan min fascination/skräck för slukhål också läggas till listan med apokalyptiska associationer. Nån som har något bra tips på rafflande postapokalyptisk litteratur?

Också i min mun pågår en apokalyps. Hål i sex tänder. Tandhygienisten undrade om jag var en "gottegris", jag informerade henne om att mitt eget saliv förgör mina tänder. Det ni.

Att jobba på sommaren

Det har hänt ganska många somrar att jag har valt bort att sommarjobba. Det har haft flera orsaker, dels har jag haft möjlighet i och med att jag har varit lägenhetslös flera somrar i rad och kunnat bo hos mina föräldrar, dels har jag velat ta vara på tiden jag har haft med vänner och släktingar och levt sparsamt samtidigt som jag har haft diverse frilansjobb. Jag har också tänkt jag kommer att jobba resten av livet och helt kallt struntat i alla förnuftiga idéer om att det är bra att spara pengar inför det kommande året. 

Och jag ångrar ingenting.

Nu är det förvisso väldigt osomrigt väder i Göteborg, det är regnigt och ostadigt och inte alls särskilt varmt så det går väldigt bra att jobba. Men jobbar gör jag ändå, ett par veckor till innan jag har semester. Och det känns inte riktigt som sommar. 

Sommar är att cykla längs med leriga skogsvägar, sommar är att vada ut tvåhundra meter på sandbotten och sen slänga sig i vattnet oavsett hur kallt det är, sommar är att bara vara. 

Jag är enormt tacksam över att ha ett jobb som jag tycker om, och att ha ordet semester i min vokabulär känns fortfarande lite absurt. Samtidigt kan jag inte ignorera den där känslan av att semester inte är samma sak. Det är mer planerat och strukturerat, och jag kommer att göra massor av roliga saker. Men den där frihetskänslan som har funnits där de senaste åren (även om den ofta har varit inlindad i stråk av ångest över min dåliga ekonomi) tror jag inte kommer infinna sig på samma sätt. Det är vemodigt.