Det har hänt ganska många somrar att jag har valt bort att sommarjobba. Det har haft flera orsaker, dels har jag haft möjlighet i och med att jag har varit lägenhetslös flera somrar i rad och kunnat bo hos mina föräldrar, dels har jag velat ta vara på tiden jag har haft med vänner och släktingar och levt sparsamt samtidigt som jag har haft diverse frilansjobb. Jag har också tänkt jag kommer att jobba resten av livet och helt kallt struntat i alla förnuftiga idéer om att det är bra att spara pengar inför det kommande året.
Och jag ångrar ingenting.
Nu är det förvisso väldigt osomrigt väder i Göteborg, det är regnigt och ostadigt och inte alls särskilt varmt så det går väldigt bra att jobba. Men jobbar gör jag ändå, ett par veckor till innan jag har semester. Och det känns inte riktigt som sommar.
Sommar är att cykla längs med leriga skogsvägar, sommar är att vada ut tvåhundra meter på sandbotten och sen slänga sig i vattnet oavsett hur kallt det är, sommar är att bara vara.
Jag är enormt tacksam över att ha ett jobb som jag tycker om, och att ha ordet semester i min vokabulär känns fortfarande lite absurt. Samtidigt kan jag inte ignorera den där känslan av att semester inte är samma sak. Det är mer planerat och strukturerat, och jag kommer att göra massor av roliga saker. Men den där frihetskänslan som har funnits där de senaste åren (även om den ofta har varit inlindad i stråk av ångest över min dåliga ekonomi) tror jag inte kommer infinna sig på samma sätt. Det är vemodigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar