Cassandra Mortmain - c'est moi

Jag hyrde en film från Makuuni för ca tusen år sen. Filmen hade en konstig titel: I Capture the Castle. Den handlade om en moderlös familj som bodde i ett förfallet slott på den engelska landsbygden, Romola Garai spelade Cassandra som ville bli författare och övade sig genom att skriva om sitt eget liv. Jag älskade filmen men glömde liksom bort den. Sen såg jag om den några år senare - och älskade den igen - och så försvann den på nytt. Men för någon vecka sedan slog mig tanken att den kanske var baserad på en bok. Hur kan en litteraturvetare/bokrecensent/pocketshoppare tänka så bakvänt?

Beats me.

Men nu har jag läst boken och den var helt fantastisk. Varje mening sitter på sin plats utan att det känns konstruerat, berättelsen bara väller fram och ja, det kan väl hända att jag identifierar mig litegrann med Cassandra. Som traskar omkring på de engelska hedarna, som älskar midsommarafton, som betraktar sin omgivning med glasklar skärpa samtidigt som hon hela tiden vill romantisera allt hon upplever. Dessutom är det en fruktansvärt rolig bok, i alla fall om man uppskattar den brittiska torra humorn. Och vem gör väl inte det? 

I Capture the Castle (1948)

Dodie Smith var ett för mig helt okänt namn, till min förvåning har jag nu lärt mig att hon är mest känd för att ha skrivit The Hundred and One Dalmatians. 

Dodie Smith 1896-1990

Vill nu naturligtvis läsa precis allt som hon nånsin har skrivit. 

Idag har jag jobbat öppningspass, sov lite dåligt inatt, men eftersom det äntligen är sommarvarmt i Göteborg cyklade jag till Delsjön efter jobbet. Där simmade jag två gånger omgiven av gräsänder (jag var lite rädd för att de skulle attackera mig) och läste i min bok. Sen cyklade jag hem, kokade kaffe, och satte mig ute på gården med boken. 

Ni vet den där känslan då man samtidigt bara vill läsa och läsa, och absolut inte vill att boken ska ta slut? Åh, vad jag älskar den känslan.