Bokåret 2018

Det som sticker ut mest i år är att jag inte har läst någon riktig skräll till roman. Eftersom jag precis har börjat läsa min julklappsbok, den nästan 600 sidor långa Hjärtats osynliga raseri av John Boyne hoppas jag dock att det blir ändring på detta under 2019. 

Antal lästa böcker: 61

Antal svenska böcker: 35

Antal engelska böcker: 26

En av många översatta böcker jag läste i år

Överraskningen: Jag läste fler böcker på svenska än på engelska?! Vet inte när det senast har hänt. Jag gissar att det har med jobbet att göra, dels plöjde jag Camilla Davidssons samtliga fyra romaner inför ett författarevent, dels har jag nog läst fler översatta engelska titlar som vi har fått som läsexemplar. En annan överraskning är att jag läste så få böcker! Får kanske skylla på alla gravidgooglingar plus nyföding? Vet dock inte om det är riktigt sant, för jag har faktiskt lyckats läsa ut hela 15 st böcker sen Lillcyklisten föddes, en hel del ljudböcker men ändå. Är lite imponerad av mig själv. 

Läs läs läs!

Nyheten: Jag läste en e-bok! Trodde aldrig att jag skulle göra det, men insåg att det inte var så dumt efter att jag tröttnade på att dumscrolla under Lillcyklistens kvällsläggningar. Premiärboken var ingen mindre än Ellen Strömbergs Jaga vatten, och O så bra den var! Jag vill läsa mera av Ellen, helst nu! Dessutom gav den mig så mycket mersmak på e-boksläsning att jag direkt hoppade på en annan e-bok.

Bästa faktaboken: Det verkar som om det var skralt på faktaboksfronten i år, men en otroligt intressant bok var Tara Westovers självbiografi Educated. Mycket fascinerande om att växa upp i en familj som isolerar sig från resten av samhället. Jag tyckte också mycket om Maggie O'Farrells I Am, I Am, I Am som är en sorts memoar baserad på ett antal nära-döden-upplevelser som hon har varit med om under sitt liv. Jag gillar O'Farrell dels för att hon skriver otroligt intressanta berättelser, dels för att hon har ett uppenbart intresse för att experimentera med själva formen för berättelsen utan att göra avkall på innehållet, det gäller också hennes romaner.

Återkommande tema: Familjer som isolerar sig från samhället. Förutom i Educated återkom detta tema både i Jeanette Walls Glasslottet och i Ane Riels kriminalroman Kåda (den sistnämnda läste jag under julen, mycket läsvärd!). Det finns många intressanta paralleller mellan böckerna: i samtliga är pappan i familjen den som skildras både kärleksfullt och med stor fasa, på sätt och vis kan man tänka sig att ett underliggande tema också är medberoende eftersom den övriga familjen glatt (?) följer fädernas minsta nyck. 

Nådde inte förväntningarna: Anna Laestadius Larssons Hilma, jag var väldigt peppad på den men äsch vad seg den var. Bitvis intressant, absolut, men den lyfte aldrig som berättelse.

Överträffade förväntningarna: Ray Celestins Mafioso! Jag gillade hans första bok Yxmannen, men del två var verkligen superbra. En perfekt kombination av historisk roman och detektivhistoria, med många roliga musikreferenser och en lite melankolisk stämning. Jag kommer definitivt att läsa hans kommande böcker.

Bästa romanerna: När jag tittar tillbaka konstaterar jag att det här inte var något höjdarår på romanfronten för mig. En bok som definitivt platsar på topplistan är Eleanor Oliphant is Completely Fine av Gail Honeyman, riktigt bra blandning av feelgood och svärta, den bör läsas på engelska om man har möjlighet! Jag tyckte också om Celeste Ngs Little Fires Everywhere, och Tracy Chevaliers At the Edge of the Orchard (tipstack till mamma!). Men ingen riktig romanhöjdare i år faktiskt.

Bästa spänningen: Jag skulle vilja säga Tana Frenchs The Witch Elm, men den var tyvärr inte så bra som jag hoppades även om den var mycket bättre än hennes förra bok The Trespasser. Nej, bäst i år var Sally Andrews The Satanic Mechanic, ska man vara lite krass är den väl inte så himla spännande, men jag klassar den ändå som en deckare och är så förtjust i Andrews sätt att skriva! Den redan nämnda Kåda av Ane Riel var också väldigt bra, men samma med den, den var nästan mer som en roman än en deckare.

Bästa ljudboken: Totalt lyssnade jag på femton stycken ljudböcker. Topp tre av dem är: 1) Anne Tylers A Spool of Blue Thread, en komplex familjeskildring och en läsupplevelse som växte ju mer jag lyssnade. 2) Carolina Setterwalls memoar Låt oss hoppas på det bästa som på ett väldigt intressant sätt skildrar den tragiska bortgången av hennes pojkvän när deras gemensamma barn är mer eller mindre nyfött. Jag tyckte verkligen om hur hon vågar vara så naken och skriva om det som var komplicerat och "fult" i hennes och pojkvännens relation. 3) Erica Ferenciks Floden om natten för att den var spännande hela vägen igenom och väldigt lättlyssnad.

Bubblare/tips: Värda att nämna är också Erika Peterssons superroliga Drottningen i kassan, Johanna Holmströms Själarnas ö och Sally Hepworths Familjen i huset bredvid.

De fyra årstiderna

Vinter

2017 slutade och 2018 började på det konstigaste och bästa sättet. Samma vecka som julhandeln drog igång på allvar på jobbet köpte jag ett graviditetstest samtidigt som jag köpte mina vanliga PMS-tabletter, och plötsligt var allt helt annorlunda. Jag minns att jag cyklade hem från jobbet efter en dag med hysteriska mängder kunder och kom på att jag var gravid och att jag fnissade hela vägen hem för det kändes så absurt att jag hade glömt bort det, samtidigt som det var lite skönt att det fanns något som tvingade mig att tänka på andra saker också än detta jättestora.

Eftersom jag var gravid större delen av året präglades det så klart massor av allt som har med graviditeter att göra. I början var jag så otroligt trött och hungrig att det var en plåga att vara på jobbet, jag slapp däremot illamående vilket jag är väldigt tacksam över.

Det tog inte så lång tid innan vi började prata om Umeå. Faktiskt så hade Cyklisten lite halvt på skoj sökt ett jobb här under hösten, mer för att testa än för att på allvar göra något av det, men tanken fanns alltså redan där. Att flytta hit är något vi har funderat på fram och tillbaka, men graviditeten gjorde att det blev skarpt läge. För det var faktiskt ett perfekt tillfälle att pröva på att byta stad eftersom jag ändå skulle vara ledig och Cyklisten var trött på sitt dåvarande jobb. 

Men det var och är fortfarande ett jättestort beslut, faktiskt känns det som ett större beslut än att försöka få barn, även om barnet i praktiken innebär en mycket mer påtaglig förändring av livet.

Vår 

Jag tyckte mycket om att vara gravid för jag mådde för det mesta väldigt bra. Alla hormoner lade sig balanserat i en behaglig struktur som gjorde att jag bara var tillfreds. När magen äntligen började synas där efter vecka 20 ungefär var det väldigt mysigt.

Våren präglades av jobbet och jag gjorde en hel del roliga butiksevent tillsammans med mina kollegor, så kul! Intervjuade bland annat Johannes Anyuru och Camilla Davidsson.

Samtidigt försökte vi jonglera våra stora beslut och leta lägenhet i Umeå, eller vi hittade faktiskt en lägenhet väldigt snabbt via ett direktbyte, men det var såna galna mängder pappersstrul (viktiga  papper som kom bort i posten två gånger!) att det tyvärr innebar en rätt stor stress. Hela våren gick fort, det brukar den göra, men nu i efterhand kommer jag knappt ihåg vad jag gjorde vilket känns lite trist med tanke på att det var den sista tiden i Göteborg.

Sommar

Sommaren var en underlig tid. Dels på grund av hettan som jag visserligen njöt av ibland, men oftast inte, dels med anledning av den konstiga limbotillvaro vi fick när vi väl flyttade. Det var sorgligt att säga farväl åt alla vänner, vi hade kanske inte riktigt velat tänka på alla som vi skulle lämna i samband med flytten och det är nog det som känns jobbigast idag också. När vår älskade lägenhet var tömd var vi båda ledsna, men jag tänker att det inte behöver vara något dåligt att man lämnar något man tycker om. Att det också kan ge upphov till andra saker än om man lämnar något man inte tycker om.

Gravid i ny lägenhet

Men det var ändå vår vardag, vårt liv, vår första gemensamma lägenhet och en del av stan som vi båda gillade. I Umeå var det för varmt i lägenheten och jag snarkade som en elefant, de få personer vi kände hade så klart annat för sig under semestern, och sen så började vi också bli något otåliga. När skulle bebisen komma och vem månne det var? Vi tillbringade ändå tiden med att försöka göra roliga saker. Min sista "långa" cykeltur var i juli när vi tog med våra hopvikbara cyklar och tog bussen och båten till Ulvön för att hälsa på hos vänner. Sen hann vi också med att vara en vecka i Finland, plus en vecka på Cyklistens sommarställe. Efter det började den sega tiden då vi inte vågade oss så långa vägar hemifrån.

Höst

Lillcyklisten föddes precis när sommaren började förvandlas till höst. Nu känns det som längesen, för när Cyklisten var hemma och hämtade grejor till BB kunde han ha shorts och t-shirt, och nu ligger det snö på marken. Själva hösten gick egentligen ganska fort, jag trodde på något sätt att det skulle bli fler långpromenader bland färggranna löv, det var så jag såg framför mig föräldraledigheten. 

Ola, en månad gammal

Eftersom Cyklisten har letat jobb har vi båda haft möjlighet att vara hemma med bebis, det är något som jag tror att vi båda kommer att vara glada över i framtiden. För det är ju faktiskt så att den där första nyfödingstiden går oerhört snabbt, nu är inte Lillcyklisten någon nyfödd längre utan en liten bebis som det går att kommunicera med (om än bristfälligt). En eloge till alla förstagångsmammor vars partners går på jobb efter två veckor, det hade så klart gått om så hade varit fallet, men jag är väldigt glad över att vi har haft det på vårt sätt även om kombinationen arbetssökande plus nyföding så klart också har sin avigsida.

Av någon anledning blir det ofta så att vissa år är extremt händelserika, medan andra mest lunkar på i maklig takt. Det här kommer för alltid att vara året då jag flyttade från Göteborg, men framför allt, året då jag blev mamma till världens gulligaste lilla person. 

Jag hade tänkt plocka in betydligt fler bilder men sömnbrist plus bebis som vägrar somna för sin tupplur gjorde att det fick bli så här denna gång!

Mörker och ljus

Det är mycket mörkare i Umeå än i Göteborg. Gå man inte ut innan lunch är risken stor att man missar det lilla fönster av dagsljus som orkar visa sig den här tiden på året. Förhoppningen när vi flyttade hit var kanske inte så mycket att njuta av vintermörkret, men däremot att mörkret skulle lysas upp av snö. I Göteborg är mörkret fuktigt och blåsigt, här blåser det i jämförelse knappt alls. Och alla som har bott i södra Sverige när det snöar vet att det inte är något man önskar sig eftersom städerna blir helt oframkomliga.

 Nu är det dessutom inte så mycket kvar av mörkret, eller visst, det kommer att vara mörkt ända fram till mars, men snart blir det inte mörkare längre. Jag blir alltid otroligt vemodig runt midsommar när det är årets ljusaste dag, det brukar kännas så hemskt att det redan är så ljust det kan bli och att det ska vända och bli vinter. Mitt i sommaren?! Så är det så klart inte. Men på samma sätt känner jag mig väldigt hoppfull när årets mörkaste dag nalkas, bara vetskapen om att dagarna från och med då bara blir ljusare och ljusare gör mig hoppfull. 

Det har kommit snö här i Umeå, och den ligger kvar på marken. Det är julpyntat i folks fönster och snön är så där härligt packad på marken. Jag har längtat efter det. Snö hårt packad på marken, inte upplöst i en brun sörja av vägsalt. De dagar solen tittar fram, ja då är det så vackert att det nästan gör ont. 

Husmodern läser och försöker skriva

Husmodern har idag bakat pepparkakor till tonerna av klassisk musik. När jag gör sånt undrar jag ibland om det finns statistik över hur många traditioner man egentligen för över från sin egen barndom när man själv får barn. Det beror säkert på hur man ser på sin uppväxt, men för mig känns många saker jag gör som en kopia av sånt mina föräldrar gjorde när jag var liten. 

Just nu är den här bloggen väldigt "det-här-gjorde-jag-idag" till formen, men det må vara som det är med den saken. 

Jag kan i alla fall tipsa om två böcker, en som jag precis läste ut och en som jag håller på med. Den första är Sally Hepworths Familjen i huset bredvid som är en mysig men inte fånig "domestic thriller" som var en behaglig läsupplevelse! Perfekt för slöläsning, och det säger jag med all respekt och inte som något nedlåtande, för det här är en välskriven historia även om den är väldigt snabbläst. Dessutom mycket skickligt översatt av min vän och gamla kollega Marcus Stenberg.

Den andra boken håller jag som sagt på med just nu, och det är Jeanette Walls självbiografi The Glass Castle. Den läser jag tyvärr i en dålig svensk översättning, eller dålig och dålig, dåligt korrläst. Den gavs först ut som Glasborgen men senare är den nyutgiven som Glasslottet. Titeln syftar på ett hus som författarens pappa pratade om att bygga, och i översättningen har man missat att byta ut Glasborgen till Glasslottet på vissa ställen vilket är fruktansvärt irriterande och gör att man slängs ut ur berättelsen. 

I övrigt påminner boken lite om Tara Westovers självbiografi Educated som också är mycket bra, båda handlar om okonventionella föräldrar som uppfostrar sina barn utanför det vanliga samhället. I The Glass Castle handlar det om att familjen ofta flyttar, inte sällan när pappan i familjen har kommit på kant med den lokala polisen. 

Ok, nu har jag två gånger gått och försökt få Lillcyklisten att somna om i sin tupplur med varierande resultat, så det känns som om jag tappade flowet litegrann. Det känns som om mina beskrivningar och recensioner av böcker numera påminner om hur jag beskriver mat som jag gillar, nämligen med det fantasifulla "god smak!". Med andra ord, "bra böcker!", läs om ni tycker de verkar intressanta!

Depp till pepp

Igår var en sådan där dag som man bara ville skulle ta slut och övergå i nästa - dåligt med sömn, gnällig bebis, smådeppiga föräldrar och gråväder ute. Men så, på något märkligt sätt lyckades vi vända dagen. Det är så skönt när det händer. Ibland när man har deppdagar är man inte på samma våglängd och behöver kanske deppa på var sitt håll, men andra gånger går det att prata sig igenom det och komma ut på andra sidan, och så var det igår. Sen sov Lillcyklisten en lite längre tupplur så vi fick pusta ut en stund, och jag bestämde mig för att nu sjutton skulle jag ut och jogga och samtidigt testa joggingfunktionen på vår cykelkärra. 

Det var så otroligt skönt att äntligen få studsa runt i skogen, som jag har längtat! Dessutom hade jag betydligt bättre kondition än vad jag hade väntat mig, och det var ganska kul att springa med kärran. Tyvärr är det en skrikfest innan man väl är ute på gatan med kärran, men orkar man med det är det helt klart värt det!

När jag kom hem slog det mig dessutom att det jag har väntat på nästan lika mycket som att Lillcyklisten skulle födas (typ, hehe) äntligen skulle ske - nämligen På spåret-premiär! Japp, livets små glädjeämnen och så vidare och så vidare. En öl och lite chips på det och det var som om förmiddagens deppighet glömdes bort totalt.

Den vanliga sömndagen

Jag är just nu lätt besatt av sånt som exempelvis bebisars sömn, så jag tyckte att det var väldigt intressant när Smulan beskrev hur en vanlig dag ser ut för hennes familj, hennes bebis är född typ dagen innan Lillcyklisten så det finns många beröringspunkter (men också mycket som skiljer sig åt). Jag förstår därför också att det här verkligen bara är intressant om man själv har en bebis. Nåväl. Så här kan en helt vanlig dag i Lillcyklistens liv se ut!

06:00 Lillcyklisten vaknar och är hungrig, pigg och glad! Jag som är något tröttare försöker dock ignorera detta genom att lägga honom på mitt bröst för lite snoozande, men han protesterar. Cyklisten kommer in (vi sover uppdelat just nu för att någon av oss i alla fall ska få lite sömn) och plockar med sig Lillcyklisten för blöjbyte och frukostbestyr. Jag somnar om och sover i en dryg halvtimme tills jag hör att det knorras därute - är man maten så är man, och det är bara att kliva upp! Ammar lite och äter frukost innan vi flyttar till vardagsrummet där vi hänger tills någons ögonlock börjar bli lite tunga.

08:00 Lillcyklisten somnar i babynestet i vardagsrummet och sover en halvtimme, under tiden börjar jag fixa med mitt syprojekt som är ett spjälskydd. Sitter på golvet och måttar och får jäkligt ont i ryggen, får dock en paus när bebis vaknar igen och vill ha mat vid 8:30. Vi leker och övar oss på att ligga på mage, det går bättre och bättre!

09:50 Lillcyklisten somnar igen i babynestet, jag fixar påtår, varsin äppelhalva och några pepparkakor åt mig och Cyklisten och fixar sedan vidare på spjälskyddet. Bebis vaknar 10:30 och efter lite mera amning leker vi i babygymmet och försöker underhålla varandra så gott det går.

12:00 Lillcyklisten somnar för en tredje gång i babynestet. Jag går till Ica och hoardar lite vegemat som är på special, hehe, och Cyklisten börjar fixa lunch. Bebis vaknar 13:10, precis när vi ska börja äta, men får sig en liten amningsdos så han kan sitta och kolla nöjt på oss från babysittern medan vi äter. Minns tyvärr inte riktigt vad vi gör sen, men spexar antagligen loss i vardagsrummet.

14:45 Under lite protester klär jag på Lillcyklisten varma kläder och stoppar sen ner honom i selen och går ut på promenad. Jag traskar in till stan och köper lite bomullsband som jag ska fästa spjälskyddet med.15:20 somnar Lillcyklisten i selen och sover sen i en halvtimme tills jag är hemma igen vid kl.16.

17:30 Lillcyklisten somnar i sin säng för sin sista tupplur och sover i ca 45 minuter. Sitter sen med medan vi äter middag och är ganska kvällsgnällig. Får torr blöja och pyjamas. 

19:00 Lillcyklisten somnar för kvällen! Jag vaktar som en hök (dvs. instagrammar och whatsappar) i ca 20 sköra minuter innan jag går i duschen och vi kollar på Netflix.

Sen hade det varit härligt om vi hade suttit med varsitt glas vin och haft djupsinniga konversationer, men denna kväll vaknar bebis redan 20:45, och efter att jag har ammat och bytt på honom går jag också och lägger mig vid ca 21:30, sen följer en natt med ytterligare fyra amningsturer - jag tror att han är ovanligt hungrig just nu för ibland sover han tyvärr bara en timme innan han vill ha mat igen.

Snipp snapp snut, så var dagen slut!

Måndagarnas måndag

Okej, hur mycket ska man behöva cykla egentligen för att komma bort ifrån det gråa? För att Lillcyklisten skulle få en ordentlig tupplur igår cyklade vi en timme extra igår innan vi nådde fram till min svägerska där vi skulle luncha, varav en väg bestod av lera som sög fast däcken i marken så att man knappt trodde man skulle komma framåt. Någonstans mitt på den vägen sjönk också mitt blodsocker till botten, men eftersom Cyklisten dessutom drog Lillcyklisten på en ganska tung cykelkärra kändes det inte som rätt läge att klaga.

Idag är det grått IGEN, typ sjunde dagen i rad?! Jag vet att jag borde ge mig ut i något skede men det lockar verkligen inte. 

Den här måndagen började så sent som kl. 07:15 av att Lillcyklisten vaknade, så länge brukar han vanligtvis inte sova. Vi har ätit frukost, och sen känns det som att vi har ägnat resten av dagen åt att försöka få samma bebis att sova igen. Han är inne i någon fas nu när han inte gillar att somna för sina tupplurer men blir supertrött och arg när han inte sover *infoga valfri uppgiven emoji*, för tillfället är han inkapslad i bärselen på Cyklisten och har faktiskt sovit i en timme, tack och lov. Intee rationellt beteende alls av nämnda bebis, men ej lätt att resonera med någon som är blott elva veckor gammal.

Men jag har faktiskt också yogat i en halvtimme. Försöker yoga i alla fall varannan dag nu, det känns skönt att börja använda kroppen igen. 

Nu är klockan snart fyra men det är så mörkt att det känns som om den är sju. Jag ska göra middag ikväll, och funderar nu även på om jag borde gå och hämta ut Tana Frenchs Whych Elm som jag har reserverat på bibban (nej, Jessi, jag har inte hunnit hämta ut den än!), men allt beror återigen på bebis sovstatus. 

Inte direkt varje vecka man ser fram emot att det ska bli tisdag...

Cykla bort det gråa

Igår var en riktig skitdag men den här dagen har varit betydligt bättre trots att det fortfarande är grått grått grått därute och trots att jag egentligen sov ganska dåligt. Men vi kom iväg på en liten cykeltur och det är ju alltid så skönt att komma hemifrån. Det blev bitvis lite skrikigt men vi var som tur inte så långt hemifrån, så den värsta krisen räddades genom skogsamning och en rask cykeltur hemåt. 

Vi har också lyckats få Lillcyklisten att tupplura tre gånger hittills idag med hjälp av diverse tips, det kanske bara är idag det funkar men det är ändå guld värt! Förutom det har jag ätit god lasagne från igår, druckit en öl, och yogat (inte i den ordningen).

Allt

Du sparkar mig i magen, du nyper mig i armen, ditt huvud slår från sida till sida, du är nästan aldrig stilla. Ibland när du är alldeles för trött vet jag inte vad jag ska göra av dig, du skriker och skriker och ingenting jag gör är bra, det händer att jag gråter. 

Men ur dina små och samtidigt stora ögon rinner små, små tårar, och när jag till slut lyckas stilla dig i din övertrötthet andas du småningom lugnt och kippar efter luft medan din underläpp darrar. Trött är du bara för att vi inte kom ihåg hur länge du hade varit vaken. Och när dina fingrar nyper om huden på min arm blir jag stolt, trots att jag säger "aj", för du kunde inte nypas igår.

Och när du vaknar, innan du kommer på att du är lite olycklig och hungrig, sträcker du på din kropp så att den formar sig som ett C, och du blir ett litet kompakt paket. Det är det konstigaste jag har varit med om, att ha dig. Och hjärtat svämmar över, och tiden står stilla och snart ska du sova igen.

En liten bit frihet

Den senaste veckan är det som om vädret varannan dag har varit strålande vackert och varannan dag grått och mörkt och knappt ljust alls. Tidigare i veckan när det var strålande sol och alldeles vindstilla tog vi en första cykeltur tillsammans med Lillcyklisten som satt fastspänd i en "babygunga" i en cykelkärra, han sov sig igenom den tre timmar långa turen. Ett mirakel! Jag fattar att det inte kommer att bli så varje gång, någon dag senare tog vi en tur till mataffären och då gallskrek han hela hemvägen. 

Men ändå: friheten i att cykla fort, ner för en backe, i vanlig takt utan gravidmatthet och en magen som är i vägen. Att inte skjuta vagnen framför sig och ha en begränsad räckvidd, utan att kunna testa olika vägar lite mer spontant. Jag behövde verkligen det. Hittills har jag knappt varit ifrån Lillcyklisten alls, inte så mycket för att jag inte skulle våga det, utan snarare för att det har känts enklast att låta bli. Men jag tror att det är viktigt att inte bara slentrianmässigt gå hela familjen på alla promenader (då jag ändå inte är bättre tröst än Cyklisten ifall han börjar gallskrika), utan att jag får ta i alla fall en halvtimme nån gång och bara vara. 

Sånt man tar för givet att man ska göra innan man får barn men som i verkligheten inte alls är lika självklart.

Och så kom november

För två år sen läste jag också Marisha Pessl, då Night Film (som jag inte kan rekommendera många gånger nog!), nu läser jag hennes senaste roman Neverworld Wake. Den är väldigt lättläst, men jag gillar den i alla fall halvvägs in. Upplever dock att den är mer renodlad i språket än vad Night Film var, lite mer konkret och minimalistisk. Hursomhelst en slukarbok som går fint att läsa mellan amningar/sovstunder utan att man tappar tråden.

Det jag egentligen tänkte säga något om är att det är något med november och skrivandet. Två gånger har jag varit med i NaNoWriMo, jag tror inte att det kommer att bli flera gånger - i år av uppenbara skäl, men i övrigt för att jag tycker att jag visserligen skriver mycket, men att jag skriver mycket skräp. Nu orkar jag knappt ögna igenom de texter jag har skrivit under tidigare NaNo-projekt. Det finns säkert några bra grejer i texterna, men i det stora hela är det mest utfyllnadsbabbel som inte platsar någonstans. 

Men den här månaden verkar alltid få mig att vilja skriva något. Kanske är det mörkret som gör att det känns lite mysigare att vara inomhus, jag vet inte. Det knycker i varje fall i tangentbordsfingrarna, om det blir något av det är väl en annan sak men det är skönt att känna att jag vill skriva.

Standardlista

Det är lördag, Cyklisten mekar med sin cykel, Lillcyklisten sover (!) i spjälsängen (!!) och ute ligger ett snötäcke på marken och världen är alldeles ljus. Malin gjorde en rolig lista som handlar om olika standarlösningar man har i vardagen:

Standardfrisyren

Det har länge varit knut, i flera år faktiskt, och det senaste året var det en tjock fläta, men just nu är det två långa flätor. Ibland "utbakade" franska flätor, ibland helt vanligt flätat. Jag har märkt att jag kan få ont i hårbotten om jag har knut när jag sover, det är som om håret dras i fel riktning. Just nu funkar två flätor bäst även om jag tycker det ser något infantilt ut, men det är praktiskt när jag sover med Lillcyklisten på magen/bröstet på natten eftersom en fläta blir väldigt knöligt.

Jag är fräschören själv i dessa dagar

Standardstädningen

Jag plockar ganska mycket även om det trots det är saker överallt. Jag tycker också om att ordna disken även om jag inte hinner diska precis nu, alltså ställa tallrikar i en hög, bestick i en hög osv. HATAR disk som ligger i diskhon och blir flottig och äcklig. Hellre plocka och få det att se mindre stökigt ut än att dammsuga. Eller, kan inte med att dammsuga om jag inte har plockat först.

Standardkläderna

För tilfället mjukiskläder, oftast ett par gravidtights (de är ju skönast, var hittar man ett bar hållbara sköna bomullstights med hög midja?) och en t-shirt. 

Standardfrukosten

Två smörgåsar med ost på, ett stekt ägg alternativt äggröra, två koppar kaffe och ett stort glas vatten. Det låter jättetråkigt och jag älskar egentligen extravaganta frukostar men till vardags tycker jag att det är skönt att inte behöva tänka till överhuvudtaget innan frukosten har landat i magen. Dock kan jag sakna tiden innan jag fick bannor av tandläkaren och fortfarande drack juice varje morgon, det är så gott! 

Standardbakverket

Jag bakar aldrig sötsaker, det skulle vara någon paj någon enstaka gång. Nej, bröd är min grej. Jag har just nu ett standardrecept som är så bra som jag hittade hos Underbara Clara, jag kan verkligen rekommendera det! Byt gärna ut en del av vetemjölet till dinkelmjöl (eller speltmjöl som det heter i Finland) så blir brödet extra saftigt. När jag bakar det brukar det bli två plåtar och jag fryser nästan alltid in allt för att ha färskt bröd att plocka fram när man vill lyxa till tråkfrukosten ovan. 

Standardkvällsrutinen

Den är helt upp och ner just nu! De senaste dagarna har vi faktiskt försökt (och lyckats med) att lägga Lillcyklisten i spjälsängen vid 18- 19-tiden, han har sovit i 2-3 h och då har vi suttit i soffan antingen med varsin sysselsättning typ bok eller dator, eller så har vi sett på film. Jag brukar också försöka hoppa i duschen då om jag inte har lyckats med det tidigare, När Lillcyklisten vaknar äter han, får torr blöja och sen försöker jag natta honom i spjälsängen igen innan jag själv lägger mig. Allt det där andra, typ tandborstning och sånt försöker jag bara slänga in där det går, haha.

Standarhälsningsfrasen

Antar att det handlar om telefonen, då brukar jag säga "Ja hej det är Nina" om jag inte vet vem det är, annars bara "Hej!".

Standardvärderingarna

Man ska vara snäll och trevlig mot varandra. Man ska tänka på miljön, i alla led, och göra det man kan och orkar med för att dra sitt strå till stacken. Man ska hjälpa andra med småsaker när man kan, typ i stil med "hjälpa gamla tanter över gatan". Jag vet att det låter präktigt, men jag tycker faktiskt det blir allt viktigare eftersom vi inte ser varandra i lika stor utsträckning för att vi går runt med våra mobiler framför näsan hela tiden (ja, jag också). Säkert en massa andra saker också, men det är det jag kommer att tänka på nu.

Standardmotionen

Promenader, för tillfället. I vanliga fall joggning och vardagscykling och lite yoga i vardagsrummet. Jag ska på efterkontroll nästa vecka och ska då förhöra mig om vad jag får och inte får göra, längtar efter att få springa och behöver verkligen yoga efter allt obekvämt amningskrumbuktande.

Standardmusiken

Slappt nog blir det en hel del Discover Weekly på Spotify, i övrigt är jag ganska slö när det gäller att hitta ny musik nu för tiden. Mycket elektroniskt och lite ambient-aktig musik, som tur har jag och Cyklisten väldigt lik musiksmak (förutom alla singer-songwriters som bara jag gillar) så oftast gillar jag det han lägger på. Uuuuusch vad tråkig jag är! Okej, för att namedroppa några jag gillar just nu: Kurt Vile, Onni Boi, Palmbomen II. Sen gillar jag alltid att lyssna på blues och jazz, men av någon anledning glömmer jag ofta bort det, väldigt konstigt. Jag tycker också om Västafrikans musik och typ "ökenblues" i stil med Tinariwen.

Standardsamtalsämnet

Just nu? Gissa tre gånger, haha. Bebis, sömn, sömn, bebis. Det är typ det. Fast också en hel del prat om var vi vill bo i framtiden. I stad, i lägenhet, i hus?

Standardhänget

Hm, lite dåligt med häng för tillfället pga ny i stan, men vi har faktiskt hängt en del med J som jag studerade med i Åbo och som också bor i Umeå, så kul! Annars är det mest Cyklisten och Lillcyklisten just nu. 

Standardhumorn

Senast igår youtubade jag Rallys Melodi Grad Prix (orkar inte leta länk), dvs. parodier på Melodifestivalenlåtar. Slappt men kul.

Nu vaknade Lillcyklisten men jag hade ändå inget särskilt på den sista punkten "Standardingredienser när jag skriver" så jag får vara nöjd så!

Igel

Min vardag (och varnatt) just nu: konstant bebisnärhet eftersom Lillcyklisten vägrar sova någon annanstans än på mig. Det är så klart mysigt, och hellre har jag det så här än att han vägrar kontakt, men det är icke särdeles bekvämt att sova på rygg lite halvsittande med en nästan femkilos bebis klistrad som en varm igel i bärsjalen på bröstet.

Det enda rimliga är att alla ger mig presentkort till massör i julklapp, eller hur?

Livet på en kärra

Vi lever ju med ganska begränsade tillgångar just nu (föräldraledig plus arbetssökande) och borde kanske inte egentligen köpa en massa saker, idag har vi dock beställt en cykelkärra. 

Parentes - jag tänkte skriva "klickat hem" men tycker så illa om det uttrycket eftersom det dels låter som om det bara är att roffa åt sig av saker, saker, saker, dels för att det ger intrycket av att de föremål vi köper bara finns där ute och inte tillverkas av något/någon - slut på parentes.

Tillbaka till cykelkärran. Ja, den var jättedyr. Men så här tänker jag: vi har ingen bil och vi planerar inte att köpa en bil inom den närmaste framtiden. Cykeln är vårt förstahandsval när det gäller att transportera både oss själva och saker, vi cyklar både som semesterunderhållning och av nödvändighet. Just nu må vi ha väldigt låga inkomster men vi har också flyttat till en ny stad, och att då på grund av att vi har fått en bebis plötsligt vara tvungna att sluta cykla är lite som att skicka en Dementor som suger själen ur oss till vårt hem. Hence, livskvalitet och rörlighet och vi slipper hålla på och låna svärföräldrarnas bil så fort vi behöver uträtta något ärende eller vill åka på utflykt.

De flesta kärror där ute rekommenderas inte för små bebisar, men den här har ett spädbarnstillägg (lite som en hängmatta, men med betydligt mer säkerhetstänk) som tillverkaren själv inte avråder en för att använda med riktigt små bebisar, därför tänker vi  faktiskt börja använda den direkt. Vi tänker att vi är så pass vana cyklister att vi har gott omdöme och att vi kan göra realistiska riskbedömningar (plus att den som är minst klantig av oss, Cyklisten, kommer att dra det värdefulla lasset) att det kommer att gå finfint. Och jag tror att Lillcyklisten* kommer att må som en prins i sin mysiga koja!

*Funkar det?

Sår

Förra helgen märkte jag att det plötsligt gjorde ont i mitt operationsärr, jag trodde att det hade läkt, men i takt med att timmarna gick gjorde det ondare och ondare så i måndags visade jag upp det på vårdcentralen. Jag fick rådet att avvakta, men i tisdags var jag tvungen att äta värkmedicin hela dagen så i onsdags gjorde jag ett nytt besök som efter många om och men (min första tid var kl.10:15, kl.14:45 var jag hemma igen...) fick jag antibiotika och rådet att lägga nya förband när det behövdes. Jag ska inte gå in på några äckliga detaljer och det är alltså inget stort område som är irriterat, men låt oss säga att byte av förband behövs emellanåt. 

Av och an gick jag, med barnvagn och skötväska, det gick förvånansvärt bra och Ola sov nästan hela tiden (vet inte om jag har skrivit att han heter Ola, men det gör han!). Men det är något med informationen om kejsarsnitt som liksom skaver lite. När jag åkte hem från BB fick jag en lapp med info om vad som händer efter kejsarsnitt, det var en A3:a med typ tre stycken som bl.a. berättade att jag inte skulle lyfta tungt. Egentligen tycker jag att jag borde få information om hur ett kejsarsnitt går till - eller i alla fall frågan om jag vill ha den informationen, och sen också lite mer om hur jag t.ex. ska tänka på motion och andra typer av kroppsrörelser. 

Det är väl ganska klassiskt när man själv är med om något att tycka att det finns alldeles för lite information om just den egna erfarenheten. Men jag tycker faktiskt att det saknas, både information innan det sker, då tänker jag på att man på Mvc faktiskt skulle kunna berätta mer om hur vanligt det är med akut kejsarsnitt och vad som kan leda till akut kejsarsnitt, och sen efteråt så klart. Enligt statistik som jag har hittat är kejsarsnittsfrekvensen hos förstföderskor nationellt ca 8%, det är ändå ganska högt. Jag har dessutom för mig att läkaren jag träffade på BB sa att det är något i stil med 15% på NUS. Sen skulle jag också vilja har mer information om den psykologiska sidan av snittet, som att det är väldigt vanligt efteråt med negativa känslor av olika slag. 

Jag upplevde inte själva snittet som så traumatiserande, det vill säga att ligga på operationsbordet och bli skuren i, den biten kände jag mig helt trygg med. Det var som om mitt fokus var hundra procent framåt, jag litade helt på att alla visste vad de gjorde (och kan även ha tänkt att det var ganska häftigt, lite som Chicago Hope, haha). Men det betyder inte att det inte dyker upp tankar efteråt, tankar om hur det skulle ha kunnat bli istället, tankar om vilken typ av stöd jag hade önskat innan det blev skarpt läge, och mer information om varför man beslutade om kejsarsnitt. En del av det här har jag fått i efterhand, och jag kommer också att få prata mer om det framöver. Men jag upplever ändå att jag själv har varit tvungen att dra i en hel del trådar. 

Med andra ord, varför får man inte ett tiosidigt infohäfte om kejsarsnitt när man har blivit snittad? 

September

Det här kommer för alltid att vara min första månad som någons mamma, lördagen den 1 september vaknade jag (eller hade jag ens somnat den natten?) för första gången upp hemma med mitt barn. Det är fortfarande jätteunderligt. Det är på något märkligt sätt inte samma sak att just den här bebisen finns hemma hos oss som att jag är någons mamma och har ett barn, vet inte om det är begripligt. Kanske är det var som händer när något går från att vara en abstrakt idé till att bli ens egen verklighet.

Hittills kan jag i alla fall ge det hela mycket väl godkänt, trots sömnlösa nätter och sammanbrott över skrik och gnäll ibland är det mestadels väldigt roligt. Och det är ju så spännande att se vem den här typen är, man får lära känna honom lite mer för varje dag som går. Det som jag verkligen uppskattar just nu är också att se honom tillsammans med människor jag tycker om, familj och vänner, det är så fint att tänka att de också kan ha en alldeles egen relation.

Trött moder

 

Vardagspoesi

Okej, så mer av samma vara. Exempel på autentiskt samtal som fördes för en liten stund sedan:

Jag: "Alltså jag måste komma ihåg att maila Fairphone och säga att mobilkameran funkar nu. Det borde ju förhoppningsvis hålla i sig."

Cyklisten: "Bajs?"

Lördag och bajs

Jag vaknar av att han pruttar. Jo, så är det rätt ofta. Och det är väldigt gulligt trots att det så klart är jobbigt för honom att ha så mycket gaser i magen. Men när natten har varit riktigt okej och jag inte har somnat sittande i soffan och vaknat efter en timme och sett ut som en gam är det rätt kul att det ligger en liten söt bebis bredvid en i sängen och pruttar.

Idag har vi fördrivit förmiddagen med att gulla med bebis och slösurfa. Sen gick vi på en långpromenad i skogen, jag älskar att vi bor så nära ett stort friluftsområde med en massa elljusspår där man kan dra vagnen och andas höstluft. När vi kom hem gjorde vi en påtår och bebisen - hör och häpna - fortsatte att sova! En rad Fazers blå, en påtår och lite bloggläsning, mycket mer än så behöver inte en nybliven morsa just nu för att känna sig som en människa. 

Nu står Cyklisten hukad över mjukliften och filmar bebben och väntar på att han ska vakna, tydligen kände han en fantomlukt av bajs (eller riktig lukt, who knows), det är väl ganska typiskt. Man ba "ska vi väcka honom?" efter att man febrilt har önskat att han sov lite till så att man fick dricka en kopp kaffe i lugn och ro.

Föräldraskapet, ganska knasig grej.

Att lämna en stad

Det är septemberklar luft och rönnarna har skiftat färg och jag inser att jag hade glömt att de gör det, i Göteborg är höstfärgerna inte lika tydliga. Där övergår sommaren oftast i ett regnoväder till en brun höst som pågår till mars. 

Jag har sovit gott och du har sovit dåligt och vi tittar på Svenska dialektmysterier medan vi dricker påtår efter frukosten och får båda klumpar i halsen eftersom det handlar om västkusten. Där är staden helt plötsligt, som vi har valt bort, och det kommer nog att ta tid innan vi vet om det var rätt val. 

Jag saknar inte:

Trängseln, alla människor, bilar, cyklar, att ta sig från punkt a till punkt b och bli matt av allt och alla som är ivägen.

Känslan av att stan tas över av evenemangshets och trendighet, jag bodde visserligen bara där i "bara" åtta år men inbillar mig att det var en flummigare stämning när jag flyttade dit och att det blir mer och mer fokus på att vara först ute med allt möjligt. Tröttsamt, eller i alla fall inget som jag är särskilt intresserad av.

Avståndet till så många, familjemedlemmar och vänner.

Jag saknar:

Det vackra som man slutar se när man har bott någonstans tillräckligt länge. Älven, trähusen, Vasastan. 

Att det händer något hela tiden, att det finns saker att göra även om det bara är i teorin.

Närheten till så många, vännerna som det känns som om man aldrig kommer att träffa igen även om jag vet att det inte är så.

Böcker

Så skönt ändå att de där sömnlösa nätterna kan varvas med nätter med helt okej sömn, så pass okej att jag nästan lite motvilligt stängde av mitt i Outlander-avsnittet när jag insåg att bebisen faktiskt hade sovit i en kvart och att jag fortfarande satt uppe. 

Jag tänkte säga något om ett par böcker jag har läst på sistone, utan några längre utläggningar om innehållet eftersom min hjärna trots allt är något sömndepraverad. I augusti blev det rätt många böcker, en hel del förlossningslitteratur men också lite annat smått och gott. 

Det som stod ut ur mängden var framför allt Celeste Ngs Little Fires Everywhere, en historia som jag skulle vilja beskriva som en familjethriller. Den var lättläst men välskriven, höll kanske inte måttet riktigt hela vägen men var ändå så bra i sin genre att den är värd en guldstjärna. Jag har faktiskt lånat hem hennes förra roman Things I Never Told You också, hoppas att den är lika bra.

En annan bok som stack ut som mamma tipsade om var Tracy Chevaliers At the Edge of the Orchard, en riktigt saftig bit amerikansk historia som kretsar kring en släkt som bedriver äppelodling. Perfekt om man vill läsa en välskriven och välresearchad men ändå lättläst historisk roman.

Deon Meyers dystopi Fever blev jag däremot lite besviken på. Han skriver väldigt bra och är otroligt skicklig på att skriva levande karaktärer, men hela historien blev ändå lite tam i slutändan. 

Det som ligger och väntar på mig i den senaste högen från biblioteket just nu är Megan Abbots Give Me Your Hand och Nicole Krauss Forest Dark.

Höstlistan

Höstlista. Klart att det får bli en sån.

Vad är dina mål i höst?

Jag vill hitta sköna vardagsrutiner och lära känna Umeå. Jag skulle gärna vilja hitta något slags socialt sammanhang eftersom jag inte känner så många människor här ännu, kanske någon föräldragrupp eller en bokcirkel kanske? Ingen av oss har någon daglig sysselsättning för tillfället, jag är föräldraledig och Cyklisten letar jobb, så det är inte det lättaste att skapa rutiner. Just nu är det så klart otroligt skönt att vi båda har möjlighet att vara hemma tillsammans, men det blir också lätt tärande när man inte umgås med någon annan än varandra.

Vad ser du mest fram emot?

Faktiskt det jag skrev ovan, vardagsrutinerna. Att komma in i ett lunk med bebisen, att gå långa promenader i ett höstfint Västerbotten, att landa i att vi har fått ett barn. Och faktiskt också att blogga! Jag inbillar mig att jag nu har både ett ökat behov av att skriva av mig och en ökad möjlighet att hinna göra det.

Känner du dig klar med sommaren?

Ja! Den var så skön och så otroligt konstig samtidigt, och då syftar jag inte bara på vädret utan snarare på att vi flyttade till en ny stad och att jag var höggravid. Trots att jag svettades som en gris i flera månader njöt jag dock av det varma vädret, jag är väldigt lycklig över att det blev så många simturer den här sommaren!

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

I september åkte jag och Cyklisten till Spanien på en väldigt lyckad resa som vi hade sett fram emot, det känns fortfarande som ett fint minne. I övrigt var det mycket jobbfokus och planering av författarevent och sånt, jag minns det som en riktigt rolig höst.

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

Jag jobbade forfarande på flygplatsen men hade inte blivit butikschef ännu, jag och Cyklisten hade varit tillsammans i ett halvår ungefär, jag läste jättemycket böcker och gick på Bokmässan och var glad och nöjd men jag vill minnas att jag också var rätt förvirrad över det här med att plötsligt ha ett förhållande efter många många år av singelliv. Det tog verkligen sin tid att hitta formen, så att säga. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Faktiskt samma sak, nämligen att vi hade en så öppen sommar utan planer. Det var nog nödvändigt med tanke på att våren var väldigt stressande med alla stora beslut och allt som vi grubblade över (flytta eller inte flytta, herregud vi ska få ett barn osv. osv.) och därmed skönt, men också något frustrerande eftersom man blir rastlös av att inte ha några planer.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Jag börjar deprimerande nog med den kultur jag inte kommer att konsumera i höst - nämligen Kurt Vile som spelar i Göteborg i oktober. VARFÖR kunde han inte göra det ett halvår tidigare? Han är en av dem som jag verkligen, verkligen har velat se live och som inte är på turné så överdrivet ofta. Ja, jag är bitter. Nåväl, vad jag kommer att konsumera är sannolikt mycket radio och teve och en hel del poddar och ljudböcker, men också böcker i fysisk form. Hittills har det funkat rätt bra att läsa thrillers samtidigt som jag har ammat, får se hur det blir med de stora romanerna, än så länge känns det inte som den ultimata läsningen att hacka upp i tre minuters intervaller. Nu slår det mig att jag såg skymta i sociala medier att det har kommit en ny säsong av podden Serial. OMG, som ungdomen skulle ha sagt för tio år sedan.

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

Haha, finns bara ett rätt svar på den frågan och det är amnings-bh:n.

En utopi?

Någon gång när jag inte hade sovit på ett dygn och var så trött att jag somnade mellan värkarna trots att det bara var en minut emellan sa jag till Cyklisten att jag längtade efter att få sova dåligt tillsammans med en bebis, för det kändes som en utopi. Att få sova utan att ha ont emellan! Jag får påminna mig själv om den känslan nu, det är kanske bra att ha den nedskriven också, för nu är jag mitt uppe i bebissömnlösheten istället. 

Jag hoppas att det är som alla säger att det här bara är en fas som ger med sig småningom, för det är rätt uppenbart att bebisen inte har någon koll ännu på vad som är natt och vad som är dag. Egentligen kan jag hantera sömnbrist rätt så bra, särskilt när jag inte behöver göra så mycket mer än sitta i soffan om dagarna. Men det jobbiga är att själv vara så trött under natten att jag somnar medan jag försöker få honom att somna och sedan vaknar och upptäcker att jag har en bebis i famnen. Det känns liksom inte helt hundraprocent säkert. 

Bättre då att försöka vända på dygnet själv kanske. Natten tills igår kollade jag på en dokumentär om Backstreet Boys, det var trevligt sällskap. Inatt försökte jag med Lady Gaga-dokumentären men den var så blinkig att det störde bebisen. I övrigt är Outlander min go to amningsunderhållning - dock en så pass slötittarserie att jag lätt somnar medan jag tittar. Tips på oblinkande och lagom intressanta amningsfilmer/serier mottages med andra ord tacksamt.

Det är märkligt hur tiden både krymper och töjs ut just nu. Jag märker att det är lätt att tänka att han naturligtvis är si eller så, antagligen för att vi så klart vill lära känna honom mer och mer och förstå hur han fungerar. Det känns som om vi har haft honom hos oss hur länge som helst. Det gör att det är lätt att glömma att han inte ens är tre veckor gammal ännu och att det eventuellt är lite väl tufft att kräva av honom att han ska ha lärt sig en massa sömnfärdigheter på den här korta tiden. 

Och jo, det kommer nog att bli mycket bebisfunderingar här ett tag framöver.