Att driva en förälder till vansinne på 3 dagar...

... kunde boken också ha kallats, men den heter Potträning på 3 dagar. Av någon anledning sägs det i flera sammanhang att man inte ska berätta för folk att man pottränar, kanske för att man sen inte ska känna en besvikelse när det inte går som man hoppas? Jag förstår att det här är ett ämne som verkligen en otroligt liten andel människor är intresserade av att läsa om, men eftersom det präglar all min vakna tid just nu går det liksom inte att skriva om något annat. Det är också intressant att läsa om i efterhand för mig själv, särskilt som jag vet att jag kommer att göra det igen om ett par år.

När Lillcyklisten var bebis pottade vi honom mellan att han var kanske två eller tre månader tills han var runt åtta månader, jag hade läst om EC, "Elimination Communication", i något sammanhang och tyckte att det lät vettigt. Vi var absolut inte stenhårda med någon metod, men eftersom Lillcyklisten bajsade som en galning (han fyllde ofta tre blöjor medan Cyklisten försökte dricka sitt morgonkaffe tillsammans med honom för att låta mig sova på morgonen), vissa dagar var det åtminstone tio fulla bajsblöjor på en dag. Slitigt, kladdigt, tråkigt för lilla röda bebisrumpan, massor med sopor och dyrt med blöjor. Så det funkade jättebra för oss. Det var också helt galet hur en så liten bebis kan förstå att han ska bajsa i handfatet mer eller mindre på kommando? Vi körde liksom någon halvvariant, orkade inte hålla på med tygblöjor, men det var som att det passade Lillcyklisten.

När han sen lärde sig krypa var det tack och adjö med pottan, världen utanför var mycket roligare, sen dess (alltså ett drygt år tillbaka) har han till och från suttit på pottan, lite beroende på hans humör och vårt ork. Men eftersom det snart kommer en till bajsproducent till familjen och Lillcyklisten är en oerhört viljestark liten individ som dessutom för tillfället verkar väldigt mottaglig för att lära sig nya saker bestämde vi oss för att blöjorna ska bort nu i sommar.

Dag 1: vi var peppade och fulla av tillförsikt!

Dag 2: vi ville slänga ut varandra från balkongen och aldrig se en potta igen...

Dag 3: vi var försiktigt hoppfulla och grälade lite mindre med varandra (jag och Cyklisten alltså)

Dag 4 (idag): dagen började med att Lillcyklisten kissade i sängen och genast sa "jag vill sitta på pottan" varefter han kissade i den. FANFAR! Det betyder inte att han är "pottränad", men det betyder att han har lärt sig något sen vi började vilket är otroligt.

Grejen är den att det inte alls är tänkt att potträningen ska vara avklarad på tre dagar, boken kunde också heta "Potträning i 3 faser" men det är ju inte alls lika säljigt så klart. Vi förväntar oss att han förhoppningsvis är mestadels torr i höst. Det blir en utmaning att resa och bo på ställen (läs: camping) där det inte går att tvätta sjuttioelva maskiner om dagen, men det sköna med att ta bort alla blöjor - också nattblöjan - på samma gång är att det nu känns som att vi absolut inte vill börja med dem igen. Det är liksom ingen fråga. Än i alla fall. 

Tack Torgny

Det är någonting konstigt med att jag nu plötsligt sitter här i köket och faktiskt skriver på min C-uppsats. Jag använder mig ofta av något jag hörde Torgny Lindgren säga en gång angående hur han går tillväga när han ska skriva en bok, det var något i stil med att han aldrig skriver böcker utan han bara låtsas skriva lite för att se hur det hade blivit om han hade skrivit boken. 

Precis så har jag gjort, och nu har leken övergått i att jag har skrivit åtta sidor löpande text med referenser och allt. Jag begriper så klart att det kommer att behövas en hel del redigering och säkert strykande av vissa avsnitt. Men det faktum att jag ändå har kommit igång får mig att förstå att det kanske till och med finns en chans för mig att skriva klart uppsatsen i tid. Och få ut min examen i tid. Det hade varit fantastiskt.

Kanske ska jag helt enkelt ange Torgny Lindgren som referens i mitt metodkapitel. För mer sant än så kan det inte bli.

Somnar nästan innan jag börjat

Somnade med en iskyld vetekudde i sängen igår kväll, det hjälpte förvånansvärt mycket. Vaknade så klart i svettpölar flera gånger efter det, men det gick i alla fall att somna. Det är så varmt här inne nu att jag inte vet hur jag ska kunna koncentrera mig och fokusera på de texter jag borde läsa. 

Vi väcktes tidigt i morse av en otroligt arg och ledsen Lillcyklist, det var vrål och gråt och skrik i ca fyrtiofem minuter tills frukosten hade sipprat ut i blodomloppet. Oftast är han lite småsur på morgonen, men inte så här. Det var verkligen som ett vansinnessammanbrott, stackars liten. 

Den starten gjorde i alla fall sitt med energinivån, jag måste verkligen påminna mig om att inte slösa bort de här dagarna (tre kvar!) jag trots allt har kvar för uppsatsen. Jag har också svårt att inte tänka på hur fruktansvärt varmt det är på Lillcyklistens förskolegård, den är av någon idiotisk anledning asfalterad och blir som en stekande het gryta när solen är framme. Jag hoppas att pedagogerna går in med dem i skogen istället. 

Sånt fokus. Inget alls, med andra ord. Kanske att jag ändå längtar lite lite efter att temperaturen ska sjunka en aning. 

Tänk om det försvinner

Jag måste erkänna det: jag har lite FOMO. Alltså en skenande rädsla för att missa något, missa sommaren. De här veckorna när jag har suttit inne och försökt skriva och jobba har varit det finaste juniveckorna jag kan minnas. Jag uppdaterar SMHI-appen som en dåre, ser hur temperaturen ska gå ner om tio dagar. Tänk om resten av sommaren blir kall? Tänk om vi kommer att sitta i en stuga i Norrbotten och vilja slita varandra i stycken för att det ösregnar och är +13 grader ute?

Cyklisten menar att detta är typiskt mig. Jag målar upp hemska scenarion långt i förväg som jag dels inte har någon som helst kontroll över, dels inte har någon aning om. Jag tror att det är där skon klämmer, den klassiska bristen på kontroll. Vet jag inte att något ska bli på ett visst sätt är det som att jag bäddar för min besvikelse i förväg genom att föreställa mig det värsta. Helt idiotiskt, jag hör ju det själv.  

Samtidigt sover jag i en grop av svett om nätterna, det räcker inte med att min kroppstemperatur redan är förhöjd i och med graviditeten, dessutom har vi runt +28 grader i vår lägenhet när solen gassar på. Så kanske borde jag tänka helt andra tankar om dåligt väder.

Midsommar

Vi tog oss i kragen och gjorde upp en plan för midsommar. En dryg halvtimme utanför Umeå mitt på en åker ligger huset där Cyklistens mamma och syster växte upp. Vi tog vägen via det andra sommarstället (där rinnande vatten, och i vissa fall, golv, saknas) och hämtade upp lite grejor, kom fram till vårt mål och konstaterade att vi hade glömt nycklarna på föregående stopp. Som låg tjugofem minuter bort. Men ingen skada skedd och allt gick bra ändå, och midsommaren blev varm och lugn och till och med avkopplande. 

Vi åt mat, jag hade lagat de här snittarna och bakat baguetter. Cyklistens föräldrar och moster satt vid ett äldrebord (istället för barnbord), det var sol och varmt och vi satt ute hela kvällen. 

Lillcyklisten sprang lyckligt omkring och hängde efter sin gammelmoster. Vi kunde sitta stilla och ta det lugnt, det händer inte ofta numera. Visserligen sov vi alla riktigt dåligt men det vägdes ändå upp av den lilla människans allmänna nöjdhet, av jorgubbarna, kaffet, solen och midsommarblommorna.

Som jag sa till Cyklisten igår: den här helgen har känts lång men på ett skönt sätt. Minns inte när jag senast har haft den känslan. 

Att klara sig själv

Mirjam skriver så fint idag om mod, rädslor och sårbarhet. Jag har tänkt mycket kring samma frågor relaterat till att föda barn.

För det här med att uppmuntras till att förbereda sig för något som alla samtidigt säger att det inte går att förbereda sig för, hur ska man göra egentligen för att det inte ska slå tillbaka på en på fel sätt? Min inställning när Lillcyklisten skulle födas var att förbereda mig genom att läsa och lyssna på sådant jag tyckte passade mig, öva på avslappning och att yoga. Jag tyckte mig vara öppen för att ingenting går att kontrollera och att vad som helst inte bara kan utan kommer att hända. Lik förbannat har jag haft svårt att hantera att det blev som det blev.

På grund av vår flytt till Umeå hade jag kontakt med flera olika barnmorskor under min förra graviditet som alla var bra på sitt sätt, men den här gången känns det skönt att jag träffar samma person varje gång. Hon har verkligen lyssnat på min oro och mina frågor och bokat in mig för samtal hos psykolog, förlossningsläkare och aurorabarnmorska. Det sjuka är att min spontana reaktion på det är: men behövs det verkligen? Var det verkligen så traumatiskt? Jag är ju inte rädd för smärta. Det är ju bara den där lilla grejen med att min självkänsla rasade i botten efter det bemötande vi fick av vården och allt som hände därefter.

Jag tror att det är det som är mitt problem gällande mod. Att jag har otroligt svårt att våga säga att jag behöver hjälp och stöd. För det är klart att jag kan klara mig själv. Frågan är bara varför det ska vara nödvändigt?

En ljus natt på väg till tisdag

Det är så varmt i vår lägenhet. Jag ligger och skruvar mig, kan inte andas genom min täppta näsa och får panik av min snarkskena. Går och lägger mig på soffan i vardagsrummet istället, där släpper nästäppan märkligt nog och efter att ha läst en stund slumrar jag till. Fem minuter senare drömmer Lillcyklisten något och blir orolig, jag går in till honom och rättar till hans kudde och jag är klarvaken igen. 

Men den är fin, den västerbottniska natten. Minicyklisten har fått fnatt i magen och ett lugn av något slag lägger sig i min kropp. Imorgon kommer jag att vara trött. Jag kommer att vakna klockan fem av att soffan är hård och inte kunna somna om. Hinna scrolla igenom allt möjligt innan jag hör någon säga för sig själv: "Banan är gott. Men inte äta skalet."

Dagen hackas upp av onödiga saker jag får för mig att göra, bland annat klipper jag äntligen mitt hår, tio centimeter minst kapar hon, tantfrissan nere på hörnet. Hon som har haft sin salong sen slutet av 1980-talet och vars dotter har samma namn som mig. Jag är inte säker på att hon är så fantastiskt bra, men hon är bra nog för mig.

Sen, när jag kommer hem, ett spontant handledningssamtal med min icke-handledare som ger mig uppmuntrande hejarop och börjar fnissa när hon inser att hon tycker att hennes egna formuleringar är så bra att hon vill upprepa dem för sig själv.

Och nu, kvällsljuset i köket. Ryggen som värker, barnet som somnade på fem minuter. Cyklisten som sitter och spelar tv-spel i vardagsrummet. En helt vanlig tisdag.

Och så skriver jag bara

Alla som har skrivit en längre uppsats vet att det går att förbereda sig hur länge som helst. Och då menar jag verkligen hur länge som helst. Det finns alltid fler texter att läsa: som kan vara bra att känna till, som anknyter till det man ska skriva om och så vidare i all oändlighet. Jag har haft en mer generell idé som min icke-handledare har ok:at men saknat en specifik fråga, i fredags fick jag dock en idé som jag mailade iväg innan jag stängde datorn för helgen.

Nej, jag har inte fått något svar ännu, men jag chansar. Tror jag aldrig har börjat en uppsats på det viset (och innehållet i meningen lär revideras) men nyss öppnade jag ett dokument som jag inledde med orden "Syftet med uppsatsen är att...". Så får det bära eller brista.  

Medan fötter och händer blir mer och mer svullna, Minicyklisten gör kullerbyttor i magen och solen gassar där utanför. Medan Cyklisten håller på med sitt vid den andra datorn och byggarbetarna bankar och bankar på den sista raden balkonger. Med stela axlar och ett bäcken som värker. I shorts och tränings-bh. Bara andas och öppna dokumentet igen. 

Kvällsdoppet

Och så lyckades jag övertyga Cyklisten om att det var en bra idé att hämta Lillcyklisten med cykel och ta oss direkt till sjön, äta kalla köttbullar och pasta, och vara ute. 

"Mysigt! Båda, cykla tillsammans", sa Lillcyklisten när vi närmade oss. Han älskar verkligen att sitta i barnsitsen och jag älskar känslan av att vi åker på ett äventyr tillsammans, kommer ihåg att jag själv alltid tyckte om att åka bak på mina föräldrars cyklar. Det var mysigt. 

Sen, att få dra på simdräkten och gå ner i sjön. Kallt vatten, ja, men inte kallt på ett jobbigt sätt. Solen värmde och jag doppade mig. Vi åt middag på en sandig filt och sen doppade jag mig igen, med huvudet under ytan. 

Det är som att jag döper om mig själv från vinter-Nina till sommar-Nina. Det låter säkert töntigt, men det är så viktigt för mig, det där första doppet. Och andra, och tredje... jag tänker ibland på några av simturerna när jag var gravid och varm förra gången, den kokande sommaren 2018, och kan fortfarande glädjas åt dem.

Vara precis här

En sådan här dag, när det knappt blåser och termometern visar sjutton grader när klockan inte ens är nio. När syrenerna har börjat slå ut och Lillcyklisten sover till klockan sju.

En morgon när jag nästan inte hinner dricka upp mitt morgonkaffe innan det är dags att lämna på förskolan, och jag och Cyklisten hetsar upp stämningen kring lägenheter som kan sökas eller inte sökas. 

Att skiftningarna kan vara så stora och samtidigt så små. Är det möjligt att påverkas av vädret så här mycket, till exempel? Om det är det känns en flytt söderut ännu rimligare. 

Men också: i köksfönstret basilikan, ärtväxten som Lillcyklisten har odlat på förskolan, persiljan, kaffekokaren. I ett annat köksfönster, hade växterna varit ännu lyckligare där? Jag drar mig för att öppna remissvaret på 14 sidor, har börjat med att plocka de längsta först. Att sitta i parken efter förskolan och äta mellanmål, hur han sitter där alldeles själv utan ryggstöd och dricker ur sin mugg. Pratar och flamsar och berättar vad han har gjort. 

Nej, det är inte alltid så att jag längtar någon annanstans.

En sommarplan

Skriver och kategoriserar samtidigt som jag sneglar på presskonferensen om Olof Palme. Det är kanske inte helt optimalt, men jag tänker att det är ändå sommar, jag gör det här frivilligt och i förväg, det är okej att vara lite slapp emellanåt. Sen är det också svårt att hålla fokus på likartade texter och formuleringar en längre tid.

Igår gjorde vi det, bokade en stuga på en camping där vi också var förra sommaren. Också i år kommer vi att vara där samtidigt som vänner från Göteborg, det blir fem nätter på en finfin camping på en udde norr om Luleå. Ifjol var det nästan trettio grader när vi var där, luften dallrade. Jag slutade amma Lillcyklisten och min mormor dog. En plats jag egentligen har noll koppling till men som efter ett enda besök har blivit viktig, symbolladdad på något sätt.

Sömnen

Dagen blåste bort, bokstavligt talat, med vindbyar på 20m/s. Men också för att Lillcyklisten av någon anledning (antagligen för att han somnade i bilen innan lunch i typ en kvart) vägrade sova dagsömn och istället krånglade och vrålade i en och en halvtimme tills vi alla gav upp.

Jag fick dock flashbacks till hur det var när han var bebis, för under en alldeles för lång period var det så varje dag. Varje tupplur. Inräknat då att han vaknade åtminstone fyra timmar per natt. Det är en helt annan sak idag när jag är utvilad och snarare behöver den mentala pausen när han vilar. Så klart blir jag irriterad men det går att hantera på ett helt annat sätt. Jag minns den där uppgivenheten efter efter en lång natt som samtidigt tog slut alldeles för fort och efter att redan ha varit på en långpromenad på förmiddagen sen ändå bli tvungen att gå ännu en för att få honom att sova överhuvudtaget. När det enda jag ville var att sitta ner en stund, dricka kaffe, blunda, göra något annat än att tänka på hans sömn.

En viss oro har jag för att den bebis jag väntar nu kommer att vara likadan. Men det är också en tröst att ha perspektiv. Hade någon sagt åt mig i februari 2019 att Lillcyklisten om ett knappt år skulle sova mellan ungefär kl.19-06 varje natt utan att vakna hade jag hånskrattat dem rakt upp i ansiktet. En våtare dröm hade jag inte kunnat föreställa mig.

Jag har i stort sett släppt sömnbesattheten nu, men det har tagit lång tid. Jag kan förstå att det utifrån betraktat måste ha verkat som att jag var lite galen, och det kanske jag var. Men jag hade inte förstått att bebisar också kunde ha problem med att sova på dagen så jag var helt oförberedd, och att klamra mig fast vid hur mycket han sov varje dygn, nästan på minuten, var nog mitt enda sätt just då att ta mig igenom det. Nu kan jag ta hans tillfälliga sömnstörningar som en förälder. Se att det här är något som händer idag men att det inte behöver betyda att det kommer att pågå för evigt. 

Tacka vet jag tiden som går.

Uppsatsveckorna

Nu har jag inlett dem, en dag tidigare än planerat. Uppsatsveckorna. Samtidigt som reserestriktionerna i Sverige lyfts och det enda jag vill är att planera hur vi ska åka bort, bort bort, ska jag försöka fokusera på att vara här, här, här och få nånting gjort. Inte diskutera reseplaner med Cyklisten. Inte debattera för- och nackdelarna med att åka bil eller tåg eller bo här eller där eller bo med eller utan hiss.

Jag mailade en idé till min icke-handledare (hon får heta så eftersom allt är högst inofficiellt) och hon blev ivrig. Vi hördes på Zoom i morse och hon sken upp när hon förstod att jag hade läst vetenskapsteori, redogjorde engagerat för hur Latour beskrev Pasteurs demonstration av hur han vaccinerade sina kor mot mjältbrand. 

Nu sitter jag med 130 remissvar som jag försöker kartlägga, jag har några småaningar om vad jag ska läsa sen, men känner också hur de flåsar mig i nacken. Veckorna, de är bara tre, och hur ska jag egentligen hinna?

Sommarlistan

Det är torsdag, det är fortfarande varmt ute, allt har blivit grönt på en sekund och innan jag hinner glömma att så inte alltid har varit fallet tycker jag att det är hög tid för en sommarlista. Tror inte jag gjorde någon ifjol, och det är alltid kul att gå tillbaka och se hur man hoppades att sommaren skulle bli.

 

Kommer du att jobba i sommar eller ha semester?

 

Jag kommer att jobba hela juni, med jobba menar jag skriva C-uppsats. Lillcyklisten är på förskolan fram till veckan efter midsommar, så då blir det att skriva, skriva, skriva och hoppas att jag kommer någon vart. Sen tar semestern (eller den obetalda ledigheten) vid och efter det blir det eventuellt lite mera uppsatsjobb i augusti.

 

Vad kommer du inte att göra i sommar som du annars hade gjort?

 

Vi kommer inte att åka till Finland. Det blir den första sommaren i mitt liv som jag inte åker till vårt sommarställe. I teorin hade vi säkert kunna komma runt det på något sätt, genom att isolera oss i karantän i två veckor osv., men eftersom sommarstugan är ett släktställe och mer än halva poängen med att åka dit är att träffa familjen känns det ganska poänglöst. 

 

Hur känns det? 

 

Det känns märkligt, men på något sätt ganska okej. Eller ja, jag har väl accepterat det och väljer att inte tänka på hur det hade kunnat vara. Det som känns allra jobbigast är så klart att mina föräldrar och Lillcyklisten inte får träffas och att vi inte vet när det kommer att ske nästa gång. Barn växer så otroligt fort och även om vi skypar flera gånger varje vecka hade jag så klart helst velat att de fick träffas på riktigt.  

 

Vad kommer du att göra istället?

 

Vi inväntar fortfarande de nya reserekommendationerna, men vi tänker oss att vi ska åka till Göteborg, även om det definitivt ligger mer än två timmar bort med bil. Det är jättesvårt att resonera kring det här tycker jag. Å ena sidan tänker jag att vi är just såna dryga individualister som tänker att rekommendationerna inte gäller oss, å andra sidan vet jag att den här resan inte bara är en nöjesresa eftersom den handlar om vår sannolika flytt tillbaka till Göteborg. 

 

Min inställning är att vi ska åka dit och väl på plats följa alla restriktioner och rekommendationer och att det inte borde vara svårt eftersom vi främst har tänkt cykla runt och kolla på olika bostadsområden. Vi får låna en lägenhet vilket innebär att vi inte heller behöver vara nära andra människor utan kan hålla oss för oss själva, och vi åker ner med egen bil. Jag hör hur jag ursäktar det här valet och förstår om det provocerar, och kan egentligen inte säga något mer till mitt försvar. Det är i alla fall planen idag, vi får se vad som händer.

Vad hoppas du ha för känsla när sommaren är slut?

Jag hoppas att vi ska ha energi att verkligen göra saker tillsammans med Lillcyklisten nu så länge vi bara har ett barn, att vi på något sätt ska få slappna av trots att vi inte kommer att ha några möjligheter till avlastning. Jag hoppas också att vi då ska veta hur vi vill göra med flytten, var vi kan tänka oss att bo och när vi i så fall ska sikta på att flytta. 

Balkongen

Äntligen, äntligen, äntligen är vår balkong färdigrenoverad. Vi bor alltså i ett hyreshus så den här renoveringen är ingen lyxgrej vi själva har valt utan något som hyresbolaget har bestämt sig för. Vi var motvilliga till det när vi fick veta att den skulle bli av eftersom innebörden var att vi inte skulle få tillgång till balkongen på flera månader, och sen en höjd hyra på en lägenhet vi inte ens vill bo i. Men nu, efter två månader, är jag faktiskt väldigt glad över hur den blev. Nästan en halvmeter längre och inglasad, Lillcyklisten sprang lycklig runt, lade sig ner och sa "sova här". Så den fick godkänt på alla fronter.

Jag är dock väldigt ambivalent i min inställning till balkonger. Vet liksom inte riktigt vad jag ska göra med dem. I vår förra lägenhet i Göteborg hade vi en enorm inglasad balkong, men den var otroligt omysig och jag kände mig alltid iakttagen där eftersom husen låg så nära varandra. Den här balkongen har då inte varit inglasad vilket på sätt och vis är trevligt, men när man har en massa trafik utanför fönstret innebär det också att allt alltid är smutsigt oavsett hur ofta man torkar av ytorna.

Så vi får se, kanske är det balkongen jag kommer att sakna mest sen när vi någon gång flyttar härifrån.