Det är så varmt i vår lägenhet. Jag ligger och skruvar mig, kan inte andas genom min täppta näsa och får panik av min snarkskena. Går och lägger mig på soffan i vardagsrummet istället, där släpper nästäppan märkligt nog och efter att ha läst en stund slumrar jag till. Fem minuter senare drömmer Lillcyklisten något och blir orolig, jag går in till honom och rättar till hans kudde och jag är klarvaken igen.
Men den är fin, den västerbottniska natten. Minicyklisten har fått fnatt i magen och ett lugn av något slag lägger sig i min kropp. Imorgon kommer jag att vara trött. Jag kommer att vakna klockan fem av att soffan är hård och inte kunna somna om. Hinna scrolla igenom allt möjligt innan jag hör någon säga för sig själv: "Banan är gott. Men inte äta skalet."
Dagen hackas upp av onödiga saker jag får för mig att göra, bland annat klipper jag äntligen mitt hår, tio centimeter minst kapar hon, tantfrissan nere på hörnet. Hon som har haft sin salong sen slutet av 1980-talet och vars dotter har samma namn som mig. Jag är inte säker på att hon är så fantastiskt bra, men hon är bra nog för mig.
Sen, när jag kommer hem, ett spontant handledningssamtal med min icke-handledare som ger mig uppmuntrande hejarop och börjar fnissa när hon inser att hon tycker att hennes egna formuleringar är så bra att hon vill upprepa dem för sig själv.
Och nu, kvällsljuset i köket. Ryggen som värker, barnet som somnade på fem minuter. Cyklisten som sitter och spelar tv-spel i vardagsrummet. En helt vanlig tisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar