Mirjam skriver så fint idag om mod, rädslor och sårbarhet. Jag har tänkt mycket kring samma frågor relaterat till att föda barn.
För det här med att uppmuntras till att förbereda sig för något som alla samtidigt säger att det inte går att förbereda sig för, hur ska man göra egentligen för att det inte ska slå tillbaka på en på fel sätt? Min inställning när Lillcyklisten skulle födas var att förbereda mig genom att läsa och lyssna på sådant jag tyckte passade mig, öva på avslappning och att yoga. Jag tyckte mig vara öppen för att ingenting går att kontrollera och att vad som helst inte bara kan utan kommer att hända. Lik förbannat har jag haft svårt att hantera att det blev som det blev.
På grund av vår flytt till Umeå hade jag kontakt med flera olika barnmorskor under min förra graviditet som alla var bra på sitt sätt, men den här gången känns det skönt att jag träffar samma person varje gång. Hon har verkligen lyssnat på min oro och mina frågor och bokat in mig för samtal hos psykolog, förlossningsläkare och aurorabarnmorska. Det sjuka är att min spontana reaktion på det är: men behövs det verkligen? Var det verkligen så traumatiskt? Jag är ju inte rädd för smärta. Det är ju bara den där lilla grejen med att min självkänsla rasade i botten efter det bemötande vi fick av vården och allt som hände därefter.
Jag tror att det är det som är mitt problem gällande mod. Att jag har otroligt svårt att våga säga att jag behöver hjälp och stöd. För det är klart att jag kan klara mig själv. Frågan är bara varför det ska vara nödvändigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar