Från det man längtat efter till något annat

Det är en puckel som är jobbigt att ta sig över, övergången från högsommar till sensommar. Den känns fysiskt, min motvilja mot mörkret, tanken på att vi ska gå flera månader in i gråblåst och regnväder och längta efter det som är nu. Nej, jag vill inte! Jag blir som ett barn (passande nog som mitt eget snart fyraåriga barn är just nu) som bara vill sätta sig på tvären. 

Men parallellt med detta känner jag också något annat, jag kan till exempel komma på mig själv med att drömma om nybakt bröd med smör som smälter och en varm soppa, eller om rött vin och murriga färger och orangea löv mot kvällsmörkret. 

Det finns som tur några händelser som markerar den här övergången på ett fint sätt, den första är Lillcyklistens födelsedag som infaller precis nu i brytpunkten. Det andra är Bokmässan som liksom ramar in hela förändringen. 

Ikväll hänger jag upp guldbokstäverna i papper ovanför köksbordet och imorgon ställer vi väckarklockan en kvart tidigare. På samma sätt som jag längtar efter allt som har med sommaren att göra har det så klart längtats något enormt till morgondagen, nedräkningen började för flera veckor sen, för innan en sensommarhöst ska det fyllas sex år och det med besked.

Augusti

Det är helt galet att vi har seglat i sommar, att vi, den kaotiska familjen med ett barn med otroligt mycket energi, ett barn i treårstrotsfasen, en vuxen som varit utmattad och, ja jag då, har gjort detta och fortfarande är en fungerande familj. Vi gjorde mycket annat under sommaren också, och det var inte bara fina barndomsminnen varje sekund, men för mig blev seglingsveckan (knappa fem dagar till sjöss) ett tecken på att saker kan förändras till det bättre.

Idag är det en månad sen min födelsedag och eftersom den firades på annan ort och Cyklisten inte var närvarande ska vi fira idag istället med räkor och bubbel på balkongen. Skål för en fin sommar och skål för en förhoppningsvis fin höst!

På prov

Jag håller upp ett glas vitt och tittar på sängen, där ligger högar med kläder i olika storlekar. Bagen har jag hämtat på vinden, jag har en lista men inte bestämt hur mycket av allt som behövs. Hur ofta kommer vi att tvätta? Måste babyvakten med? Den kanske viktigaste frågan, hur många böcker (till mig själv) kan jag packa? 

Vi ska egentligen inte långt men det är ju längre än man skulle önska, tåg-båt-tåg till Österbotten, ett nytt upplägg där jag och en vän åker ensamma med våra respektive två barn. Sambo x 2 ansluter senare, allt på vårt initiativ. Jag tänker att det är bra att öva, både för mig och barnen, och att det är bra att försöka sig på olika semesterupplägg, att allt inte måste se exakt likadant ut år efter år. Att provpacka är väldigt lugnande för mig, i ett skede tänker jag visserligen det här går aldrig men till slut får jag ihop allt, det kan faktiskt gå.

Tre. Det är svaret på frågan om hur många böcker jag kan packa åt mig själv. Jag har landat i tre.

Juniskrap

Det är den tiden på året då varje vecka är både för lång och för kort samtidigt. För lång för att man egentligen är lite för trött för att koncentrera sig på jobbet, för kort för att det är så många röda dagar och stängdagar på förskola att man knappt hinner med sina arbetsuppgifter. 

Idag var jag på en vårdnadshavarträff (dvs. föräldramöte) på förskolan efter jobbet och blev full av beundran för alla kloka föräldrar som ställde rimliga och konstruktiva frågor till en rektor som inte har några som helst resurser att jobba med. Sen cyklade jag hem, slängde i mig lite minestronesoppa, ritade något slarvigt åt barnen som de fick färglägga medan jag duschade och Cyklisten cyklade iväg till mataffären. Nu känner jag ett illavarslande skrap i halsen, kan det vara en sommarförkylning? Jag ska peppra mig med allehanda preparat och försöka sova bort det.

Det är fyra veckor jobb kvar innan semestern tar vid och jag vet att de kommer att gå alldeles för fort. Alltså, jag längtar till semestern men drömmen är att hinna landa lite först så man slipper kraschen sen när man egentligen skulle vilja njuta. 

Skrap skrap, säger halsen. Nej nej säger jag.

En somrig vecka

Av någon anledning har blogger-appen börjat rotera alla bilder jag försöker lägga in, oavsett om de är tagna som porträtt eller landskap. Väldigt irriterande eftersom det är lätt att ta fina bilder just nu, solen, grönskan, våren, allt sprakar. Jag får gå in i webbvyn och göra det den vägen istället. Idag var planen att hänga kring Göteborgsvarvet men av olika anledningar landade vi i ett köpcentrum istället. Tror att det var rätt bra ändå, det var väldigt varmt i solen och hade nog kunnat leda till att både jag och barnen hade drabbats av solsting.

Men kvällen tillbringades på gården med "grillning", inom citationstecken eftersom jag inte orkade grilla utan sprang upp till lägenheten och stekte burgarna istället, det gick minst lika bra. Den här helgen är Cyklisten bortrest så det är till att rationalisera lite emellanåt och inte slå knut på sig själv i sin önskan om att skapa en härlig stämning. Särskilt eftersom det oftast leder till motsatsen. 

Så fort barnen har somnat ska jag plantera på balkongen med någon mysig bok i öronen, kanske med en GT bredvid. Tycker varje gång att jag har köpt den sista blomman men landar av någon anledning alltid i att det nog behövs bara en till. Idag skulle jag bara köpa en säck jord men kunde inte motstå solrosorna så de fick också följa med hem). 

Ner mot marken, upp mot himlen

Jag lunchar med J och vi hinner påbörja planering inför sommaren, planen är att åka tillsammans utan oäkta hälfter men med barn hela vägen upp till Österbotten, tåg-båt-tåg och jag tänker att det är ett helt annat sätt att resa och att det känns kul. Att bryta upp konstellationerna, att våga sig på att resa ensam (fast ändå inte) med barnen, det är en öppning till att göra detsamma (sommaren) men på olika sätt. Det är till att skapa variation i rutinerna ibland, men med trygga ramar.

Idag blåste det en kall vind och en stammis var så ovanligt trevlig och ville verkligen bemöda sig om att jag förstod hur mycket hen uppskattade att få prata om böcker på riktigt och jag fick känslan av att hen hade fått ett tråkigt besked, kanske om den egna hälsan, det var något med hens sätt att försöka nå fram som var väldigt rörande. 

Sen är man tillbaka i sin vardag med händer som luktar vegokorv och barn som vill att man ska leka mamma-pappa-barn (jag försöker säga till dem att vi ju inte behöver leka det för vi är ju redan det) och de fixar födelsedagsmiddag åt mig i leken och sen måste förstås alla leka att de fyller år de med. Minicyklisten lever sig in så pass att han till och med blir besviken över sin present. Är detta verfremdung för barn tro?

Jag tänker på att Paul Auster är död, jag tänker på vilka färger mina balkongblommor ska ha, jag tänker på att susa fram med tåg genom de österbottniska lindorna, jag tänker på att det finns en nära vän till en person nära mig som inte har så mycket kvar av livet. Och jag steker korven till stroganoffen och lägger på hög medan ett barn sorterar in bestick i besticklådan och när jag yogar efter att barnen har somnat sträcker jag ut mig så mycket jag kan i nedåtgående hunden, ner mot marken, upp mot himlen.

Hitta din riktning

Nu blommar fågelbärsträdet utanför köksfönstret, det är som att titta ut i ett hav av blommor och det går över så fort, jag försöker hålla kvar bilden på näthinnan när jag blundar. Jag borde boka resor för sommaren, både tåg och båt, men mest tåg, men jag gör det inte, möjligen för att det alltid blir dyrare än man önskar. 

Jag bär med mig boken jag läser, inge fysiskt för den är väldigt tjock, men i kroppen. Det är en sån bok, en som jag längtar efter om kvällarna när jag sneglar på klocka och jo men nu kan vi gå och lägga oss visst? Den heter Covenant of Water (jag var tvungen att leta upp betydelsen av covenant, det betyder förbund) och är skriven av Abraham Verghese. En episk roman om södra Indien från tidigt 1900-tal fram till modern tid. Ett vackert och fängslande språk och föredömligt korta kapitel som gör att det är svårt att sluta läsa.

Imorgon är det fredag och förmodligen den sista varma dagen på ett tag, jag är lite besviken över att jag har jobbat mig igenom hela denna underbara vecka med över tjugo grader. På lördag visar det regn och femton grader. Men då ska jag i alla fall på en väns 40-årsfest så förhoppningsvis blir dagen bra ändå. 

Den här tiden alltså, när man på sätt och vis bara längtar framåt för att man tror att allt underbart ska komma om några veckor och samtidigt inte vill att tiden ska gå framåt, den är speciell. Find your alignment, som man gör i yoga. Jag ska försöka.

Den senaste tiden

Det har varit några bra veckor med bättre balans, eller så är det bara ljuset och den begynnande våren som trots bakslag ju kommer. Jag tänker på att skriva, men jag skriver också. Inte ofta, men tre recensioner har det hunnit bli nu, och det är skönt att låta en annan del av hjärnan arbeta med läsningen än den snabba, tipsformulerande delen.

En ny stammis tittar in i butiken då och då, vi läser väldigt liknande böcker och häromdagen sa hen ett ointresserat hej åt min kollega men sken upp som när jag tittade fram runt hörnet. Det är inte ett självgott smicker, vi har alla såna stammisar som liksom bara litar på just våra personliga tips, men det är väldigt mysigt när det händer. Kanske en av de roligaste delarna med att jobba i bokhandel.

Våren som knappt har börjat känns som vanligt kort. På måndag åker jag till Malmö över dagen, om ett par veckor åker jag till Stockholm, och sen är det nästan juni. Jag skulle vilja hitta något sätt att vara i våren och inte bara skynda igenom den. Kanske kan jag göra det genom att komma igång med joggandet, jag tog några försiktiga joggsteg i morse och det var skönt att känna att höften bar i alla fall för jättekorta intervaller. Jag vill tro att det är yogan, men vad vet jag. Kanske är det bara springlusten och våren.

Ett hopp till en vår

Det är som det brukar vara, månaderna segar sig fram tills de inte gör det, tills de tar ett skutt och barnet plötsligt frågar när är det sommarlov mamma och man med förvåning svarar det är länge tills dess, det är ju... två och en halv månad?! 

Vissa dagar transporteras jag bakåt till tiden då Minicyklisten var ett och Lillcyklisten tre, en av de jobbigaste perioderna under småbarnsåren. Ett treårigt barn med oberäkneliga utbrott i kombination med en ettåring som behövde passas varje sekund, det var så mycket bråk och svartsjuka och dagarna kändes evigt långa. Nu är det andra faser som synkas, återigen en treåring med ett humör som inte är av denna världen (plus långsinthet, inte en jätterolig kombination) denna gång tillsammans med det som kallas för "lilla tonåren" eller "sexårstrots". You do the math.

Det man lär sig är väl att försöka lyfta blicken, samt att de gånger man tappar det och slänger en bok i golvet av frustration över allt tjafs vid kvällsläsningen se till att det inte är en biblioteksbok man fördärvar.

Ikväll blir det författarsamtal på jobbet, denna gång har jag gladeligen anmält mig som frivillig intervjuare eftersom det är David Norlin som är gäst. Han har skrivit romanen Vikarien som precis har kommit ut, det var en väldigt fin läsupplevelse så det ska bli roligt att få ställa frågor till honom. 

Jag vet inte, kommer kanske hjärnan småningom att vakna upp ur vinterdvalan? Det känns inte som om orden riktigt vill mig väl just nu, mest som om de staplas på varandra i en redogörande svada. 

Iskall vår

Det finns inte så mycket att säga om februari, det var en månad som gick fort, den var bättre än januari (krävs iofs inte mycket för att lyckas med det, men ändå): innehöll nästan ingen vab, men däremot dansgolv och två (!!) hotellövernattningar. 

Men jag har känt mig ganska utsliten. Märker att jag inte orkar med barnens konstanta pladder och höga ljud på samma sätt, och mitt tålamod är sämre än vanligt. Det är en så tråkig tid den här tiden på året för det finns ingen vårvinter, men luften klyver ens hudceller i atomer när den blåser från nordost och till och med kunder som turistar från Norrland klagar på hur kallt det är. 

Min överlevnadsstrategi har varit det vanliga: att göra yoga nästan varje dag (korta pass efter att barnen har somnat), läsa bra författare (Eleanor Catton, Kate Morton), dricka god öl (allt från Stigbergets) och framför allt, sova. Barnen har haft en period på nästan en månad då de har sovit nätterna igenom, de vaknar visserligen fortfarande okristligt tidigt varje morgon men fram tills dess sover de. Det är obeskrivligt underbart. Samtidigt gör det mig girig, när jag vaknar på morgonen tänker jag ibland: snart är det kväll igen. Och inte på ett utmattat sätt, utan av längtan.

Förhoppningen är dock att det tilltagande ljuset ska minska på sömnbehovet en aning. Jag vill nu tänka på:

Spirande frön

Långa eftermiddagar på innergården

Barn som tar skorna på sig och går ut

Balkongen

Möta upp någon på en uteservering efter jobbet

Jogga i skogen 

Det lär väl bli takatalvi igen [sic!] men man kan ju alltid hoppas.

En tisdag i februari

Snön vräker ner, tiddelipom. Det är rätt vackert men jag hade gärna cyklat till jobbet nu, varje dag jag aktiverar en ny bussbiljett ångrar jag att jag inte bara köpte ett månadskort, snart uppnår jag maxgränsen. Jag är hemma med ett Minicyklisten som var febrig igår vid hämtningen, nu verkar han pigg och vi har både byggt lego och satt en bröddeg och på önskelistan står "att rita en robot som heter Samuraj xxx" och leka kurragömma. 

Igår var det blixthalka och när jag butiken hade varit öppen ett kort tag såg jag hur de halkande människorna ute på gatan stannade till på samma ställe, gång efter gång. Till slut var jag tvungen att också gå ut och såg då den stora svarta rökpelaren som steg upp från den brinnande vattenparken Oceana. Det var som om hela Göteborg sattes på paus på något sätt, i alla fall i innerstaden. Jag är inte särskilt entusiastisk över alla stora byggen som är på gång runt omkring i stan, Karlatornet jag tittar på dig, men nog känns det deppigt att ett bygge som trots allt inte bara kan glädja turister och som nästan var klart totalförstörs.

Det var längesen jag vabbade bara det lilla barnet och han var så pass pigg att det gick att leka, efter dryga två friska veckor känns det helt okej att vara hemma. Det är tisdag, det är lågsäsong på jobbet, vi ska äta fastlagsbullar (ja ja semlor), kanske städa toan om jag känner mig inspirerad. En ganska okej tisdag med andra ord.

Saker jag inte vet något om

Jag sitter på ett tåg och har inget särskilt att göra, är lite för ofokuserad för att läsa, så här kommer en lista på sånt jag är ointresserad av men som jag ibland tänker att jag borde gilla eller lära mig mer om:

Parfym

Det hänger förmodligen ihop med att jag är väldigt luktkänslig, men jag har väldigt svårt att engagera mig i parfym. I perioder har jag försökt och tyckt att det har varit lite kul, men det intresset har hållit i sig i kanske max ett år. Att den jag lever med är dessutom ännu mer luktkänslig än jag så det hade dessutom varit svårt för mig att gå all in i dofternas värld.

Fotboll

Det händer rätt ofta att det börjar pratas fotboll i olika sociala sammanhang och jag kan avundas det sekundsnabba samförstånd som verkar uppstå när två personer som inte känner varandra plötsligt diskuterar nån händelse under nån match som nyligen har spelats. Jag: zoonar ut totalt.

Vin

Jag kan verkligen inget om vin och på något plan skulle jag vilja lära mig för jag tänker att det blir roligare då? Jag har liksom bäddat in mig i ölsorterna trygga famn (om dem kan jag åtminstone lite mer och vet vad jag ska fråga efter). Detta känns verkligen som vuxenpoäng som jag helt saknar!

Fonder

Det här är något jag måste sätta mig in i och jag har faktiskt köpt en bok som handlar om privatekonomi och att spara så att bankerna inte får den största kakan. Bankvärlden är så otroligt korrupt och vidrig så jag skulle helst ha mina pengar (?) instoppade i madrassen, men inser även det dumma i att inte åtminstone försöka lära mig lite mer för att mina pengar i alla fall inte ska krympa. Kan iofs också hänga ihop med att jag inte har några besparingar att skryta med, finns liksom inte så mycket att placera från första början.

Ett hopp till Februari

Igår drog jag dagen bakom mig som ett tungt släp utan hjul, det snöslaskade och var så där råkallt som det bara kan vara på Västkusten och natten innan sov jag dåligt och vaknade av en hemsk mardröm som hängde sig fast i timmar efteråt, antagligen för att det var en mardröm om en verklighet inte så långt härifrån. Jag läser och lyssnar på mängder av böcker och försöker hitta styrsel på min läsning, egentligen längtar jag efter En Stor Roman men hittar ingen som fängslar mig. Jag klämmer deckare efter deckare men tänker på breda penseldrag, vackra miljöbeskrivningar, kanske en mörk berättelse om nybyggare i Amerika, jag vet inte.

Häromdagen gick jag till apoteket som ligger tvärs över vägen från mitt jobb, och kvinnan som jag oftast handlar hos frågade hur det går med mitt hår. Jag hade bett henne om tips på ett bra torrschampoo (tänk vad konstiga apotek är numera) för ett tag sen eftersom jag plötsligt fickför mig stt klippa av håret i axelhöjd. Det klär dig, du ser yngre ut! sa hon dem här gången och jag kom på mig själv med att undra vill jag se yngre ut? Kanske en konstig fråga för vill inte alla det, men jag är fortfarande inte helt säker på svaret.

Om allt går som det ska åker jag till Stockholm på fredag där jag först ska gå på ett möte och sen på en gala. Det låter helt absurt men förhoppningsvis blir det mer kul än stelt och jag får sova en natt på hotell och äta hotellfrukost. Så, en början på februari.

Prognosen

10-dygnsprognosen visar plusgrader och ostadigt väder, dem vackra snön ska bort nu, tänker jag, med en viss lättnad trots att det har varit vackert här på höjden. Inne i stan har alla halkat runt i den äckliga blandningen av salt och snö, den bruna sörjan som borde plogas bort men som tillåts ligga kvar och jag undrar om det finns något fulare.

Barnen blev sjuka igen, det var hyfsat väntat efter två friska veckor. Det går ändå, det här hemmalivet, men hjärnan förtvinar ju tyvärr samtidigt som man sitter på golvet med sin lite för o-unga rygg och letar efter en sån här legobit mamma. 

Kan jag göra en 10-dygnsprognos? Jag tror de kommande tio dagarna kommer att vara ganska balanserade när man ser till humör, det är inte pms-dags än, det är de lugna kreativa veckorna då jag känner mig i balans. 

Det enda som är bra med att barnen nu är sjuka är att båda är sjuka samtidigt vilket kan betyda att de också blir friska ungefär samtidigt. Då öppnar sig också ett fönster då man vill passa på att träffa folk, hitta på roliga saker, gå på kalas. Jag ska gå på barnkalas på ett gym, man får träna samtidigt, stod det i inbjudan. Jag kan dock inte tänka mig något mer obekvämt sätt att umgås med föräldrar jag inte känner än att dyka upp i träningskläder och springa på ett löpband? Vi får se. 

Familjekroppen

Det var en förlamande trötthet som slog sig ner i min kropp i helgen. Det började med att jag fick ont bak på ena hälen, plötsligt och utan förvarning, och att jag haltade runt på jobbet. Jag har hunnit tänka nu är det jag som blir utmattad det är så här ser börjar men kanske inte riktigt ändå, det känns inte som om jag är vid vägs ände direkt. Däremot tror jag att det gångna året kom ikapp och att jag behövde falla ihop en aning, säga orimliga saker åt Cyklisten som mest lyssnade och lät mig falla ihop, och det känns ju alltid så mycket bättre efteråt. Att få säga du blir faktiskt så jävla jobbig när du är sjuk och mena allvar men också skratta lite. 

Familjekroppen är ens egen kropp, det kommer jag inte ifrån. Är en kroppsdel sjuk eller trasig kan inte testen av kroppen fungera som vanligt. 

Det jag mest tänker på nu är att yoga och läsa böcker. Att sträcka ut kroppen och bädda ner sinnet. Jag tror jag hade mått bra av att cykla och jogga, men vädret tillåter det inte just nu, och jag är kluven till den annalkande kylan. Det är vackert att januari kan få vara vacker i en ganska ful vinterstad som Göteborg. Men det är också skönt när man kan ana våren redan i februari.

Vi befinner oss i årets pms-månader nu, inga beslut ska tas, jag ska sitta stilla i båten. Snegla över kanten ibland, ner i det svarta vattnet. Tänka på alla stora fiskar som inget känner till och hoppas att det finns en som kan svälja hela världens mörker.

Att skriva

Varje år tänker jag att det är i år jag ska skriva mer. Förra året blev det så i och med att den här platsen fick liv igen, så bevisligen är det ingen omöjlighet. Det behövs en plats - jag tänkte skriva "fysisk plats", för det är nästan så det känns - för att det ska bli något skrivet. Det blir som ett rum inuti mig som kan fyllas med något när jag vet att bokstäverna också landar någonstans. Man skulle kunna kalla det för ett syfte, men det känns för ambitiöst. Jag tror inte att jag har något egentligt syfte med att skriva här förutom att skriva. Jag hade kunnat länka hit från andra håll men det är något som hindrar mig, jag vill liksom inte koppla ihop det med att försöka nå ut, eller försöka roa, eller försöka synas. Samtidigt blir jag glad när jag ser att någon har varit här inne och läst.

I år ska jag också försöka skriva annat, jag har fått ett recensentuppdrag som känns väldigt roligt, för att recensera var under en så lång tid en stor del av vem jag var. Nu har jag inte recenserat böcker på tio år och det blir intressant att se hur mitt eget perspektiv har förändrats. Från att ha varit en pretentiös litteraturvetare i tjugoårsåldern till en förhoppningsvis något mer ödmjuk trettioåring med ett mer populärlitterärt material i bagaget. 

I samma takt som barnen växer och blir mer självständiga känner jag också hur delar av mig som har varit på paus vaknar till igen, det är en sådan lättnad. På ett sätt skulle jag vilja kasta mig in men samtidigt tänker jag att det inte är någon brådska. Det blir inte roligare av att det är många saker som pågår på samma gång. Att kalla det för ett nyårslöfte är att säga för mycket, men jag ska försöka hålla det här skrivande rummet öppet så länge det bara går.

Januari

Det har snöat i Göteborg och vinden ilar och kyler ner kinderna, det är långt ifrån -30 som det har varit hemma i Jakobstad idag men kallt nog för västkusten. Det är mysigt med snön, men blåsten kan jag vara utan. Jag kommer på att vi har en dubbelvagn som vi egentligen har slutat använda eftersom jag tycker att Lillcyklisten är stor nog att promenera till och från förskolan, men eftersom det tar en timme att gå vägen på egentliga tio minuter när det finns snöhögar att hoppa i och vind att klaga på testar jag, och jag orkar putta vagnen hela vägen upp på höjden. Det tar ändå länge att komma hem, allt möjligt ska förhandlas i förskolans hall innan vi kan börja gå hemåt.

Januari är en konstig månad, den hör liksom inte till på något sätt. Känns mest som en transportsträcka. Vi har varit sjuka hela jullovet och bara varit hemma, Cyklisten är fortfarande febrig och hemma från jobbet och egentligen vill man bara bort, någon helt annanstans. Önskar ibland att jag kunde koppla bort allt och åka på en charterresa till ett soligt land, men kommer inte för mig. Och dit det känns rimligt att åka (Danmark? Tyskland) vill man inte styra sig just nu för det är knappast varmt där heller.

Min strategi för att orka med vintern just nu är:

Yoga 

Läsa bra böcker

Ta bussen till jobbet så länge det är kallt

Träffa vänner

Inte reta upp mig på småsaker

Inte en jättebra plan, ganska diffust. Men tror grundtanken är att försöka gå in i mig själv istället för att suga åt mig av omgivningens (läs: familjens) upp- och nergångar. Försöka behålla fokus framåt liksom. Vi får väl se hur det går.