Motljus på Oxford Street

MinPortico

Klockan är tusen och jag är hungrig och borde vara trött efter att ha suttit i övre våningen av en taklös dubbeldäckare i två timmar och sett London by night. Men runt mig på min säng ligger papper utströdda i massor med minst fem olika varianter av mina kursval. Jag trodde verkligen att jag hade allting under kontroll. Tills jag mötte "The Online-Timetable" och "Portico".

Kära vänner vid Åbo Akademi, jag ska säga er att jag nästan är beredd att säga något positivt om MinPlan. Och det ska mycket till för det. Här vid UCL krävs det nämligen att det totala antalet kurser inte överstiger 4 poäng (motsvarande 60 studiepoäng). Allt ska ordnas fint i det fina systemet som går under namnet "Portico". Lätt som en plätt så långt. Men det krävs också att man balanserar sina kurser och tar hälften under hösten och hösten under våren. Där kommer min nya vän "The Online-Timetable" in. Så förbannat omöjligt. I MinPlan kan man åtminstone strunta i alla röda felmeddelanden men det kan man definitivt inte göra här.

Precis när jag hade stängt av min dator och skrivit "ALLT KROCKAR!!!" med ilskna bokstäver i min anteckningsbok så löste sig allting. Tror jag. Och då blir det ingen filosofi alls utan European Cultural Studies för hela slanten vilket betyder att jag har varit artig mot en trevlig filosofiprofessor helt i onödan. Men detta ämne är bara så underbart. Om jag får som jag vill (snälla, snälla alla dumma och äckliga datasystem!) så ska jag läsa följande kurser från denna inst:

"Modernism - Cultural Movements and Text" (specialseminarium: "Configuring Surrealism")
"The History and Literature of War in the Twentieth Century 1: 1914-1939"
"Post-War Cultural Movements and Texts" (specialseminarium: "Testimony and Loss: Narrative of AIDS")

Åh sådana drömmar jag ska drömma i natt. Och jag ska stå utanför alla dörrar som är viktiga imorgon precis i rätt tid och då struntar jag i om jag missar biljettförsäljningen till veckans Union-events.

Portobello Road Market

Lauren, Aylin, Laura och Oda
Tillsammans med Laura mitt i marknaden

Veckans vyer

Tillsammans med tre av mina flatmates

Portico, UCL's flashiga huvudentré

Mitt hem

Mitt andra hem

Fresher's Week

Jag börjar undra om det finns något ord för att ha behov av att ha saker gemensamt med nya människor som man träffar. Hysteri-bonding? Märker nämligen hur lätt det är att hitta gemensamma intressen med nästan vem som helst vilket i förlängningen kan leda till sånt som kvällsvistelser på glassrestaurangen (!) Häagen-dazs tillsammans med ett gäng ganska omogna amerikanskor som klagar på att glassen innehåller så mycket kalorier. Duh. Gå inte till en Häagen-dazsrestaurang om du räknar kalorier.

I och för sig är det bra att prata med alla möjliga olika människor, men efter att ha (hysteri?)bondat med en dansk studerande som också ska hålla till vid Scandinavian Studies konstaterade vi båda att vi inte är så hemskt intresserade av Fresher's Week. Fresher's Week är den brittiska motsvarigheten till gulisveckorna och det ordnas en hel drös med program. Frågan som både jag och den danska flickan ställde oss är: isolerar man sig om man inte deltar i allt som Fresher's Week har att erbjuda? Kan det inte bara betyda att man kanske redan har gjort liknande saker för x antal år sedan och faktiskt börjar känna sig lite gammal? Är det okej att vilja prata studier och potentiella gradu-ämnen när alla andra är upptagna med att rusa runt och presentera sig för varandra? Det självklara svaret är förstås att det naturligtvis är okej. Men det behöver inte betyda att det är svårt att avgöra vad man ska delta i...

Idag har jag undersökt kursutbudet och har bl.a. hittat följande potentiella kurser: Gender and Representation in Modern Scandiavian Literature and Film, Nordic Landscapes, Modernism - Cultural Movements and Literary Texts samt Morality and Literature. Den sistnämnda är en filosofikurs som jag hoppas att jag får gå. Jag känner hur studielusten ökar för varje dag. Älskar att vara en överambitiös pluggis!

Gandhi och jag (skrivet 23.9.)

I min lägenhet bor förutom jag också två fransmän, en kvinnlig iranier och en amerikanska. Det går bra att komma överens och det känns ganska tryggt att ha en egen liten familj. Onsdagen var vår första officiella ULC-dag. Vi fick en hel bunt med papper och blev sedan slussade till ett auditorium där vi bland annat fick veta att UCL är det 28:e bästa universitetet i världen (av ca 10000 rankade) och det bästa i Storbritannien, före både Oxford och Cambridge. Vi fick också veta att vi studerar vid samma universitet som Gandhi studerade vid under sin tid i England. Inte illa.

Det är märkligt men redan nu märker jag hur min svenska håller på att bli lite knagglig. Hela onsdagen hängde jag exempelvis med ett gäng amerikanskor (vilket dessutom betyder att jag definitivt inte har kunnat odla någon brittisk accent). Men jag pratade faktiskt också svenska. Något som fick smått absurda konsekvenser. Under kvällens välkomstfest med gratis vin träffade jag nämligen en svensk kille som visade sig vara från en liten ort i norra Sverige som jag faktiskt råkade känna till. ”Känner du L?” undrade jag halvt på skämt. Och visst gjorde han det. Skrämmande med tanke på att jag inte ens har så många svenska vänner. Till råga på allt visade det sig att han dessutom studerar vid samma institution som jag. Hade ingen aning om att världen också kan vara liten i världens mest mångkulturella stad.

Internetuppkopplingen på rummet synes inte än men ska nog ordnas för jag tänker inte vänja mig av med att använda de underbara bokstäverna å, ä och ö. Med tanke på det och på Oulipo som jag skrev om för ett tag sedan så fyndade jag två underbara böcker om Oulipo-rörelsen som inte alls var billiga men så fantastiska att jag blev tvungen att dricka en kvällskaffe och sätta mig ner i en fåtölj på Foyle’s där jag sedan satt och läste och fnissade för mig själv i takt med jazzmusiken som slingrade sig ur högtalarna. För även om en av grundtankarna med Oulipo är att författa utgående från strikta (och ofta matematiska) regler, något som kunde tänkas ge uppkov till strikta och torra texter, så är det bara så himla kul ibland. Eller vad sägs om följande utdrag ur den amerikanska Oulipo-medlemmen Harry Mathews (f.1930) variationer på Shakespears mest berömda replik ur Hamlet (du kan säkert gissa vilken):

14 Curtailing
Not to be: that is the question

17 Triple contradiction
You call this life?And everything’s happening all the time? Who’s asking?

18 Another point of view
Hamlet, quit stalling!

19 Minimal variations
To see or not to see
To flee or not to flee
To pee or not to pee

22 Reductive
One or the other ­– who knows?

26 Synonymous
Choosing between life and death confuses me
27 Subtle insight
Shakespeare knew the answer

Me love this kind of humour.

Brick Lane

Man går omkring och ser inte riktigt på dem man möter.
Man försöker hitta ett sätt att se sig omkring utan att se turistig ut.
Man letar efter postkontor.
Man letar efter telefonabonnemangsbutiker.
Man letar efter Beyond Retro.
Man hittar Beyond Retro.
Man hittar en svart klänning med lustigt glitter och ett stort hål i ryggen.
Man köper nämnda klänning.
Man sätter sig på café.
Man tänker på sina pengar.
Man tänker.
Man tänker.
Man intalar sig att man har tagit med sig för lite kläder.
Man intalar sig att man bör se representativ ut men frågar sig inte för vem.
Man dricker upp sitt kaffe.
Man går ut på Brick Lane igen.

Kenstington Gardens

Scandinavian Oulipo?

Den franska ordmakaren Georges Perec som var en del av den experimentella gruppen Oulipo skrev en hel roman utan att begagna sig av bokstaven "e" som frekventeras flitigast i hela alfabetet i Frankrike. Jag blir nu tvungen att ta mig an detsamma eftersom tangentborden nere i husets datasal saknar de viktiga prickarna och cirklarna som begagnas i svenskan.

London har hittills visat upp bara trevliga sidor. Dagen innan denna dag var jag hos F och E som hade lagat riktigt engelsk mat: potatismos, korv och gravy. Idag har vi sett oss omkring i National Portrait Gallery, tungt att se hundratals tavlor av gamla kungligheter, vill nog frekventera galleriet igen. Jag har dessutom promenerat och promenerat sen jag kom, i Soho, Kensington Gardens (bilder inom kort), Hyde Park och Bloomsbury.

Mycket svettigt, kan inte skriva ens en femtedel av vad jag skulle ha lust med, presens dessutom extra knepigt. Fundera du med - vilka ord vill du mest begagna dig av? Och vilka alfabetsmedlemmar vill du ha till de orden? Du kan kanske gissa.

No worries

Foyle's

Foyle's bokhandel på Charing Cross Road har ett välförtjänt gott rykte. Flera våningar med böcker, mysig inredning och ett café på andra våningen som tidigare satt ihop med Ray's Jazz som är Foyle's jazz- och bluesavdelning. När jag promenerade hit tänkte jag ta reda på hur länge det tar men på vägen blev jag upptagen med att gå och försöka se ut som om jag vet vart jag är på väg. Det rådet ger nämligen flera av de papper som jag fick igår när jag flyttade in i min studentlägenhet. Se ut som om du vet var du är på väg så får du högst antagligen vara ifred. Ironiskt nog är det väl människor som jag som definitivt inte vet varken ut eller in som försöker allra mest. För det mesta känner jag mig som världens största lantis som bara väntar på att bli avslöjad:

"Inbilla dig ingenting bara för att du har varit här förr"

"Vi vet nog att du egentligen längtar efter att riva upp din karta"

Fast egentligen är det typerna i min skalle som säger så. Och jag tänker att det kanske är bäst att kanalisera min fantasi i en annan riktning. Lite roligt är det ändå. Jag har en egen voice-over.

Morgonutsikt från mitt fönster

I morse vaknade jag klockan sex och insåg att tidsskillnaden påverkar mig trots att det bara rör sig om två timmar. Jag dricker morgonkaffe nu och tänker äta lunch om en stund. Eller second breakfast. Sen ska jag ta tag i verkligheten: jag blir tvungen att betala hela höstens hyra i en klump vilket egentligen är bra, problemet är bara att mitt Erasmusstipendium kommer först i slutet av månaden. Nämnde jag att jag sitter i en gigantisk bokhandel?

Kvällsutsikt

Det kändes väldigt konstigt att promenera fram till mitt hus igår efter att ha Google-promenerat där tidigare. Overkligt. Men jag vill fylla mina två hyllor med böcker och böcker och böcker och fylla mitt huvud med minnen och fåniga romantiseringar och jag vill fylla mina dagar och papper och dokument med ord och jag börjar nu.

I'll put the kettle on!

Fakta om Storbrittannien: När det populära tv-programmet "Eastenders" (eller "Hem till gården" som det heter i Sveriges tv) slutar når elförbrukningen en topp i Storbrittannien. Då slår miljontals britter nämligen på sina tekannor. För att klara av detta krävs det att några extra vattenkraftverk slås på samtidigt som landet tankar in ytterligare energi från grannlandet Frankrike. Detta enligt "Britain From Above" som visades igår på YLE1. Eftersom jag bara dricker te när jag är förkyld och dessutom har förstått att engelskt te inte är något att hurra för kommer jag inte att vara en av dessa miljoner.



För tillfället tror jag att allt är packat och färdigt. Imorgon åker jag ner till Helsingfors och på fredag lyfter mitt flyg. Det är tråkigt att vara färdigpackad. I min packning finns nu också en liten Eee PC som hittills har fungerat finemang, det blir dock spännande att se om det finns trådlöst internet i mitt hus eller om jag måste gå på kabeljakt. Ovan en bild av Towern och The Gurkin, arkitektur från två totalt olika tidsperioder.

Ett jävla pack

Polyamorösa singelstrumpor

Urk för att vara förkyld, jag hade stegring i en och en halv vecka för en tid sedan och efter Vasabesöket har jag blivit sjuk igen. Snörvlar och snyter sönder näsan med alldeles för hårda hushållspapper för att jag inte minns att minnas minneslistan. Men skede 1 av packningen är igång och jag inser att jag har massor av svarta strumpor med underliga figurer på som är parlösa. Fast inte tycker jag synd om dem, de får liksom träffa mycket mer spännande typer än mina pariga strumpor. De är polyamorösa.

Luften har börjat kännas väldigt höstig och jag får flashbacks: cyklar till skolan och ställer cykeln nere vid scenen i Skolparken. Promenerar och läser på prov om Finlands historia samtidigt som mina ben vet precis hur de ska gå för att inte alls krocka i tanter eller bilar. Pluggar på tyska verb vid köksbordet. Jag har inte varit i Jakobstad i september sedan hösten 2004.

Till min glädje märkte jag att jag kan åka raka vägen från Heathrow till min bostad när jag anländer på fredag, behöver inte byta tunnelbanelinje en enda gång. Det kallar jag lyx. Och jag hoppas på klar luft och att planet kanske inte kan landa genast, så som det var när jag och I åkte på språkresa och vi fick cirkulera kring staden i flera varv och känna skrattet rusa inombords.

I dessa ska jag vandra

Det blev en fortsättning på soffsurfandet i form av ett Vasa-besök där jag inhandlade viktiga adaptrar och ett par synnerligen bekväma och diskreta eccoskor. Ska försöka gå in dem den här veckan. Nu är det faktiskt dags att börja packa på riktigt, min plan (!) är att dammsuga grundligt i den utflyttade broderns rum och sedan sprida ut allt som potentiellt ska packas på golvet. Det är så svårt att få en överblick av vad man egentligen tar med sig och man packar direkt i väskan.

På tal om att gå omkring så hittade jag Googlemaps fantastiska funktion som kallas "gatuvy" så nu har jag redan gått omkring på min kommande hemmagata. Roligt men skrämmande. Det lär pågå febril filmning också här i Österbotten men jag tycker nog att det känns lite kusligt att tänka sig att man kan gå omkring nästan var som helst i världen. Tidigare idag var jag med i en diskussion om hur internet var förr och kom plötsligt ihåg det där ljudet som uppstod när man skulle koppla upp sig. Pip-pip-pip-pip-pip-pip-pip-puieeeepiiiipiieee osv. Och att man faktiskt inte kunde ringa till eller från hemtelefonen samtidigt. Det var tider det.

Virtual Insanity...

...är en sång av Jamiroquai som redan då det begav sig (1996) var ganska töntig. Men också PlayMe-musikalen som har premiär idag tycks tycka att internääätet är så häftigt. The shit liksom. Jag har själv lite svårt att förstå hur man ska vinkla sitt tänkande för att få det (?) att verka spännande. Det är lite som att göra en pjäs om kylskåp. Inte om det som finns där inne utan om själva skåpet helt enkelt. För det är ju så coolt (pun intended).

Idag har jag spontanköpt glass från glassbilen efter att ha återupplevt gamla minnen med syster E, sedan ätit god saftisglass och letat ackord på nätet. Hittade genast vad jag letade efter: Jace Everetts "Bad Things". Fina grejor. Efter att ha hållit en sommarpaus från gitarren känns det nu roligt att spela igen, just som jag måste lämna min stackare hemma. Snart är det dags att googla cheap guitars+london.

Något nytt och litet

Under helgen i Nagu fick jag ett hett tips som kan ganga alla som inte just idag har råd med en Mac - köp en minidator. En pyttedator. En minicomputer. En miniläppäri. Okej, jag vet inte vad den officiella termen är. Men om man som jag tycker om att sitta och skriva på caféer och har en dator som klarar ca 10 minuter utan att vara istöpslad så verkar det vara ett bra alternativ. Trots att broder datanomen genast påpekade att han inte skulle rekommendera ett inköp och sedan motvilligt gav lite tips som jag hade bett om.

Det gick bra att skriva i Nagu. Det gick bättre än det brukar under liknande kurser. Och det var skönt att ha en sorts avslutning som man verkligen minns. Men också - att se på True Blood och att stanna uppe sent. Att palla äpplen. Att gå längs med Biskopsgatan och säga hej åt varannan person jag möter. Att undvika vissa blickar. Att aldrig glömma andra.

Bennäs-Åbo

Kaffet puttrar i pannan och en vän ligger och sover uppe i mitt rum. Idag ska vi åka till Åbo, en sista sväng innan jag åker. Skrivarkurs i Nagu och sista träffarna med många av vännerna på länge. När jag försökte använda min dator för ett par dagar sedan blev jag mycket tveksam till mina skype-möjligheter. Den datorn SKA formateras innan jag åker, den är som ett stort skämt utan en punchline.

(Sneglar avundsjukt på alla Macböcker som verkar ploppa upp som svampar ur jorden runt mig.)