Indiansommar

Det har varit indiansommar den här veckan med kring 18 grader och alla höstfärger har äntligen lockats fram på riktigt. Jag går mest av och an mellan mitt hus och universitetet med den ena tygkassen tyngre än den andra. Men för det mesta på gott humör. I onsdags var jag med om en intressant filmupplevelse, den norska stumfilmen Laila från 1929. Jag gick och se den från min Nordic Cinema-kurs och filmen var imponerande nog en del av London Film Festival och visades i the National Film Theatre vid Southbank. En enorm och otroligt vacker biosalong som var nästan smockfull. Jag hade ingen aning om att det fanns så många fantaster av norsk stumfilm i London. Det som vår kurslärare hade valt att inte berätta för oss var att filmen var hela två och en halv timme lång. Det är lite väl mycket också om filmen i fråga är imponerande.

Jag har flera gånger pratat med studiekompisar om hur synd det är att vi inte egentligen hinner se något av staden nu när vi är här. Vi är oerhört bekanta med vägen till UCL men vad som finns runt omkring är mera oklart. Ett exempel på det här var när jag igår kväll var på väg hem från en pub med några kompisar och plötsligt inte kände igen mig överhuvudtage.t Framför mig fanns en enorm byggarbetsplats. Avsaknaden av hus var märkligt effektfull. Det var ungefär ett kvarter från ett område där jag hade inbillat mig att jag hade rört mig en hel del. Man får sig åtminstone lite överraskningar nu och då.

Till sist ett hett tips för den som tycker om att läsa moderna filosofer: det går att titta på t.ex. Derrida på YouTube! Alldeles fantastiskt. Jag förstår inte hur jag inte har tänkt på saken tidigare.

Skrivläsning av manifest

Jag har kommit på mig själv med att suckande berätta för vänner och släktingar att jag har SÅ mycket jobb. SÅ mycket läsning och SÅ många uppsatser. Allt är sant men vad jag kanske glömmer att säga är att jag njuter. Av bokhögarna och diskussionerna och att många texter går in i varandra också om de dyker upp i olika kurser.

Igår morse läste jag André Bretons surrealistiska manifest från 1924. Manifestet är kritiskt mot realismens utbreddhet och efterlyser rörelse och förnyelse. Breton ger ett avsnitt ur Dostojevsijs Brott och straff som exempel där författaren mycket noggrant beskriver ett rum. Efter den ingående skildringen skriver Breton: "He is wasting his time, for I refuse to go into his room ... When one ceases to feel, I am of the opinion one should keep quiet." (s.8). För att slå sig fri från realismens bojor föreslår Breton automatisk skrift vilket i praktiken betyder skrivande utan eftertanke, att bara låta handen föra pennan längs med pappret och se vad som händer. Eller som han formulerar det:

Forget about your genius, your talents, and the talents
of everyone else. Keep reminding yourself that literature
is one of the saddest roads that lead to everything. (s.29)

Jag läser Breton och hittar många paralleller till hur jag själv tänker på skrivande och blir mer och mer övertygad om att gränsen mellan att läsa och att skriva inte alltid är så tydlig som vi kanske tror. Ibland läser jag för att läsa, men oftast för att jag skriver. Ibland skriver jag för att jag måste skriva men kanske oftare för att jag har läst. Eller för att jag vill läsa. Det surrealistiska manifestet har en hel del år på nacken och surrealismen kom att utvecklas en hel del också efter Breton, men just nu känns den frihet och öppenhet som manifestet efterlyser väldigt uppmuntrande. Och jag kan rekommendera det varmt åt den som också skrivläser eller lässkriver på samma sätt som jag.

Vid resa

I och med en av-och-an-resa hem (vad detta ord nu sedan betyder, läs t.ex. Finland) kan man bland annat:

- fylla kappsäcken med sina egna bästa kuddar
- köpa Malaxlimpa på flygfältet
- undra om man har ADHD när man sitter på planet och överväger att stjäla blyertspennan som den sovande bänkgrannen av någon anledning håller i ett krampaktigt grepp
- ha huvudvärk en hel dag
- stjäla tops och balsam av mor och far


Några små tips så här på kvällskvisten.

Kylig vind

Det är väldigt kallt och mörkt i Finland. Det är egentligen inte så kallt och mörkt i Finland. "Fy, den här tiden är värst, det är bara så hemskt och kallt och fuktigt" säger en och jag håller nog med nu med minns att jag brukade mysa. Brukade vandra omkring i någonslags konstig tonårslängtan där mörkret passade in så bra, det var fint och ibland smög jag kanske ut och smygrökte lite. Det var inget ångestmörker men i november blev det nog allt tyngre att cykla till skolan för varje dag. Den första höstcharmen som skolan brukade ha på mig började nog mattas av i november. Eller är allt bara efterkonstruktioner? Just nu verkar det åtminstone väldigt kompakt där ute. Och ovant. Och träden är redan kala.

Jag tror att jag fortfarande tonårsgår någonstans där ute och böjer nacken ur led medan jag tittar på stjärnhimlen. Med händerna i fickorna och en discman som spelar något melankoliskt. Det passar bra så. Och jag tror inte att tonårsjaget fryser. Tonårsjaget är nog ganska tryggt inbäddat i sin höstlängtan.

Sagoland

Jag sitter och knarkar Babel, SVT:s litteraturprogram när jag kikar ut genom fönstret. Jag vet inte om det är smoggen men när solen just ska gå ner blir ljuset ibland helt ofattbart vackert. Och jag tänker att jag bor i det här vykortet som jag har fotat med min egen skitkamera och att om också den lyckas fånga något av min känsla just nu så måste jag vara på rätt ställe.

Pizza!

Igår bakade jag och Hannah från USA pizza. Första hemlagade pizzan i Storbritannien, en märkesedag som dessutom sammanföll med att jag har varit här i exakt en månad. Den blev god men inte lika god som när jag bakar dem i Finland. Mystiskt. För den som inte visste det är jag besatt av pizza och jag har en superpower: jag känner på mig när en pizza är färdig utan att nödvändigtvis behöva titta in i ugnen. Inte så illa. Något som bidrog till en glädjefylld kväll var också det faktum att pizzadeg får Hannah att fnissa. Det här berättade hon för mig för några veckor sedan och jag blev naturligtvis tvungen att se om det var sant. Och minsann, när hon plattade ut degen hördes hon småfnissa. Sånt får mig att trivas.

Söndagspromenad

Nina Ottiman

Kära nån då.

Orally challenged?

Häromkvällen diskuterade jag seminarier tillsammans med några andra utbyteselever från norden. Vi är alla den personlighetstypen som inte har något emot att prata under seminarier (då det faktiskt också är meningen att man ska diskutera) men vi har alla stött på samma problem. Vid våra hemuniversitet har vi varit vana med att helt enkelt öppna munnen utan att alltid i förväg ha formulerat våra tankar i huvudet. Naturligtvis tror vi oss kunna göra detsamma här. Jag menar, engelska är väl ändå inte så svårt.

Icke sa Nicke. Här kan våra fritt formulerade tankar låta exempelvis så här:

"Well I was thinking like, with the story, that it's like some kind of, I don't know, you know, like a kind of..."

Och oftast slutar det vid punkterna ovan eftersom vi inte kan komma på vad termen vi vill använda heter på engelska. Eller hur man använder den i praktiken. Slutresultatet är i våra fall följande: nordbon rodnar generat och ger över ordet till en native speaker som på ett elegant sätt lyckas uttrycka det tänkta i en enda mening. Utan att upprepa ordet "like" tolv gånger.

Elin från Reykijavik kom på den mycket passande diagnosen Orally challenged (om du alltså trodde att det här skulle vara ett snuskigt inlägg så hade du fel). Vi kan nog alla godta att bli diagnostiserade. Lustigt nog skulle jag säga att denna diagnos föddes under ett infall av vad min far brukar kalla mundiarré. Ironiskt så.

Duktig studerande

(bilden inspirerad av Jessi)

Det har varit en lång dag. Först en inledande kurs i akademiskt skrivande klockan 9, sen föreläsning om första världskriget och nu senast ett symposium om den svenska författaren Elin Wägner med anledning av översättningen av romanen Pennskaftet till engelska. Men det har varit en bra dag. Hela veckan har än så länge varit bra. Det är massor av läsning och skrivande som väntar men jag skulle aldrig någonsin vilja gå miste om det jag får ta del av vid UCL. Det må låta romantiserande men just nu känns det okej att leva i en liten romantiserad bubbla av glädje.

Det var också fint att kunna delta i symposiet. Det är intressant att se hur diskussionerna går vid institutionen och det känns bra att få ta del av en lite bredare akademisk gemenskap. Det är lite som om åren i Åbo (vad studierna beträffar) har varit en mycket bra uppvärmning för just det här året. För också de kurser som går på grundnivå är väldigt avancerade och jag är glad över att ha fyra år av studier bakom mig.

Imorgon i min Nordic Cinema-kurs ska vi se på den danska katastroffilmen Verdens undergang från 1916 och sedan gå på öl till en av kårpubarna. På fredag har jag varit här i exakt en månad. Och det känns som så mycket längre än så eller helt enkelt bara konstigt att tänka på det som en "tid". Det känns som något helt annat.

Hoodies och trägolv

Att läsa tidningen på morgonen medan jag äter morgonmål är något som jag saknar. Men nu har jag har upptäckt att The Guardian har en väldigt bra webbupplaga. I morse läste jag en artikel som handlade om engelska tonårspojkar. Var och varannan dag kan man läsa på löpsedlarna om hur gäng med tonårspojkar gör än det ena och än det andra; slår ner människor som ber dem vara tysta på bion, misshandlar utvecklingsstörda - you name it. Artikelförfattaren Simon Hattenstone ställer sig kritisk till hur pojkarna framställs i media och närmar sig problemet genom att själv prata med några femtonåriga pojkar. Vissa av dem han pratar med har inte haft någon lätt uppväxt men är långt ifrån vandaler. Och flera av tonåringarna berättar om hur de inte kan gå i större gäng längs med en gata utan att få sneda och rädda blickar.

Något som starkt förknippas med ungdomskriminalitet i Storbritannien är enligt artikeln "the hoodie", eller hupparin som man kanske skulle säga i Finland. Kanske är det för att hoodien är ett plagg som delvis döljer ansiktet och därför gör att den som bär det upplevs som hotfull. Artikeln i The Guardian baserar sig delvis på det faktum att den senaste tidens ungdomsvåld på allvar har startat en diskussion om samhälleligt ansvar och kollektiv uppfostran. När människor börjar dra sig för att be ungdomar plocka upp skräp de slänger omkring sig eller att vara tysta på biografen av rädsla för att bli nedslagna, då är det allvar. Något har gått snett när de man uppmanas akta sig för på gatan är barn - inte för att det skulle vara mer legitimt för en vuxen människa att ta till våld utan för att det helt enkelt är otroligt tragiskt. Det är förstås en komplicerad fråga som handlar om allt från socialskydd och brist på ungdomsverksamhet till fördomar och oförståelse. Men det handlar också om att en bild ibland bara är en bild. Och att den bilden sällan är rättvis.

Den här helgen har det lästs och lästs och lästs. Efter att ha insett att jag har åtta essäer att lämna in innan jul så kändes det inte direkt som om det fanns några alternativ. Så fem timmar igår och två och en halv idag. Tacka vet jag Scandinavian Studies lilla (stora) vrå i huvudbiblioteket: knarrigt trägolv, knarriga trätrappor och en fin kupol som lyser upp rummet. Tyvärr kan man bara besöka biblioteken om man har ett studiekort så alla eventuella besökare blir tvungna att först åka på utbyte för att få se denna godbit.

Nedan ett par bilder av vackra gravstenar som kantar de hus som omger St Andrew's Gardens (mitt hus är ett av dem).

En helt vanlig dag i London

Det händer ganska att man blir stoppad på gatan här i London. För det mesta är det människor som frågar efter vägen. Men det kan också vara mer spännande saker än så. För ett par veckor sedan traskade jag mot Liverpool Street Station i allsköns ro när jag blev stoppad av två flickor som undrade om jag ville vara med i en gallup. Varför inte, tänkte jag. Diskussionen som följde lät undefär så här:

"What do you think about Sugababes now that Keisha has quit the band?"
"Keisha?"
"She was the only original member still in the group."
"Hm, I don't really have an opinion. It's not really my kind of music."
"Oh, come on, say something."
"It's probably not so fun for the fans... I guess."

Sen följde fotografering. Nu borde jag hålla utkik efter nästa "Star Magazine" och se om flickorna valde mitt ointresserade svar eller om de hittade mera spännande intervjuobjekt. Historien har faktiskt en akt två om man lite vrider på det. För när jag hade köpt min gitarr och stannade vid edtt lunchställe för lite take away undrade försäljaren:

"Are you going to the recording studio on the other side of the street?"

Summa summarum: den som inte visste bättre kunde kanske lägga ihop ett plus ett och vips - här har ni Sugababes senaste medlem.

Idag tillbringade jag en timme i Vidal Sassoons frisörsakademi där två kompisar fick agera hårmodeller (= bra klippning för nästan inga pengar). De blev också stoppade på gatan. I salongen trippade någon slags creative director omkring i sina lustiga skor och med sitt stora hår samtidigt som han gav förmaningar åt frisörerna.,"But daaarling, you're a trained hairdresser, of course you'll know how to do it!". I rummet satt också några manliga modeller som friserades för en modeshow.

Sådant kan man råka ut för en helt vanlig dag i London.

Ministry of what?*

Ibland kan man undra varför man inte bara litar på sina instinkter. Som när man verkligen anar att en nattklubb full av freshers kanske inte direkt är vad man har behov av men ändå väljer att spendera dyra pund på en biljett till denna nattklubb.

Det är något med Southbank som inte riktigt vill mig väl, de senaste besöken har varit rent ut sagt misslyckade. Stockningar i tunnelbanan som har resulterat i smått panikartade reaktioner hos mig och Aylin, långa omvägar efter att undertecknad har trott sig veta vägen och för sent insett att vi stigit av tunnelbanan på andra sidan gatan. Funkishus som inte riktigt passar in i området. Väl medveten om att jag kan ha haft otur säger jag inte att jag enbart kommer att hålla mig på den norra sidan om Themsen hädanefter men samtidigt känner jag inget behov av att hoppa på första bästa buss mot Elephant and Castle.

Men också: fin förfest med nio personer inträngda i mitt lilla rum. Promenad mot tunnelbanan i ösregn och lustiga diskussioner med Olga som plötsligt liksom bara var mitt ibland oss och ville att vi skulle åka till Moskva. Taxiresan hem efter att vi insåg att det är jobbigt att leta reda på en buss och fick se fina vyer när vi korsade Themsen.

Jag tror ändå att jag tänker nöja mig med caféer och pubar i framtiden.

*Nattklubbens namn: Ministry of Sound

Skoob Books

Efter en tung och kaotisk dag är det bästa i världen att i misstag hitta ett antikvariat som både har böcker som man behöver och trevliga anställda.

Lite sådär småkär

Dyrt i längden?

Det är inte så dyrt här i London. Inte när man går på café. Problemet är bara att man går oftare eftersom det är så billigt. Mina cafékumpaner är precis som jag väldigt kräsna när det gäller val av ställe. Vi promenerar och promenerar, tittar in i olika lokaler, rynkar på näsan - nej, alldeles för hög musik eller för mörkt eller för fult - och promenerar vidare och vidare. Ibland när vi har promenerat väldigt länge känner jag hur min negativa inställning mot kedjor som Starbucks kanske är en aningen problematisk. För ibland är man kanske så kaffesnål att man borde gå in i första bästa ställe även om det är en del av en kedja. Hittills har jag ändå lyckats undvika det.

Idag hittade vi en restaurang/café i Soho som hette något på italienska som jag inte minns. Det gick till och med att läsa. Det var också där som jag kom på idéen att göra något slags betygssystem för kaffeställena för att bättre komma ihåg vad som är bra och vad som är dåligt. Så jag gjorde ett litet schema. Sen kom jag på att en regel för schemat borde vara att vi bara får betygsätta stället om vi faktiskt befinner oss där. Och vips hade jag uppfunnit ännu en orsak att gå oftare på café.

CCTV - klättra inte här

Konstiga höstlöv

"Nina, you drink too much coffee!", säger Axel som bor på andra sidan väggen och jag håller kanske med. Men kaffet är så viktigt och ibland smakar det lite annorlunda och ibland smakar det inte något alls och ibland smakar det himmel. Idag promenerade jag till UCL med Hannah som studerar i Albany NY och hon konstaterade att löven bara liksom slänger sig från träden här. Helt plötsligt. Och utan att ändra färg. Det är en annan höst här och man får konstigt varmt när man har på sig jacka så det är bäst att bylta på sig flera lager. Stickat. Snurrat i flera varv runt kroppen. Oda från Norge som jag har umgåtts med en hel del är mycket bra på detta. Hon är också bra på att hitta mysiga caféer och till och med på att få tips från cafépersonalen om andra lika trevliga ställen.

Igår var en fin kväll. Jag, Oda, Laura och Aylin åt middag och drack vin och pratade. Sånt prat som man kan börja ha när man har känt varandra i några dagar. Prat där saker kommer fram som man kanske inte hade tänkt sig. Det är bra och jag blir så glad när det också får vara jobbigt och att vi sedan kan skratta. Och det är som om man blir lite kär i alla. När man förstår att man har nya vänner och inser hur det känns att lära känna nya människor. Att man blir beroende.

Sedan när jag nästan var hemma och det var mörkt och sent såg jag en räv trippa över gatan med skräp i munnen. Hur glad blir man inte av en räv mitt i London.