torsdag 5 november 2009

Det man känner mest

Det här är en hälsning till dem som vet vem de är där de kanske sitter i ett litet rum, i soffor och fåtöljer, med en öl i ena handen och ett skrivhäfte i det andra. Det är också ett eko till en annan blogg:

Det man känner mest när kläderna faller och man står där utan en tråd på kroppen är inte blyghet.* Så tänker han. Så tänker han och hoppas att det ska hjälpa men likväl är han blyg. Och i trasmattan på golvet hittar han andra trådar som han sen ska minnas, senapsgula trådar av bomull mitt i detta. Han placerar sina tår på kanten av mattan. De är långa, de ser ut som franskbröd. Så tänker han där han står mitt i rummet utan en tråd på kroppen. Han försöker höra sig själv säga något, han säger kanske något alldeles allmänt, om vädret eller om fotboll. Eller så säger han något filosofiskt, att Sartre nog hade rätt när han talade om människans totala frihet. Han kanske säger... men nej. Han talar inte. Och ändå, på kanten av mattranden, är det som om hans tår viskade: "Var inte blyg, vad inte rädd." Som om de manade honom framåt trots att han för alltid blev stående där, naken med ögonen fästa på trådar av senapsgul bomull.




*Första meningen (fritt översatt från norska) ur Alberte og Friheten av Cora Sandel, 1965

3 kommentarer:

Jessica sa...

jag som kände igen mig kan rapportera att den här texten nog hade höjt standarden rejält den kvällen :P

när det börjar sa...

finfin text!

dessutom: jag som känner mig som den elakaste skrivledaren i historien vill säga att det kanske var något fel med övningarna.

Nina sa...

Det var ditt inlägg som inspirerade, så där gjorde du i alla fall någonting snällt!