I tuben

Det var någonting som hände på hemvägen när jag stod med ryggen mot väggen i tuben som vi kallar tunnelbanan på svenska, tuben för att det är lite som en tub och alla kläms in och ut ur den, och jag blundade och lyssnade på Kings of Convenience och tänkte på att det var så många hållplatser kvar till Russel Square. Och plötsligt i den sekunden var det som om jag såg mig själv utifrån, som om jag såg att jag plötsligt bara fanns i en stad helt plötsligt som jag hade tänkt på så länge och att jag stod där, halvblundande, och lite undrade om någon av mina flatmates hade haft vett nog att köpa nytt vessapapper... och att jag faktiskt bor i London. Det fick mig att le och det är nog inte så bra att stå och le för sig själv i tuben för folk kan tro att man är galen men jag log i alla fall, och sen gick jag ut ur stationen och fortsatte att le lite hela vägen hem.