Textvärk

Det är en konstig känsla när skrivandet lossnar. Man kan försöka avhjälpa skrivkramp på flera olika sätt, genom att gå på en promenad eller genom att läsa en bok, men det enklaste sättet är nog att skriva. Inte för att jag egentligen har haft skrivkramp, snarare någonslags längtan efter att det inte ska kännas så medvetet. Att skrivandet ska ta mig till en plats där jag inte behöver väga varje ord utan kan lita på att något kommer att hända när jag smattrar på mitt tangentbord.

De senaste veckorna har min skrivlust ökat i takt med ju mer jag har skrivit uppsats. Men missförstå mig inte, jag talar inte om akademisk skrivlust. Nej, jag talar om det där skrivandet som man inte får några plus i kanten för men som man inte kan låta bli att hålla på med ändå. Nu är det alltså Reading Week och hittills har mina skrivdagar varit uppdelade i två, arbetsskrivande och fritidsskrivande. Efter att ha krumbuktat mig kring en inte så viktig uppsats som ändå är viktig eftersom den har en viss relevans för min kommande gradu har jag tillåtit mig själv att öppna den roliga mappen. Den roliga mappen som också har varit ångest-mappen och jag-kommer-aldrig-att-skriva-en-text-som-är-längre-än-tre-sidor-mappen.

Kanske är det miljöombytet, kanske är det bara en fas på några dagar, men just nu tänker jag i alla fall försöka njuta. Av smattrande fingrar och känslan av att det inte handlar om hur det blir utan hur det känns att vilja skriva och att faktiskt också göra det.