fredag 30 september 2011

Call me on your way back home

En oljemålad version av Ryan Adams har hängt på mina flickrumsväggar och fått mitt brådmogna tonårshjärta att bulta i många år. Med tanke på hans track record får jag väl säga att jag hoppas att han är någolunda nykter när han spelar i Göteborg i november, han brukar ofta vara sur och full och ilsken. Men ibland har han varit glad och nöjd och bara spelat bra låtar. I vanliga fall har jag en rätt låg toleransnivå för människor som kräver att man ger dem specialbehandling, men jag menar hallå alltså. Det är ju Ryan Adams. Mannen som var en av dem som fick mig att börja vilja skriva sånger. Och som gjorde att jag köpte ett C-munspel (som jag aldrig lärde mig att använda, men det hör inte hit).

(bild)
Nuförtiden är Ryan Adams gift med Mandy Moore (!), spelar in metalinspirerade skivor (?) och färgar ibland sitt hår gult (!?). Jag hoppas att det här betyder att mannen har hittat lite balans i sitt liv. Jag har i alla fall biljett.

Inga kommentarer:

Från det man längtat efter till något annat

Det är en puckel som är jobbigt att ta sig över, övergången från högsommar till sensommar. Den känns fysiskt, min motvilja mot mörkret, tank...