Att skriva om småbarnsliv

När man skriver om småbarnsliv blir allt förstorat. Barnens krångel och bråk blir gigantiska, de fina stunderna tillsammans blir pastelliga glansbilder. Kanske är det därför det ibland kan vara så irriterande att läsa om andras familjeliv när man själv inte har barn? Det verkar liksom så... extremt? Det gulliga är GULLIGT och det jobbiga är JOBBIGT. 

Jag har funderat en del på det här eftersom jag exempelvis alltid zoonar ut när folk pratar om sina husdjur, tänker mig att det samma gäller för prat om barn. Men jag börjar landa i att småbarnslivet svårligen kan förmedlas på annat sätt. För man är verkligen i den där känslomässiga bergochdalbanan, konstant, varje dag. I alla fall om man har barn med väldigt starka känslor, vilket jag tror att de flesta har.

När något flyter på som det ska drabbas man lätt av hybris - men gud kan vi åka buss till stan med barnen utan bråk, det är ju otroligt, vi kanske ska boka en resa till Stockholm, nej jag vet, vi åker jorden runt! Och när det inte går som man hoppas faller man lätt ner i en djup grop, särskilt om man inte har en god natts sömn i ryggen (vilket man sällan har med små barn) - varför ska de ALLTID börja bråka när vi ska göra nånting roligt, jag tänker aldrig hitta på nånting kul med dem igen, vi ska BARA vara på gården och leka i sandlådan resten av livet så ska vi se hur kul de tycker att det är. 

Allt detta avspeglar sig sedan i det man berättar. De bra dagarna känns fantastiska och de dåliga dagarna dränerar en. Finns det då ingenting där emellan? Kanske vissa vardagar, jag vet inte, vad säger ni som har eller har haft små barn?

En 00-portal

Så gick en vardagsvecka. Kanske är det springstegen i spåret i skogen som har gjort det svårt för mig att få till ett inlägg, jag försöker med 1-minutersintervaller för att inte förstöra min postgravida höft. Lyssnar på 00-musik och kan alla ord i Hollaback Girl. Det är kul, jag hoppas jag kan hålla i det för jag älskar att jogga när det är varmt ute.

Häromdagen cyklade jag bakom en man som hade vikt upp sina jeans, ett par varv liksom, ungefär tio centimeter tror jag den vikta kanten var. När jag såg den flög jag bakåt i tiden (tror 00-musiken öppnade portalen) till en strand och djupa fjortissamtal i ett hopptorn, med uppvikta jeans och en babyblå fleecetröja som senare fick ett hål när en killkompis i misstag sprätte iväg en fimp mot mig. Jag minns att det var svårt att få till exakt rätt höjd på vaden och att jag var avundsjuk på mina kompisars långa ben.

Nu är det fredag, djurungarna har precis somnat och jag har blandat till en dipp och öppnat en öl. Är ensam med barnen tills på söndag och borde planera helgen litegrann men vi får se, kanske tar jag den bara som den kommer. 

Söndagslista

Hittade en lista hos Ida som känns passande idag. 

Vad gör du just nu?

Jag sitter i femtiotalsfåtöljen som jag ärvt av min mormor och väntar på att barnen ska somna. Vi var utomhus från ungefär 10:30 till 17 idag så har hopp om en snabb insomning.

Vad skrämmer dig?

Ovisshet. Inte i en allmän existentiell bemärkelse utan snarare i specifika situationer, som när någon är sjuk och väntar besked eller när man inte vet hur någon kommer att reagera på något man själv ska göra eller säga.

Vad peppar dig?

Att mina barn växer och blir större och rimligare.

Att jag fortfarande tycker om mitt jobb.

Att jag har en känsla av att det finns många människor omkring mig som jag skulle kunna lära känna ännu bättre.

Vad vill du ha som huvudsyssla om fem år?

Femårsplaner är helt omöjliga tycker jag, jag ser liksom helt blankt när jag försöker föreställa mig det. Men jag tror att jag gärna hade gjort ungefär detsamma, kanske med ytterligare ansvarsområden. Det hade också varit roligt att vara med och starta upp en helt ny bokhandel.

Vad får dig att gråta?

Ilska, tyvärr. Jag avskyr det men börjar ofta gråta när jag är riktigt arg och inte lyckas göra mig förstådd. 

Vad är det sista du tänker på innan du somnar?

Inget just nu eftersom jag läser tills ögonlocken trillar igen, då släcker jag illa kvickt innan någon tanke hinner få fäste.

Vad måste du ha hemma i matväg?

Smör, ost, bröd, kaffe. Gärna ägg också. Men med smörgåsar och kaffe kommer man långt!

Vad läser du just nu?

Kate Atkinsons Shrines of Gaiety, Gillian McCallisters Den natten, och så började jag precis lyssna på Mattias Edvardssons En familjetragedi.

Vad är skönt?

Att sova. Att lämna hemmet utan barn. 

Vad är du avundsjuk på?

Det vanliga tror jag, andra människors liv typ? Att folk verkar ha så ruskigt höga löner, jämställda förhållanden och lyckade semestrar? Förstår ju själv att det antagligen är en shimär men kan bli avundsjuk ändå.

Vad är det viktigaste som finns?

Att möta andra människor. Tror ensamhet (i negativ bemärkelse) är väldigt farligt.

Vad är ingredienserna för en lyckad utekväll?

Haha. Att den blir av? I ett parallellt drömliv: förfest hemma, middag ute, karaoke och dans natten lång och skräpmat på hemvägen. Samt en lång ensam dag därefter.

Vad är det gulligaste som finns?

Frågar du någon som har barn finns det bara ett svar så klart. Men just nu när Minicyklisten klär ut sig till lejon och tror att han ser läskig ut.

Vad vill du rekommendera?

Att inte tro att det som är just nu måste vara för evigt. En stark rekommendation framför allt till mig själv...

Böcker sen sist

Det har lästs en del i vår, och lyssnats ännu mer för att jag har varit så trött om kvällarna, här kommer några favoriter från april-maj.

Kirsten Thorup - Intill vanvett, intill döden

Den här romanen golvade mig totalt. Jag dras ofta till romaner som utspelar sig under andra världskriget men de tenderar ibland vara lite dussinartade. Men den här var något helt annat. En dansk kvinna besöker bekanta i München efter att hennes man har stupat vid östfronten och försöker förstå sig på det obegripliga, familjen hon bor hos är nazister och hon blir chockad av att hon har varit så naiv i sin syn på Tyskland. Det är dubbeltydigt, obehagligt, och otroligt spännande. En psykologisk skildring av en förvriden värld där alla tänker på sig själva men där också ljuset sipprar in ibland. Den kommer definitivt att hamna på årets bästalista.

Ulf Kvensler - Sarek

En helt annan typ av bok men med likheten att den var svår att släppa. Jag förväntade mig faktisk inte att jag skulle dras med så mycket av den här thrillern, hade fått för mig att den var lite överhypad, men det slutade med att jag fick lägga bort den kvällstid för att inte ligga vaken och läsa hela natten. Den höll kanske inte helt till slutet men upptakten var så pass bra att den ändå kvalar upp över många andra thriller jag har läst. Fyra personer på vandring, en av dem har onda avsikter, allt som kan gå fel går fel, en klarar sig och får berätta vad som hände för polisen.

Linda Segtnan - Åttonde huset: till åminnelse av en flicka

Wow, vilken godispåse. Tror inte jag har känt igen mig så mycket i någon beskrivning av moderskapet som jag gjorde när jag läste den här boken, som är en blandning av en verklig kriminalhistoria och av författarens besatthet av densamma. Släng in lite tarotkort och dramatiserade scener från 40-talet och ja ni hör. En bok som har allt, om man gillar true crime, svenskt 40-tal och ambivalenta mödrar!

Maria Ernestam - Orm och stege

Jag har förstått att detta är en författare jag borde läsa, men har inte gjort det förrän nu för att jag i ärlighetens namn tycker att böckerna har varit så taffligt formgivna. Den här är väl okej, men inte mer än så. Det känns orättvist eftersom det finns så många sämre romaner som är betydligt bättre formgivna. Men det om det. Detta är en rätt klassisk berättelse om en kvinna i sextioårsåldern som får ett dödsbud som väcker minnen från det förflutna. Nutid varvas med en sommar under sent 1970-tal, en sommar som präglas av en vän som dör och en karismatisk pastor som nästlar sig in i huvudpersonens ungdomsgäng. Otroligt välskrivna karaktärer, och imponerande att blåsa liv i en rätt så bekant historia. En ypperlig roman för alla sommarbokhögar! För en österbottning som har sett din beskärda del av väckelsepredikanter var det också mycket igenkänning.

Nu försöker jag läsa klart Maggie Shipsteads väldigt fina novellsamling You have a Friend in 10A för att antingen få kasta mig över Mhairi McFarlanes Between Us, eller Kate Atkinsons Shrines of Gaiety som utspelar sig i 1920-talets London. Ett lyxigt dilemma.

Verkligheten och fiktionen

Ibland kommer det in kunder som sätter spår. Det kom in en dam som undrade om jag hade läst en viss deckarförfattare, de var lite bekanta, sa hon.

"Nej", sa jag, "men jag tycker verkligen hen verkar bra. Måste man läsa böckerna i ordning tycker du?"

"Nej, läs den senaste", sa damen. Hon berättade att en karaktär i boken flyr undan en våldsam man, "Det har jag också gjort, med mitt barn på ryggen." Hon pratade om mansnormer som stelnar på landsbygden och inte syns utåt men som dyker upp som en tyst närvaro. Att den mannen inte alls var sån när hon träffade honom, att han var lite äldre än hon och att han plötsligt förändrades.

"Men mig kan man inte säga till vad jag ska göra, det förstår du." Hon berättade att mannen nu bor på ett ålderdomshem och aldrig får besök, eller bara av en person, "Jag är inte arg på honom längre men jag tycker ändå att det är rätt, men också lite hemskt. Att han hamnade där. Och jag hoppas att han inte är helt ensam."

Hon stod stilla en stund och såg mig rakt i ögonen.

"Den mannen var författarens pappa."

Sen vände hon på klacken och gick.

Lyckoruset

Det var märkligt, jag stod och grejade på jobbet, kunder kom in och gick ut, var glada och trevliga, småpratade med varandra. Och i ett ögonblick mellan allt detta fick jag ett lyckorus i kroppen. Det varade i ett par sekunder, men jag kan inte minnas när jag hade den känslan sist. Förnöjd har jag känt mig ibland, tillfreds nån gång eller två. Men hösten var lång, vintern var längre och våren kom aldrig. 

Kanske var det värmen, kanske var det fredagskänslan, kanske var det arbetsplatsen - böckerna, orden, historierna, människorna - allt det som omger mig varje dag. Kanske var det tanken på att cykla hemåt i bara t-shirt och veta att grannarna väntar på gården för gemensam middag. 

Oavsett var det oväntat, och välkommet.

Det blev maj

Jag är ganska precis halvvägs hem när kedjan hoppar, ironiskt nog har jag precis stannat till och pumpat däcken en stund innan för att cykeln gått så trögt. Aha, det var kedjan som var slapp. Eftersom barnsitsen är på går det inte att vända cykeln upp och ner och jag ser mig snart besegrad. Med oljiga händer ringer jag förskolan och säger att jag blir lite sen.

Idag är det 21 grader varmt och jag cyklar i bara linne. Rättelse: jag promenerar i bara linne. Det doftar starkt från alla blommande fruktträd och vid Slottsskogsvallen får jag ta en konstigt omväg för att det förbereds för fullt för Göteborgsvarvet.

I sista backen upp mot förskolan bestämmer jag mig, vi köper pizza på vägen och äter på gården. Cyklisten kommer sent och det sista jag vill just nu är att ställa mig i köket och koka linssoppa. Och det är en revolution, att jag är där nu. Där jag kan gå hem med båda barnen, lite försenad, köpa en pizza, äta den under hyfsat lugna former, gå in och bara göra hela kvällsrutinen. När barnen har somnat öppnar jag en folköl och njuter av den första klunken med hela kroppen.

En måndagskväll att reda ut

Jag försöker lära mig förstå varför jag reagerar så känslomässigt på vissa situationer. På sätt som inte leder någon vart, eller som bara leder till missförstånd. Till omvägar som måste gås innan man kan återvända till det egentliga problemet. Jag tror att jag undviker det som är jobbigt, som antagligen de flesta gör. Men det som är jobbigt för mig är inte nödvändigtvis jobbigt på ett konkret vis, utan jobbigt för att det är något som inte har en självklar lösning. 

Så istället för att ta upp något som jag tycker är obekvämt, något som jag inte vet lösningen på, hakar jag upp mig på något helt annat. Något som visserligen också borde tas upp för diskussion men som inte egentligen har med det egentliga problemet att göra. Och plötsligt får detta något som är viktigt men inte det viktigaste ta över rampljuset och ingen begriper vad i helvete det är som händer. Då är det bäst att ta en paus. Sova en natt. Börja kratta och reda ut. 

Det låter mycket mer zen än i verkligheten eftersom pausen oftast består i att i affekt säga godnatt och sen tillbringa en timme med att få ner pulsen och få bort adrenalinet ur kroppen. 

Bråk

Barnen är inne i en bråkperiod. De är oense om vad de leker, den ena säger lite retsamt att det är si, den andra skriker att det är så, någon slår den andra på armen, någon börjar gråta, alls får tillsägelser och så börjar det om direkt. Ingen lyssnar på vad jag och Cyklisten säger oavsett om det handlar om att inte kasta makaroner på varandra vid matbordet eller att ta saker ur varandras händer. 

Att syskon bråkar är inget märkvärdigt i sig men visst hade det varit skönt om det var någon annan som hanterade bråket ibland. Jag hade lika gärna kunnat säga precis vadsomhelst, men barn, kan ni inte klättra upp på taket nu och kasta några kompostpåsar på pappa? De hade ändå inte lyssnat. 

Och man blir ju så trött på att lyssna på sig själv. Tjatmamman. Jag kan riktigt höra människorna omkring mig och hur de tänker men måste hon säga till dem hela tiden, kan hon inte bara låta dem vara ifred. Kan jag det? Jag vet inte. Även om det inte hjälper med hot av typen "då tar vi bort leksak X" är det ändå där man hamnar till sist, för det går inte heller att bara tillåta att de slår varandra med leksaker. Eller? Jag vet faktiskt inte. Tips mottages tacksamt, jag kan dock undanbe mig tips av typen tala om hur det känns för dem osv osv för tro mig, jag har testat alla nära föräldraskaps-knep. 

Det har varit något trött stämning men helgen har ändå förlöpt bra. Den äldsta har tittat på hajar på Universeum, den yngsta har ätit pizza med sin pappa. Jag har försökt sälja barnkläder på ett gårdsloppis (konstaterade att jag tjänade 120:- och gjorde av med 140:-) men mest njutit av att glo på folk och umgås med en kvinna vars barn går på barnens förskola. 

Men allt detta tjat och gnäll och bråk, usch vad det tär. 

Grannar

Nu börjar tiden då de plötsligt står där på gården, när man har svettats hela vägen upp för backen med barnen från förskolan. De småpratar, ger fart åt sina barn, håller i varandras barn. De som kan göra en helt vanlig eftermiddag till ett minne, eller som bara blandar ut ens egen stress eller trötthet eller irritation och gör en till en lite bättre människa. 

"Hur är det Nina, jag ser på din blick att du är trött." Säger den ena grannen och kommer och ger mig en bamsekram. Hans familj har redan gått in till middagen, men känslan är sån, att man inte vill gå in

Trots att det kanske betyder strid med två övertrötta barn i trapphuset. Det är inte någon som kramas jämt inte på ett jobbigt sätt, han gör det när han är extra glad att se en eller när han ser att man behöver en kram.

En annan granne spånar barnnamn till en tredje granne som väntar sitt andra barn. Den barnaväntande grannen har dessutom blivit en vän som jag också träffar ibland på tumanhand. Imorgon ska vi gå ut och äta tillsammans med ytterligare en vän. Allt efter en spontan "ska vi ta ett glas nån kväll" för ungefär ett år sen.

Igår var det ännu en granne, en kvinna som kanske är i sjuttioårsåldern som hojtade:

"Vill du ha barnkläder om jag får flera?"

Hon får ibland barnkläder av en väninna (av oklar anledning) som hon inte vet vad hon ska göra av. Så hon ger dem till barnfamiljerna i grannskapet.

Varje gång någon börjar prata om att bo större eller kanske ha en trädgård blir jag lite blek. För med såna här grannar kan jag faktiskt bo här hela livet.