Grannar

Nu börjar tiden då de plötsligt står där på gården, när man har svettats hela vägen upp för backen med barnen från förskolan. De småpratar, ger fart åt sina barn, håller i varandras barn. De som kan göra en helt vanlig eftermiddag till ett minne, eller som bara blandar ut ens egen stress eller trötthet eller irritation och gör en till en lite bättre människa. 

"Hur är det Nina, jag ser på din blick att du är trött." Säger den ena grannen och kommer och ger mig en bamsekram. Hans familj har redan gått in till middagen, men känslan är sån, att man inte vill gå in

Trots att det kanske betyder strid med två övertrötta barn i trapphuset. Det är inte någon som kramas jämt inte på ett jobbigt sätt, han gör det när han är extra glad att se en eller när han ser att man behöver en kram.

En annan granne spånar barnnamn till en tredje granne som väntar sitt andra barn. Den barnaväntande grannen har dessutom blivit en vän som jag också träffar ibland på tumanhand. Imorgon ska vi gå ut och äta tillsammans med ytterligare en vän. Allt efter en spontan "ska vi ta ett glas nån kväll" för ungefär ett år sen.

Igår var det ännu en granne, en kvinna som kanske är i sjuttioårsåldern som hojtade:

"Vill du ha barnkläder om jag får flera?"

Hon får ibland barnkläder av en väninna (av oklar anledning) som hon inte vet vad hon ska göra av. Så hon ger dem till barnfamiljerna i grannskapet.

Varje gång någon börjar prata om att bo större eller kanske ha en trädgård blir jag lite blek. För med såna här grannar kan jag faktiskt bo här hela livet.