Bråk

Barnen är inne i en bråkperiod. De är oense om vad de leker, den ena säger lite retsamt att det är si, den andra skriker att det är så, någon slår den andra på armen, någon börjar gråta, alls får tillsägelser och så börjar det om direkt. Ingen lyssnar på vad jag och Cyklisten säger oavsett om det handlar om att inte kasta makaroner på varandra vid matbordet eller att ta saker ur varandras händer. 

Att syskon bråkar är inget märkvärdigt i sig men visst hade det varit skönt om det var någon annan som hanterade bråket ibland. Jag hade lika gärna kunnat säga precis vadsomhelst, men barn, kan ni inte klättra upp på taket nu och kasta några kompostpåsar på pappa? De hade ändå inte lyssnat. 

Och man blir ju så trött på att lyssna på sig själv. Tjatmamman. Jag kan riktigt höra människorna omkring mig och hur de tänker men måste hon säga till dem hela tiden, kan hon inte bara låta dem vara ifred. Kan jag det? Jag vet inte. Även om det inte hjälper med hot av typen "då tar vi bort leksak X" är det ändå där man hamnar till sist, för det går inte heller att bara tillåta att de slår varandra med leksaker. Eller? Jag vet faktiskt inte. Tips mottages tacksamt, jag kan dock undanbe mig tips av typen tala om hur det känns för dem osv osv för tro mig, jag har testat alla nära föräldraskaps-knep. 

Det har varit något trött stämning men helgen har ändå förlöpt bra. Den äldsta har tittat på hajar på Universeum, den yngsta har ätit pizza med sin pappa. Jag har försökt sälja barnkläder på ett gårdsloppis (konstaterade att jag tjänade 120:- och gjorde av med 140:-) men mest njutit av att glo på folk och umgås med en kvinna vars barn går på barnens förskola. 

Men allt detta tjat och gnäll och bråk, usch vad det tär.