söndag 28 maj 2023

Att skriva om småbarnsliv

När man skriver om småbarnsliv blir allt förstorat. Barnens krångel och bråk blir gigantiska, de fina stunderna tillsammans blir pastelliga glansbilder. Kanske är det därför det ibland kan vara så irriterande att läsa om andras familjeliv när man själv inte har barn? Det verkar liksom så... extremt? Det gulliga är GULLIGT och det jobbiga är JOBBIGT. 

Jag har funderat en del på det här eftersom jag exempelvis alltid zoonar ut när folk pratar om sina husdjur, tänker mig att det samma gäller för prat om barn. Men jag börjar landa i att småbarnslivet svårligen kan förmedlas på annat sätt. För man är verkligen i den där känslomässiga bergochdalbanan, konstant, varje dag. I alla fall om man har barn med väldigt starka känslor, vilket jag tror att de flesta har.

När något flyter på som det ska drabbas man lätt av hybris - men gud kan vi åka buss till stan med barnen utan bråk, det är ju otroligt, vi kanske ska boka en resa till Stockholm, nej jag vet, vi åker jorden runt! Och när det inte går som man hoppas faller man lätt ner i en djup grop, särskilt om man inte har en god natts sömn i ryggen (vilket man sällan har med små barn) - varför ska de ALLTID börja bråka när vi ska göra nånting roligt, jag tänker aldrig hitta på nånting kul med dem igen, vi ska BARA vara på gården och leka i sandlådan resten av livet så ska vi se hur kul de tycker att det är. 

Allt detta avspeglar sig sedan i det man berättar. De bra dagarna känns fantastiska och de dåliga dagarna dränerar en. Finns det då ingenting där emellan? Kanske vissa vardagar, jag vet inte, vad säger ni som har eller har haft små barn?

2 kommentarer:

vart ska vi sa...

Verkligen så. Och känner igen mig hundra procent i att zona ut när det börjar pratas husdjur. Men nu (med ett barn) är jag i alla fall medveten om att jag förmodligen plötsligt skulle bli intresserad om jag skaffade ett husdjur själv. Samtidigt är jag inte SÅ intresserad av andras barn, medan huvudet är fullt av mitt eget. Känner också att när man pratar med någon annan som också har barn så blir det lätt bara en pingismatch där jag berättar nåt om mitt barn, och inspirerat av det berättar den andra nåt om sitt, och så fortsätter det så utan att riktigt bli ett samtal.

Jag tänker mig att mellantinget mellan underbart och pest kommer när de blir äldre? 😅

Nina sa...

Haha, känner så igen mig i pingismatchen, jag är tyvärr en av dem som aldrig lyckas hålla käft om mina egna barn när ndra drar anekdoter. 😁

Från det man längtat efter till något annat

Det är en puckel som är jobbigt att ta sig över, övergången från högsommar till sensommar. Den känns fysiskt, min motvilja mot mörkret, tank...