En måndagskväll att reda ut

Jag försöker lära mig förstå varför jag reagerar så känslomässigt på vissa situationer. På sätt som inte leder någon vart, eller som bara leder till missförstånd. Till omvägar som måste gås innan man kan återvända till det egentliga problemet. Jag tror att jag undviker det som är jobbigt, som antagligen de flesta gör. Men det som är jobbigt för mig är inte nödvändigtvis jobbigt på ett konkret vis, utan jobbigt för att det är något som inte har en självklar lösning. 

Så istället för att ta upp något som jag tycker är obekvämt, något som jag inte vet lösningen på, hakar jag upp mig på något helt annat. Något som visserligen också borde tas upp för diskussion men som inte egentligen har med det egentliga problemet att göra. Och plötsligt får detta något som är viktigt men inte det viktigaste ta över rampljuset och ingen begriper vad i helvete det är som händer. Då är det bäst att ta en paus. Sova en natt. Börja kratta och reda ut. 

Det låter mycket mer zen än i verkligheten eftersom pausen oftast består i att i affekt säga godnatt och sen tillbringa en timme med att få ner pulsen och få bort adrenalinet ur kroppen.