Jag cyklade in till stan, i tunna strumbyxor, sminkad. Jag låste cykeln och gick in på ett café. Så förbjudet! Minns inte ens när det hände sist. Det var lite som att träda in i en hemlig värld när jag insåg att folk fortfarande går på café. Jag träffade en kompis som var lika socialt utsvulten som jag, och pratade oavbrutet i drygt två timmar innan jag cyklade hem igen.
Jag vet inte vilka länder som gör rätt i sina restriktioner och brister på restriktioner, men det är både skönt och jobbigt att det inte är lika strikt i Sverige som i resten av världen. Det gör att det går att bryta monotonin och samtidigt hålla sig inom rekommendationerna om avstånd och handtvätt osv. Samtidigt är det ansträngande att som individ behöva besluta om de olika enskilda situationerna - tycker jag att det här är okej för att det är det eller för att jag håller på att bli galen av att bara träffa familjen och förskolepedagogerna?
Jag hoppas att det är en kombination av båda faktorerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar