lördag 31 oktober 2009

Indiansommar

Det har varit indiansommar den här veckan med kring 18 grader och alla höstfärger har äntligen lockats fram på riktigt. Jag går mest av och an mellan mitt hus och universitetet med den ena tygkassen tyngre än den andra. Men för det mesta på gott humör. I onsdags var jag med om en intressant filmupplevelse, den norska stumfilmen Laila från 1929. Jag gick och se den från min Nordic Cinema-kurs och filmen var imponerande nog en del av London Film Festival och visades i the National Film Theatre vid Southbank. En enorm och otroligt vacker biosalong som var nästan smockfull. Jag hade ingen aning om att det fanns så många fantaster av norsk stumfilm i London. Det som vår kurslärare hade valt att inte berätta för oss var att filmen var hela två och en halv timme lång. Det är lite väl mycket också om filmen i fråga är imponerande.

Jag har flera gånger pratat med studiekompisar om hur synd det är att vi inte egentligen hinner se något av staden nu när vi är här. Vi är oerhört bekanta med vägen till UCL men vad som finns runt omkring är mera oklart. Ett exempel på det här var när jag igår kväll var på väg hem från en pub med några kompisar och plötsligt inte kände igen mig överhuvudtage.t Framför mig fanns en enorm byggarbetsplats. Avsaknaden av hus var märkligt effektfull. Det var ungefär ett kvarter från ett område där jag hade inbillat mig att jag hade rört mig en hel del. Man får sig åtminstone lite överraskningar nu och då.

Till sist ett hett tips för den som tycker om att läsa moderna filosofer: det går att titta på t.ex. Derrida på YouTube! Alldeles fantastiskt. Jag förstår inte hur jag inte har tänkt på saken tidigare.

1 kommentar:

Die in Eichstätt sa...

Hej! Skönt att kunna uppdatera sej om vad vännerna håller på med igen. Har varit lite dålig på att läsa bloggar nu eftersom jag inte haft internet hemma, men nu äntligen!! Du verkar ha hittat din plats där och trivas mer än bra, härligt! Jag trivs också bra här, har varit här betydligt kortare tid än du i London och känner redan varje kullersten, inte så konstigt kanske -men jag trivs faktiskt med livet som bybo! Ha det så bra vännen min! Ps.Kan du maila din novell? KRAM

Ett hopp till en vår

Det är som det brukar vara, månaderna segar sig fram tills de inte gör det, tills de tar ett skutt och barnet plötsligt frågar när är det so...