Angst

Angst har varit ett återkommande tema under mina föreläsningar den senaste veckan, det har diskuterats både i fransk efterkrigstids-kontext och i samband med skandinaviska deckare. Vi nordbor har angst. Jag har angst inte minst för att jag inte har en helsikes aning om var jag vill befinna mig nästa år. Det är knepigt att leva i nuet när man vet att ansökningsdeadline för nästa års utbytesplatser närmar sig med stormsteg. Min tanke är att jag vill skriva gradu någon annanstans än i Åbo och nu försöker jag febrilt komma fram till var detta "någon annanstans" eventuellt kunde tänkas vara.

Alla som är bekanta med pasta bolgna-systemet i Finland vet att det inte alltid är så enkelt att få ut sin examen ävan om man vill det. Detta är också en orsak till angst för mig personligen. Nu har jag i alla fall fått igenom ett förslag som gör att jag borde kunna avsluta min sista biämneskurs i filosofi också på distans. Den lilla förbaskade kursen som står ivägen för att jag ska få ut mina kandidatpapper. Det här är första gången någonsin jag verkligen har känt behov att att bli klar med något inom mina studier. Jag behöver någonslags skiljetecken i mitt liv, kanske inte en punkt men varför inte ett komma? Eller ett semikolon? Som läsning för kursen som jag nu alltså ska ta på distans föreslog jag både Kirkegaard och Sartre. Så att jag nu en gång för alla kan få ett hum om vad denna angst egentligen består i.