Stressande avkoppling

Inte för att det kommer som någon överraskning direkt, men usch vad jag har svårt att jobba när jag är hemma hos mina föräldrar. I början av jullovet hade jag en fin tanke (som jag redan då visste var en enorm lögn) om att jag skulle skriva en sida om dagen. Yeah, right. Att läsa går bra, också om det handlar om Leibniz och Newton och andra goa gubbar, men att skriva är nästan omöjligt. 

Och mitt icke-skrivande börjar nu nå sådana dimensioner att det gör mig sömnlös om nätterna vilket får mig att vilja tillbaka till Göteborg. Inte för att jag vantrivs men för det finns så många distraktioner. Istället för att skriva kunde jag exempelvis...

... läsa Agatha Christie...

... dricka kaffe...

... grubbla över om den eventuella undermeningen i att två av
mina syskon gav mig miniatyrköksredskap i julklapp...

... spela min och syrrans heimlaga piratutprintade

variant av Carcassonne (eller Son of Carcass som
 jag vill döpa om det till). 

En ytterligare distraktion är att jag kunde leka med min julklappskamera och ta totalt onödiga bilder där jag t.ex. håller i två miniatyrköksredskap eftersom det naturligtvis är livsviktigt att jag bloggar om detta. 

Bara så ni vet vad som [inte] är på gång.

Funnet under granen

Shaun Tans Ankomsten och Barney Stinsons Bro on the Go. 

Så snyggt att det värker lite i hjärtat.

Vad mer kan en 25-åring kvinna behöva?

Ett år av sittande

Det är inte tjejen på bilden som skrivit blogginlägget. Men ja, 
så här försökte jag se ut när jag var sjutton år gammal. Och 
om du ser på bloggprofilbilden här till höger så står jag faktiskt 
på samma sätt som Janis. Helt utan att försöka. Efter åtta år 
har jag tydligen lyckats internalisera Pearl, the Queen of Rock.

Tanken vara att jag skulle göra något i stil med det här, och sammanfatta året som gått så där bloggsnyggt med några bilder som liksom skulle sätta fingret på exakt hur det var i våras/somras osv osv osv. 

Men min kamera gav upp någon gång i juni. 

Och allra mest har det här året gått ut på att läsa Paul Austers Invisible ut och in och in och ut och om jag inte misstar mig är det inte särskilt kul att se en massa bilder på den boken. 

Det är också det att detta år har varit ganska tumult och ojämnt och stundvis tungt och då känns det (för så gör man när man har flyttat till Sverige, man känner en jäkla massa) lite skenheligt att koka ner det till fyra glansbilder. Kanske är just den här stunden, när jag sitter på min säng i mitt rum hemma hos mina föräldrar och lyssnar på Ryan Adams som sjunger "So Alive" och tänker att jag borde klä på mig och göra nånting vettigt, kanske den stunden mest representativ för 2011. Jag som sitter någonstans och tänker. 

Jag har suttit i tysta läsesalen och tänkt på min gradu. 

Jag har suttit på min säng och tänkt på det där telefonsamtal jag inte ville få.

Jag har suttit i en trappa och fått det där samtalet jag inte ville få men som jag visste skulle komma.

Jag har suttit på en stol i ett rum fullt med stolar och blommor och människor som har klamrat fast sig i sig själva och varandra och tänkt på den saknad som en tom stol kan orsaka.

Jag har suttit i flyg och tänkt på hur långt det är mellan Göteborg och Österbotten.

Jag har suttit på cykeln och tänkt på hur vinden liksom blåser igenom en när man cyklar riktigt, riktigt fort.

Jag har suttit på en stol mitt i en vigselakt böjd över min gitarr och tänkt att det är sjukt hur nervös min röst kan låta trots att jag inte har känt mig nervös.

Jag har suttit i kök och pratat med E om påhittade kurssamarbeten och om hur jag skulle kunna bli den coola gästföreläsaren vid universitetet i Reykjavik och om hur vi skulle gå in och ut ur varandras arbetsrum med våra kaffekoppar. 

Så jodå, det här året har jag har suttit och suttit och tänkt och tänkt. Har jag kommit fram till något? Du frågar det så tyst men jag kan höra att du väntar dig en slutkläm, ett visdomsord, något du kan ta med dig in i det nya året. Kanske. Jag har kanske lärt mig något. Kanske någon slags kombination av ödmjukhet och hårdhet. Att faktiskt på riktigt försöka skita i vad andra tycker men att alltid lyssna på vad de säger. Låter det paradoxalt? Det är för att det är paradoxalt, för att 2011 har varit ett år fullt av paradoxer. Kanske är det den lilla ljusröda rosetten som får knyta ihop allt. Eller, så struntar vi i de tillrättalagda slutorden. För året är ju faktiskt inte slut riktigt ännu.

HF-debatten: ryt till!

Det händer jobbiga saker vid Humanistiska Fakulteten vid Åbo Akademi just nu. Det enda glädjande är att det faktiskt har skapat debatt. Även om jag har länkat till dessa texter i andra sammanhang vill jag också göra det här. Varför? För att det inte bara är relevant för de som studerar vid HF utan för att det är relevant för alla som överhuvudtaget vill upprätthålla kvaliteten på universitetsundervisningen. 

Här skriver Freja Rudels i Västra Nyland (30.11.2011) att "Litteraturvetenskap är insikt". 

Här är min kolumn från Österbottens Tidning (10.12.2011) om "Sparkrav under all kritik". 

Här skriver Freja Rudels igen, denna gång i Hufvudstadsbladet (15.12.2011) mer allmänt om att "HF har ett kapital att förvalta". 

Under Frejas artikel i Hbl finns också länkar till de övriga debattinläggen. En perfekt syssla en torsdag som denna. Det är upprörande och det är viktigt att så många som möjligt som tycker att de har något att bidra med till diskussionen också ryter till.

Nollställd mymla

Jag har drabbats av akut decemberutmattning. Det är som om någon har rest en vägg av cement i min hjärna. Det var så mycket jag ännu hade tänkt försöka hinna med innan jag åker till Finland. Och inatt drömde jag för första gången på länge en stressdröm som gick ut på att jag var tvungen att skriva en lång akademisk artikel om hur finlandssvenska skolungdomar förhåller sig till läsning. Den skulle vara klar imorgon. Vaknade och var alldeles svettig och inte alls utvilad.

Jag tar detta som ett tecken. Jag är stressad. Det är ett faktum. Men jag har samtidigt svårt att se att jag skulle kunna göra något produktivt de kommande två dagarna jag ännu är i Göteborg. Annat än att ordna med allt praktiskt som ska fixas innan jag åker. Som att bestämma vilka vetenskapsteoretiska böcker som ska släpas länder och riken runt. Kanske läsa lite.

Men det får räcka, helt enkelt. Och visst, jag måste på något mirakulöst vis försöka jobba under jullovet, men just nu tänker jag värma lite gårdagsmat och bara sitta och glo och vänta på att det ska börja storma (igen).

Kveðja

Det är söndag. 

Krabbissöndag

Brunchsöndag

Filmsöndag

Sovsöndag

Pizzasöndag

En söndag då jag försöker minnas bruksanvisningarna till avloppsreningsflaskan jag har lånat ut åt min isländska extrasyster E som städar sitt rum.

En söndag då jag småpratar och försöker avdramatisera det faktum att en av mina få riktigt nära vänner som bor i Göteborg ska åka härifrån och inte komma tillbaka. 

[försöker avdramatisera]

Nej, det är inte roligt, kära söndag. Nej! Även om du gör ditt bästa för att vagga in mig i en dåsig krabbisstämning, även om du har låtit bli att regna och storma. Inte roligt alls. 

Fyra litterära årstider

Av någon orsak brukar jag inte skriva upp de böcker jag har läst (har en känsla av att det är samma orsak som gör att jag vägrar fb, men kan inte riktigt reda ut sambandet) vilket gör det lite knepigt att lista mina favoritböcker från detta år. Samtidigt tänker jag mig att det innebär att de böcker jag faktiskt minns att jag har läst måste ha gjort ett intryck på allvar. Ta det som ni vill. Här är de i alla fall, de fyra årstiderna som litteratur.

VÅR

Invisible / Paul Auster (2009)

Den bok som av förekommen graduanledning* har upptagit största delen av min uppmärksamhet. Mitt eget exemplar liknar mest en hög slumpmässigt ordnade papper. Det är inte min favoritbok på något vis, inte heller min Austerfavorit, men Invisible var tillräckligt intressant för att jag skulle skriva 96 sidor om hur romanen konstruerar maskulina identiteter.

SOMMAR

Även tystnaden har ett slut / Ingrid Betancourt (2011)

En av de böcker som gjorde att jag inte kunde sluta läsa om kvällarna och som också gav mig underliga drömmar om att vara tillfångatagen och jagad. En så exakt beskrivning av vad som händer med människor i fångenskap, samtidigt en personlig inblick i en människa med en imponerande integritet. Här finns min recension av boken.

HÖST

Mykt Glass. Dikt i utvalg ved Steinar Opstad / Cecilie Løveid (1999)

Diktsamling som påminde mig om hur det var att bo i London och läsa litteratur på nordiska språk och som dessutom fick mig att börja längta efter mer poesi. Jag är en väldigt sporadisk poesiläsare men alltid nu och då, oftast när jag stöter på något som mer liknar prosalyrik, kan jag komma ihåg hur jag hungrigt letade igenom dikthyllan i Jakobstads Stadsbibliotek på jakt efter skatter.

VINTER

Discovering the World / Clarice Lispector (1984)

Den här helt fantastiska boken är just nu min bästa läsupplevelse från 2011. Den var så fantastisk att läsa att jag tror att jag måste återkomma med ett inlägg som bara handlar om den. Men i korthet: en samling texter av den brasilianska författaren Clarice Lispector (1920-1977) som publicerades varje lördag mellan 1967-1973 i Jornal do Brasil. Texterna tillhör genren Crônicas och utgörs av allt från dagboksanteckningar och noveller till intervjuer, betraktelser och essäer. Det handlar om litteraturen och livet och efter att för några dagar sedan ha läst den sista sidan (s. 628) känns det fortfarande som om det finns ett hål i min vardag. Ett stort tack till Ulrika Nielsen som tipsade mig om Lispector när jag intervjuade henne på en het Fäbodastrand i somras.

*gradu = så kallas masteruppsatser i Finland

Några rader

Ja, just nu är det mycket (öl) som händer i Göteborg. Och man är sorgsen över att ha läst ut Clarice Lispectors Discovering the World. Och människor är på besök och man sitter och pratar och börjar fråga sig själv varför man bor så långt borta från dem man tycker om / varför de man tycker om bor så långt borta. 

Samtidigt trivs man bättre än någonsin

[I detta scenario: man = jag]. 

Mycket

Jag går omkring och känner mig euforisk. Det är en konstig känsla. Som mest beror på olika småsaker som att människor har sagt så snälla saker till mig de senaste veckorna. 

Förstås beror det också på att det har dykt upp ett examensbetyg på posten. Med tanke på hur jag har fasat för att bli färdig (jag älskar att studera, varför skulle jag vilja sluta?) har det känts förvånansvärt underbart. Att faktiskt få ett bevis på att jag har åstadkommit något. Vad jag har åstadkommit kan man ju sedan fråga sig. Men kanske inte just nu. 

Bara glädjen i att skriva. Att skriva allt möjligt. Recensioner, mail, kommentarer, kolumner, planer, dagböcker, dikter, anteckningar. Att jag inte kan låta bli. Att jag hoppas att jag aldrig tvingas låta bli.

Det här med nagellack

Jag började skriva en kommentar till Jessis inlägg om nagellack men den blev bara längre och längre så den fick så lov att flytta hit istället. Det började med att jag tänkte svara på när det börjars kommentar om att hon har slutat lacka naglarna. Detta eftersom jag precis har börjat lacka naglarna igen efter att av olika orsaker ha blivit av med min överkänslighet för dofter av alla de slag (inklusive torkat nagellack). Jag tänkte skriva något käckt i stil med att jag minsann har gått in i någon slags regression anno 1995 och att jag knappt har lackat naglarna en enda gång de senaste tio åren. Som om det var en bedrift av något slag.

Det jag hade tänkt skriva sedan var att det här med nagellack kanske är ett sätt för mig att uppväga det faktum att jag i min vardag hela tiden strävar efter att vara så förbaskat intellektuell. 

Men just som jag tänkte skriva det blev jag fundersam.

För vill jag faktiskt bidra till att banalisera de yttre attribut som flickor och kvinnor jämt och ständigt bedöms utgående ifrån? Susanna Ilmoni intervjuar i dagens Hbl Fanny Ambjörnsson om hennes bok Den rosa färgen och säger där:

"För kvinnor är balansen mellan utseende och trovärdighet knivskarp. Tanken om ytan versus intelligensen gäller fortfarande långt mer för kvinnor än för män."

Detta beskriver precis min reaktion inför att skriva om nagellack. Som om jag genom att prata om eller använda nagellack kunde "tona ner" min intellektuella sida. Ni hör själva hur absurt det låter. Nöjesguidens Maja Bredberg skrev för ett tag sen om sitt förhållande till rött läppstift och om hur hon tidigare har uppskattat kvinnliga artister som "aktivt jobbar med att uppgradera kvinnliga attribut" men att hon allt mer har kommit att uppleva den känsla av makt som det utstuderat kvinnliga har gett henne som väldigt problematisk. Jag tänker att det har vissa beröringspunkter med mitt nagellacksdilemma.

Jag har egentligen ingen bra slutsats att komma med. Men när min kommenterar om Jessis inlägg om nagellack plötsligt började breda slog det mig hur komplicerat det är. Inte nagellacket i sig, men hur jag liksom började ursäkta mig, om och om igen. Och jag undrar: vad var det som fick mig att vilja poängtera att lackandet av naglar absolut inte, nej ve o fasa! har något att göra med hur jag tänker och skriver? 

Såna saker

Såna saker som att jag får ett mail där det står "Vi gratulerar dig till din nya ÅA-examen!", ganska odramatiskt och informellt. Som att jag inte har sett min fysiska gradu ännu eftersom jag flydde fältet precis när den skulle hämtas från tryckeriet. Som att en av mina gradun kan ha tappats bort i posten.

(Såna saker som att jag får ett mail där det står "Vi gratulerar dig till din nya ÅA-examen!", men eftersom jag inte har fått examensbeviset på posten ännu undrar jag - menar de verkligen mig? Kanske de syftar på min kandidatexamen?)

Såna saker som att det ordnas informationstillfällen som kunde rubriceras "Ninas framtid". Som att jag plötsligt har många tankar om vad jag vill göra. Som tankarna på att det finns nånting jag verkligen vill skrämmer skiten ur mig. 

Såna saker som att jag har känt mig suddig i kanterna. Men så plötsligt är det som om någon har skärpt konturerna.

Arbetsvecka i Götet

På gång i Göteborg:

Jag läser texter som bland annat refererar till Monty Python och Liftarens guide till galaxen. Vem sa att vetenskapsteori är torrt?

Jag försöker göra mig bekväm i tysta läsesalen igen - har haft lite svårt att sitta där eftersom ca 80% av fjolåret tillbringades i sagda utrymme. Nu lufsar jag runt i bibbakorridorerna och letar efter böcker om sånt som jag hoppas kunna använda för att planera projekt som inte alls är viktiga eller nej, nu ljög jag, som är jätteviktiga och när folk frågar vad jag gör om dagarna säger jag: "Planerar min framtid". 

Det var väl ungefär det. Och just ja, så har några forskare i experimentell fysik lyckats skapa ljus ur vakuum. 

But who's comparing.

Nytt, snabbt och konstigt

Sitter och pratar med L i turbofart, vi har inte setts på flera veckor och har bara en och en halv timme på oss att uppdatera varandra om vad som har hänt sen sist. Medan vi pratar ser jag en man som sitter vid bordet bredvid tänka: de där finlandssvenskarna pratar jääävligt snabbt alltså. Ja, jag ser verkligen att han tänker så. Men hösten har gått så snabbt så pratet måste pratas ännu snabbare.  

Jag inser att det har varit en bra höst hittills, eller det måste det ha varit eftersom den har gått så fort. Med både nytt och gammalt prat, med prat som jag kommer att sakna i vår, med prat som jag inte ännu riktigt vet vart det leder. Det är konstigt att bo i en ny stad. För nu gör jag det, bor här alltså. Det är konstigt att lära känna nya människor och man inser att man blir tvungen att "dejta" potentiella vänner. Det är inte alls någon otrevlig syssla, men en konstig sådan. 

Konstigt, konstigt. För några år sen gick jag en kurs som hette "Konstigt. Om litterär främmandegöring". Att flytta till en ny stad är lite som att främmandegöra sig själv. Fast när man har flyttat några gånger inser man att det aldrig fungerar att bli en "ny" människa på den nya platsen. Det går helt enkelt inte i längden att gå omkring och låtsas vara en bättre version av sig själv. Men man kan ändå överraskas över hur man reagerar i de nya situationerna. Och, mot förmodan, gör det faktiskt att man ändå blir ny på något sätt. Fast aldrig på det sätt man trodde.

11/11/11

111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111


Jag menar det också. Inte så där jättespännande.

Ryan Adams

Varning: ju längre ner i inlägget du kommer, desto nördigare lär det bli.

Igår i konserthuset i Göteborg erbjöds det många tillfällen att inse varför Ryan Adams namn uttalas med en sådan vördnad i rösten av hans fans. 

Ryan Adams, säger jag och myser. 

"Anybody wanna take me home?" Okej då Ryan. Om du insisterar.(Bildkälla)

Hursomhelst, den första indikationen var trubaduren som värmde upp för Ryan och vars namn jag redan har glömt. Han kunde uppenbarligen både sjunga och spela gitarr men det kan också alla de där andra killarna med gitarr som alltid placerar sig mitt i rummet på festen. Ja, vi vet att du kan spela gitarr men nej, vi vill inte lyssna på dig resten av kvällen. Att den namnlösa trubaduren dessutom kallade en av sina låtar för "Sweet California" när en av Ryan Adams kändaste låtar heter "Oh My Sweet Carolina" var det nog inte bara jag som generat skruvade på mig.

Ett annat tydligt tecken på att Ryan Adams vet vad han sysslar med är att han lyckades få över tusen personer att sitta tysta och blickstilla när han inledde konserten med just "Oh My Sweet Carolina". 

Jag tänker absolut inte skriva sönder den här upplevelsen, tänker inte räkna upp vilka alla låtar han spelade (han hann med en hel del under sina tre [!] timmar på scenen]), det jag kan säga är däremot att det kommer att ta ett tag innan jag inser vad jag har varit med om. Det går inte helt att greppa att Ryan Adams, som har varit föremål för alla de känslor man kan tänkas ha i åldrarna 14-25, faktiskt har suttit framför mig och spelat. Varken varit full eller otrevlig utan nykter, lycklig och alldeles underbar.

Okej, tänker inte räkna upp alla låtar men kanske några ändå. Några låtar som gav upphov till att undertecknad satt och log lika stort som Chesire-katten:

 "Oh My Sweet Carolina"

"This House Is Not For Sale"

"La Cienega Just Smiled"

"English Girls Approximately"

"16 Days" (Ja! Han spelade Whiskeytown!)

"Do I Wait"

"Sylvia Plath"

Nu var det slutnördat för denna gång. Min hjärna kan inte riktigt förstå att jag har sett både Ryan Adams och Paul Auster det här året. No pressure, 2012.

Shit! Jag försov mig!

Nej jag vet, ingen bryr sig om vad någon annan har drömt. Men kortfattat kan jag säga att min dröm involverade mig åkandes motorcykel och en identisk tvilling. Och ja, att vi båda såg ut som Jennifer Beals. Poängen med detta är egentligen att jag försov mig, vilket inte har hänt på flera år. Nu hade jag ingenting att försova mig till (förutom städningen som borde göras undan innan jag möter T på tågstationen), men känslan var ändå densamma: total förvirring. 

Jag minns de där få gångerna vi försov oss när jag var barn och hur hemskt det kändes. Särskilt för mig som alltid har varit nördigt besatt av att vara i tid. Nu när jag tänker tillbaka kan jag förstå föräldrarnas förvirring i att hux flux mata och putta iväg fyra ungar i varsin riktning, jag kan förstå var stresskänslan kom ifrån. Samtidigt kan jag undra varför jag inte förstod att det inte var så farligt för mig, den åttaåriga Nina, att komma försent till min lektion i att... typ, klippa. Eller var man nu lärde sig när man gick i tvåan (minns det som om jag redan kunde allt, besserwisser som jag var redan då). 

Kära Tove

Det borde vara din dag idag och det är de, alla dagar är dina, också de du inte fick. I The Shaking Woman talar Siri Hustvedt om hur orden "I remember..." kan väcka minnen man inte visste att man hade. Jag minns. Men att minnas är också att erkänna för sig själv att det man tänker på ägde rum i det förflutna. Jag vill istället tänka, jag tänker. För det jag tänker på finns också i nuet. Kanske man kan göra båda, tänka och minnas. 


Det här handlar om dig och inte om mig så jag tänker inte räkna upp en massa minnen. Men jag hör oss ändå vissla i glasfiberbåten, jag hör dig säga: "Nina, jag tror det var en säl!" 


Och det är en fånig sak att tänka på nu men på något sätt stämmer det. För jag såg bara plasket men du såg faktiskt sälen, alldeles innan den stack ner sitt glansiga huvud under ytan igen och försvann, ner i djupet av viken.

Svenska Cancerfonden

Finländska Cancerorganisationerna

Vådan av att känna någon med torr ordhumor

Lyckan i att komma hem från hemtentsskrivning i biblioteket och finna ännu mera recensionsböcker i postfacket. 

En hög som till och med får mitt röriga skrivbord att se trevligt ut

Eftersom alla vet att jag är fenomenal på roliga ordskämt känns det som om jag måste dela med mig av gårdagskvällens twittersyssla så att den som missade min briljans inte ska förlora några skratt. Hashtaggen #halfbandhalfmovie* rekommenderas för alla med extremt torr humor. Favoriterna bland mina egna bidrag listas härmed helt förbehållslöst och utan den minsta tanke på att det är fult att skryta om sin egen förträfflighet:

Some Like it Hot Chip

Speedy José Gonzales

Spin Doctor Zjivago

The Cider House Ja Rules

Dial Boney M for Murder

A Fish Called Vonda Shepard

Försök själv, det är beroendeframkallande.

*Tanken är alltså att man förenar ett band- artistnamn med valfri film. Inte svårare än så.

Läsflyt men boksaknad

Det regnar ös i Göteborg och jag funderar över om jag ska krypa ner under täcket och fortsätta läsa tredje delen av Murakamis 1Q84 (som jag hittills tycker bättre om än del 1 och två, läs gärna min recension här) eller om jag ska låtsas vara pigg nog för att fila på mina hemtentsvar. 

En synnerligen retorisk fråga.

Jag har skönt läsflyt just nu. När jag tittar upp på min bokhylla uppvisar den tecken på att jag faktiskt bor här nu. I Göteborg. Böckerna börjar vara så många att jag ibland glömmer att sakna den fulla bokhyllan som står och fryser i sin ensamhet hemma hos mina föräldrar. Fy för att glömma dem, vilket grymt öde. 

Men tanken på att någon gång i framtiden få ha alla mina böcker under samma tak värmer. Även om det lär ta ett tag. För man kan ju inte börja skeppa böcker kors och tvärs över Bottenhavet innan man vet hur länge man ska stanna. 

Att skriva hemtent

”Även om empati och inlevelse kan hjälpa samhällsvetaren att komma på hypoteser så har sådana tillvägagångssätt inget annat metodologiskt värde än en god kopp kaffe (som också kan hjälpa forskaren i arbetet!).” 

Så säger Gilje & Grimen på tal om de logiska positivisterna. Höhöhö, säger jag och tar en klunk till ur min egen kopp.

Om nordiska språk i översättning

Jag läser den norska poeten/författaren/dramatikern Cecilie Løveids diktsamling från 1999, Mykt Glass, ("Vi er skapt till kjaerlighet og utstrakte hender er alt vi trenger") medan jag skriver hemtent i vetenskapsteori och att läsa norska är som att förflyttas i tid och rum (det paradoxala i att det är de nordiska språken som transporterar mig till London). 

Och jag undrar igen varför vi så sällan uppmanas att läsa nordiska författare på originalspråk. Jag har aldrig läst några nordiska språk i skolan (förutom den där ena obligatoriska gymnasiekursen), det är inte något jag är stolt över men det är ett faktum, ett faktum som ändå inte hindrar mig från att nu och då läsa en bok på norska eller danska. 

Det är inte så svårt. Det är klart att det är ovant i början, men jag tror också att det är väldigt lätt att tänka sig att svenska/norska/danska trots allt är så lika varandra att det inte spelar någon roll om man läser texterna i översättning eller på originalspråk. 

Fast här blir jag lite motsägelsefull. 

För å ena sidan vill jag säga att språken är så lika att alla som tycker om att läsa ibland borde låta bli de svenska översättningarna. Men å andra sidan vill jag ropa att det är skillnad! Att det naturligtvis finns nyanser som alltid försvinner eller omvandlas i översättningen!

"Akkurat denne første høstblå kafékvelden." skriver Cecilie Løveid. 

Försök tänka dig den meningen på svenska. Om denna lilla mening säger jag kategoriskt: det skulle inte låta lika vackert på svenska.

Bloggande syster

Den som trodde att det bara är jag som har underliga funderingar bör definitivt kolla in min lillasysters blogg The buttcracks are not what they seem 

Hon är nog till och med knäppare än jag. 

Vad gör en litteraturvetare?

Det är ju ganska populärt det här med att ibland avslöja hur folk har hittat till ens blogg, det är inte något jag vanligtvis brukar pyssla med men häromdagen hade någon hittat hit genom att googla följande fråga:

"vad gör en litteraturvetare"

Frågorna jag ställer mig nu är

1) Huruvida en blogg är representativ för ett svar på den frågan (Jessi och Kristin är kanske tecken på att svaret på denna fråga är jakande)

2) Om personen i fråga 

   a) blev lättad och varm inombords...

   b) genast bytte studieinriktning...

   c) fortsatte googla... 

... efter att de hade hittat hit. Frågan är nämligen allt annat än obefogad. Skulle jag räkna upp vad jag i egenskap av litteraturvetare har gjort sen jag började studera skulle listan innehålla några självklara punkter. Tillåt mig presentera *trumvirvel* min lista:

Detta gör en litteraturvetare*

- läser böcker (duh)

- skriver uppsatser

- går på möten

- går på fest

- läser ännu mera böcker

- bloggar om böcker

- skriver en hel del eget "kreativt" tjafs

- pratar om litteratur med passion och allvar

- hittar på dåliga skämt som innehåller författarnamn, boktitlar eller karaktärer (t.ex. "hjort är hjort, sa Daniel")

- försöker förstå kopplingen mellan litteraturteori och skönlitteratur

- går på författarkvällar av olika slag

- är med i litteraturföreningar

- går på fest

- skriver litteraturkritik

- kämpar stundvis för att upprätthålla myten om att litteraturvetare alltid klär sig i svart och sörplar rödvin

- åker på utbyte

- går på fest

- romantiserar författaryrket inombords men fortsätter argumentera för att författaryrket är "ett hantverk" (ibland)

- skickar in texter till diverse skrivartävlingar

- går skrivarkurser

- ordnar spexiga (ja, jag hatar också det ordet) litteraturkvällar som kanske kallas för  "poesikaraoke"

- ordnar uppläsningar av egenhändigt komponerade texter, alternativt, av hårt kanoniserade författare som Runeberg (som med fördel kan manglas till bitar i valfri talkörsuppsättning)

- skriver pjäser

- läser böcker

Ni märker. Jag kunde hålla på ett tag till. Kan dock bolla över frågan till de av er som känner er träffade av frågan. Har jag missat något viktigt? Och nej, jag har inte glömt den ack så viktiga punkten "dricker kaffe", men jag hade på känn att den skulle ha tagit upp en så omfattande del av listan att jag helt enkelt lät bli. 

   

*I detta fall har jag helt enkelt bestämt mig för att jag är representativ för alla litteraturvetare som traskar på denna jord

Högen

Ni kan låtsas att ni inte vet vad jag pratar om, men jag vet att ni vet vad jag pratar om. Mysteriet som består i att en hög plötsligt har uppstått på golvet i ens rum. Jag tänker sällan:

Nu är det nog dags för en hög!

Den uppstår av sig själv, jag är säker på det. Ena dagen är det hur städat som helst och den följande ser det ut som om jag har tyckt att det skulle vara en god idé att förvara

ylletröjan

den tomma brödpåsen 

paraplyet

det röda flätade bältet

de två äpplena

läslistan

anteckningsboken

och den svarta kjolen

på samma ställe. Lite så där lagom intrasslade i varandra. I don't like it. Hög - vik hädan, säger jag bara. Ja, vik gärna in lite kläder i klädskåpet när du ändå håller på. 

Copy Paste: titelenkät

Hittade en trevlig boktitelsenkät på Bokbabbel som jag inte kunde låta bli. Brukar inte enkäta mig särskilt ofta men om böcker är inblandade är sannolikheten definitivt större.


Hej! Den du söker finns inte här
Vem är du? En dåre fri
Hur önskar du att du kunde vara? Underbar och älskad av alla
Vad gör du helst en ledig dag? Drottningen vänder blad
Beskriv ditt favoritdjur? Den besynnerliga händelsen med hunden i natten
Hur ser du ut? Invisible
Beskriv ditt humör i dag. Att jag vill nånting mer
Vad är viktigast i ditt liv? Det man har och det man drömmer om
Vad är helt oviktigt för dig? Grundläggande genetik
Beskriv en plats du trivs på. Sommarhuset
Beskriv något du tycker är vackert. Spill
Vad längtar du mest efter just nu? Leva i synd
Vad längtar du inte alls efter? Skärvor av drömmar