Akademisk realityserie?

Jag ser på alldeles för många tv-serier, en av dem är Project Runway. Det är så fascinerande att följa med hur de designar sina plagg och jag börjar alltid sakna min symaskin som står ensam i Jakobstad och samlar damm. Men det var egentligen inte det jag skulle blogga om. Det jag ofta funderar över när jag tittar på PR är nämligen att det är ganska orättvist. Att vissa yrken så lätt kan omvandlas till underhållande reality-tv. Designer? Check! Supermodell? Check! Jag tänker på oss andra stackare. Vad har jag för special powers som skulle göra sig i tv? Inga, verkar det som. Eller vad sägs om detta uppslag:

Project Litteraturvetenskap

Tolv litteraturvetare delar en trendig lägenhet i Brooklyn. Varje dag får de en ny utmaning i stil med att

- gå ut på gatan och leta reda på en Brooklynförfattare. Be dem skriva en novell och gör sedan en nykritisk analys av den

eller

- dela in sig i grupper om två. En skriver en strukturalistisk analys av Kafkas Metamorfosen i akademisk stil, den andra gör en poststrukturalistisk analys i essäform.

Vi får följa de tolv deltagarna när de läser, när det strukturerar upp sina uppsatser, när de läser,  när de väljer referensmetod, när de läser, när de skriver och när de läser. 

Varje vecka röstar en jury bestående av en Ebba Witt-Brattström, Daniel Sjölin och Jonas Hassen Khemiri ut en litteraturvetare.

Aaand..... go!

Jag vet inte, tror ni att någon skulle titta?

Call me on your way back home

En oljemålad version av Ryan Adams har hängt på mina flickrumsväggar och fått mitt brådmogna tonårshjärta att bulta i många år. Med tanke på hans track record får jag väl säga att jag hoppas att han är någolunda nykter när han spelar i Göteborg i november, han brukar ofta vara sur och full och ilsken. Men ibland har han varit glad och nöjd och bara spelat bra låtar. I vanliga fall har jag en rätt låg toleransnivå för människor som kräver att man ger dem specialbehandling, men jag menar hallå alltså. Det är ju Ryan Adams. Mannen som var en av dem som fick mig att börja vilja skriva sånger. Och som gjorde att jag köpte ett C-munspel (som jag aldrig lärde mig att använda, men det hör inte hit).

(bild)

Nuförtiden är Ryan Adams gift med Mandy Moore (!), spelar in metalinspirerade skivor (?) och färgar ibland sitt hår gult (!?). Jag hoppas att det här betyder att mannen har hittat lite balans i sitt liv. Jag har i alla fall biljett.

Åh höst, I embrace you

Det är kring 17 grader i Göteborg idag och det lär ska bli ännu varmare i helgen, men trots detta har jag de senaste dagarna iakttagit ett tydligt hösttecken. Recensionsböckerna har börjat dimpa ner i postlådan. 

Igår var det Johanna Nilssons Gå din väg men stanna och idag Åsa Stenwalls Att jag vill nånting mer. Essäer om nordisk samtidsprosa. Det har blivit så mycket frivillig läsning i sommar att jag faktiskt har saknat den där vad-tycker-du-om-det-här-då-piskan jag ibland känner på ryggen när jag läser sånt som ska recenseras. Det är så himla kul helt enkelt. 

(möjligen lite extra kul nu också när jag har ca 300 sidor som borde läsas tills nästa vecka)


Ja och så var det ju det där med att jag sedan igår finns på twitter också. Börjar nästan känna mig som den 25-åring jag är. Kan vara bra att varva med lite hippa sociala medier mellan varven av P2:s klassiska nattradio.

Tre timmar Adorno

Under de två första timmarna tänkte jag, vad skönt, nu förstår jag vad han talar om, under den tredje timmen tänkte jag, va? Men föreläsaren var rolig och slängde in anekdoter och citat som t.ex. detta som kom upp i samband med Adornos tanke om att konsten är autonom:


"Sculpture is something you bump into when you back up to look at a painting."


Nu var det tyvärr inte Adorno som sade detta utan Ad Reinhardt, men så noga är det kanske inte. Roligt sagt var det oberoende.

Alltså... vad?

Det är alltid trevligt när man kan dela sin tröghet med andra människor och vissa veckor är det extra bra att de texter vi läser för vetenskapsteorin alltid behandlas i två dagar. Precis som jag hade de flesta andra läst texten av Adorno som vi skulle diskutera idag. I princip. Ja, våra ögon hade följt meningarna sida upp och sida ner, men nej, det var inte så mycket som gick hem. Imorgon har vi en specialföreläsning med en snubbe som enligt vår föreläsare lär ska se fram emot att prata om Adorno. I'm hoping for clarity. 

I övrigt händer det inte särskilt mycket supersprittande här för tillfället. Dessutom är min kamera sönder så jag kan inte ens ta några bilder av mina bokhögar. Ska försöka åtgärda det på något sätt. Fast ja, trots att jag inte gick på någon bokmässa i helgen lyckades jag ändå se några kända ansikten, Fredrik Lindström passerade med långa steg på avenyn och Martina Lowden liksom tassade förbi utanför Hagakyrkan. 

Apropå ingenting

Jaha, så R.E.M. ska splittras. Det var ju... inte alls så fruktansvärt intressant. Konstaterade jag och systeryster den äldre. Visst, jag har också lyssnat på "Everybody Hurts" och känt mig som den ledsnaste fjortisen i världen tills jag kom på att jag kunde plinka den på gitarr och plötsligt kände mig som den coolaste fjortisen i världen. Men mer än så blev det liksom inte. 

Något som däremot skulle göra mig glad om dessa män gick skilda vägar:

Du som har på känn att du har slappat till lite på den anti-sexistiska fronten de senaste veckorna kan gå in på Ladies Nights hemsida och ta del av den underbara värld som vi tjejer ju alla längtar efter att få uppleva. Eller så kan du läsa Elin Grelssons utomordentliga analys av fenomenet.

En riktigt tjejig lördagskväll tillönskas eder alla. 

Några tankar om män och hårväxt

Alla som någon gång har gått en kurs i filosofi kan säkert intyga att den manliga filosofistudenten gärna odlar skägg. Om mannen i fråga har dålig skäggväxt är det också möjligt att det försiggår något intressant uppe på hjässan i form av valfri "alternativ" frisyr (pippiflätor, dreads, grönt hår, rakad skalle... ). Ser man på filosofins historia är detta i och för sig föga förvånande:

Thomas Hobbes (1588-1679) satsade på att framhäva flinten

Det gjorde också Arthur Schopenhauer (1788-1860)
om än med mer fokus på det omkringväxande håret

Friedrich Nietzsche (1844-1900) satsade som bekant på mustaschen.

När jag nu har smugit omkring i vetenskapsteorins osaliga hallar har jag dock observerat något intressant. De män som läser vetenskapsteori satsar förvisso också på skäggväxt så där i allmänhet, men till skillnad från filosoferna ansar de sina skägg väl. Inga slafsiga goatees här inte!

Jag frågar mig naturligtvis först om detta har något att göra med Ockhams rakkniv innan jag grubblar vidare och sedan undrar om vetenskapsteorin möjligen är en mer avgränsad akademisk gren än filosofin och om en eventuellt spretig vetenskapsgren står i direkt korrelation med hår- och skäggtrimning.

Som så ofta händer inom filosofin kan tyvärr jag inte erbjuda några svar. Men kanske det här kunde vara något att skriva ytterligare en magisteruppsats om?

Samtal om regn

Göteborg: Där ser du, det regnar visst massor här!
Jag: Hm, jo. Och vad menar du med det?
London: Hon försöker bara visa att hon minsann också kan. Precis som jag.
Jag: Men det regnade ju nästan aldrig när jag var hos dig.
London: Visst gjorde det. Kommer du inte ihåg när din papperspåse gick sönder?
Jag: Ja, i och för sig.
Göteborg: Men här regnar det vågrätt!
Jag: Det gör det faktiskt. Så vad vill ni att jag ska göra med den här informationen. Det är väl oavgjort då antar jag. Om man nu ska vara tvungen att tävla i något så fånigt som var det regnar mest.

Men ibland vill man stanna

Dagens framsteg:


- Jag kan nu snyta mig utan att hosta samtidigt
- Jag kan gå uppför Utlandagatan utan att bli totalt genomdränkt av svett
- Jag hängde med under dagens seminarium och tyckte till och med att det var roligt. Men vad kan man annat med en gubbe som i sina texter formulerar exempelvis sig såhär:


"The objects of view in our chamber of horrors will therefore be presented higgledy-piggledy..."


och som i ett annat sammanhang beskriver en mattelärare som "serious and awesome as the sphinx."


Gubben hette Gaston Bachelard ( 1884-1962) och verkar ha varit en sympatisk prick.

Gaston Bachelard var en skäggig gubbe

Ibland vill man tillbaka

Sedan jag började bo utanför Finlands gränser hösten 2009 är det nånting som har hänt med den finländska byråkratins inställning till mig. För nästan exakt varje grej som skulle kunna strula ha börjat strula. 

Nu är det minsann så att om jag ska registreras "automatiskt" någonstans så blir jag helt enkelt inte registrerad. Och vare sig jag ställer mina frågor till fysiska människor, "specialiserade" telefonservicemänniskor eller per mail slutar det antingen med att jag inte får något svar överhuvudtaget eller med att jag får ett svar som är totalt irrelevant i sammanhanget. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är hyvens med studiestöd. Varför det ska ta sisådär hundrafemtio år längre för mig att få studiestöd när jag befinner mig i det ack så exotiska landet Sverige övergår dock mitt förstånd. Och jag vet att det här inte bara gäller mig. 

Om de bara hade svarat på min fråga när jag ställde den, typ i juli, hade jag kunnat söka studiestöd i tid precis som alla andra vettiga människor. Man får väl bara tacka och ta emot och vara glad för att kraven på kompletteringsuppgifter åtminstone uppdagade att jag inte fanns registrerad för höstens kurser i Göteborgs Universitets datasystem.

Vaaaarför ska det vara så svårt? Vad hände med Bolognasystemet?

Filosofi som bot?

Det här med att vara så förkyld att man måste snyta sig varannan minut, blir det månne trevligare om man går på ett seminarium och diskuterar Heidegger tror ni?

Trodde aldrig jag skulle blogga om cupcakes

Temumriken skickade mig en utmärkelse i form av en cupcake. Hon säger så fina saker om mig och påpekar dessutom att de bloggar hon läser inte direkt är "söta" och att det till och med kunde uppfattas som en förolämpning av vissa. Vilken insiktsfull inledning, vad kan man annat säga än tack och svara på de tillhörande frågorna även om cupcakes är något man vanligtvis tycker är alldeles för sötsliskiga?

 

1. Vilken är din favoritfärg? Blått. Som i mörkblått som en riktigt klar stjärnhimmel, som i duvblått som... ja, duvor (?), som i klarblått som grundfärgen. 

2. Vad är din favoritmat? Jag kunde säga en massa fina rätter här men säger pappas varma smörgåsar. De är alltid lite för goda och jag äter alltid lite för många.

3. Vart skulle du vilja resa? New York kanske? Jag vet faktiskt inte riktigt just exakt i den här stunden, känner mig så uslig i min förkylning att jag minst av allt skulle vilja sätta mig på ett plan någonstans långt bort. Fråga mig igen om en vecka så har jag kanske ett intressantare svar. 

Sen var det det här med att slunga vidare den sötsliskiga men välmenande cupcaken. Och jag tror minsann att jag vet vart den ska slungas. Josefine tar otroligt snygga bilder och håller dessutom på med roliga fotoutmaningar, och eftersom hon är så pysslig på många sätt och vis tror jag dessutom att hon skulle uppskatta den strösselbeströdda cupcaken. 

Recept på vilsenhet

Om du har lust att få vilsenhetskänslan att ta sig i nya uttryck, pröva då följande recept:


Tag ett stycke litteraturvetare som just har lämnat in sin gradu
Tag ett stycke förkylning
Tag ett stycke vetenskapsteoretisk text
Tag ett stycke vetenskapsteoretiskt seminarium


Blanda först ihop litteraturvetaren med förkylningen. Blanda sedan de torra (?) ingredienserna och be litteraturvetaren om en kommentar om den vetenskapsteoretiska texten. Rör om väl tills litteraturvetarens ansiktsfärg börjar närma sig rosa och seminariet påpekar att litteraturvetaren har missförstått texten.


Avnjutes bäst i sällskap av seminarieledare med konfunderad min.

Det var en dag det var en kväll

Jag är så där lagom dåsig och har på känn att jag kommer att somna så snart flyget lyfter. En ung man går förbi bärandes på en nyfödd som om det var en påse frukt, en äldre man kliar sig ogenerat i skrevet och som vanligt på flygfält så är man inte riktigt säker på var man befinner sig. Mellan två länder, mellan en massa länder eller i ett helt annat land?

Igår var det bröllop och årets kanske mest hypade tillfälle som blev just så fint som jag trodde att det skulle bli. Till och med C#-ackordet klingade vackert och det kändes bra att få vara med och bidra till en så lyckad kväll. 


Men nu ser det ut som om jag får boarda mitt plan. Nästa gång vi ses säger jag hej från Göteborg.

Till vännen med den rutiga kavajen

"Vill du komma till mig på en kaffe?"

"Okej."

Så började det. Den där första dagen då vi inte kände någon men verkligen ville känna alla. Det visade sig att vi båda bodde i Studentbyn och snart kom morgnarna då vi träffades utanför min ytterdörr varje morgon och cyklade mot Arken tillsammans. Och småtimmarna när vi stod och försökte fokusera blicken på den hälsosamma gröten som tog evigheter att koka. 

I något skede då vi insåg att vi båda letade efter lägenhet kom vi överens om att leta efter något tillsammans. Då följde tiden med det svartlackerade golvet, de gnistrande badrumslamporna, den skrämmande hyresvärdinnan. De många stunderna i mitt rum framför tv:n på den svarta lädersoffan, de många timmarna av ihärdigt tittande på dåliga tv-serier, de många timmarna av viktigt prat, fånigt prat, dumt prat, nödvändigt prat. 

Snabbspola framåt några år och ingen av oss bor i Åbo. Vi åker på utbyte och skickar vykort och sen blir vi långsamma och vuxna och ses inte på två år, men varje gång vi pratar i telefon känns det som om det bara är några minuter sen vi bodde på Slottsgatan. Och nu, plötsligt, har vi suttit i samma rum med varsin gradu och cirkeln är sluten och det är märkligt hur saker och ting ibland gör så snygga mönster, helt av sig själv. 

Men ändå - shit alltså K, vi gjorde det!

Har och har inte

Tågfönstermörker, tågrälstörstighet, tågvagnstomhet. Min resväska rymdes inte upp på väskhyllan så nu står den och vaggar sig till sömns vid en av tågdörrarna. Eftersom det här är en blogg skulle det just nu vara läge för en sån där bildserie som visar precis hur lyckad min sommar har varit och där jag ler med ett solbränt ansikte och det bara glittrar och glittrar från havet. Eftersom min kamera har gått sönder efter fem trogna år blir det dock inte något sånt denna gång. Däremot kan jag lista några saker jag inte har gjort i sommar.

Jag har inte rest

Jag har inte cyklat omkull

Jag har inte tillbringat varje dag och varenda kväll på villan*

Jag har inte varit glad exakt varje dag men jag har inte heller varit ledsen

Jag har inte vetat vad jag vill med någonting alls

Jag har inte haft något heltidssommarjobb

Jag har inte haft några pengar (duh)

Men - jag har inte haft en så här somrig sommar på många år och jag har cyklat en massa och simmat en massa, ibland på dagen, ibland på kvällen, ibland på natten, ibland under de där timmarna då man inte riktigt vet om det är natt eller morgon, jag har tänkt och tänkt och tänkt en massa, jag har försökt lära mig att inte tänka en massa, jag har skrivit en sång och jag har inte skrivit gradu och nu är det höst och det känns bra. 

Nästan en vecka, lite Åbo, lite Esbo, lite gradu och mycket bröllop. Det ska nog bli bra det.

*Ja, Josefine, så säger vi faktiskt i Österbotten, sådeså!

Packningssentimentalitet

Det här med att packa är ju inte direkt helt osentimentalt, inte bara för att man blir så påmind om att man har en massa saker som man inte kan ta med sig men också för att man hittar en massa mysko prylar som man inte minns att man hade. Utmattad av gamla dagböcker och konstiga t-skjortor kan man också kasta ett öga över sina gamla blogginlägg och påminnas om att man har varit med om roliga saker under de senaste två åren. Roligast av allt är ändå kanske detta, ett fantastiskt ögonblick i undertecknads liv som definitivt är värd en repris.

Klick

C♯

Varför, varför gör jag arrangemang med ackord som C♯? Mina händer har alltid varit babyhänder och det där att sträcka ut dem i eleganta barréackord har aldrig varit min starka sida. 

Barréackordshelvetet är en av mina viktiga sysslor de kommande dagarna innan jag åker en sväng via Åbo där jag och min gradu ska idka gemensam halshuggning inför publik. Hur jag ska få med mig stor resväska + liten resväska + gitarr på och av diverse tåg förtäljer dock inte den här historien.