Längtan

"Hur tycker du att det känns att längta?", frågar jag Lillcyklisten när vi promenerar med vagnen mot bakluckeloppiset.

"Som att man tänker på nånting som man vill att ska hända", svarar han.

"Är det en bra känsla?"

"Ja!"

Är det här tiden på året när man längtar mest? Jag vet inte om längtan alltid är en bra känsla, men väl om man längtar till något snarare än bort ifrån något. Det kanske säger sig självt.

Vi fyndar påskpynt och en ny cykelhjälm, Lillcyklisten pyntar och pyntar och tycker det är så roligt. Minicyklisten vill göra samma sak, "Men man kan inte hänga två pynt på samma ställe!", utbrister Lillcyklisten.

På eftermiddagen har jag klätt mig alldeles för varmt, äntligen! En grannunge jag egentligen inte känner vill att jag ska putta fart till hen i gungan, jag blir svettig, Minicyklisten har nästan somnat i småbarnsgungan, Lillcyklisten cyklar runt med sin nya cykelhjälm.

Jag småpratar med grannarna, med dem som jag ändå räknar som något lite mer än grannar. Vi pratar om sorgearbete, barn som plötsligt låter en andas, perioder då vi har låtit barnen göra vadsomhelst bara för att ta oss igenom dagen, den nya pizzerian, preventivmedel, påsken.

Jag tror att brytpunkten för min vårlängtan hamnar nånstans här, när väderleksrapporten visar varmare väder och allt allt allt ligger framför mig. Än kan inget gå fel, än är vädret perfekt, än kommer knopparna att slå ut, än blir sommaren precis som vi önskar.