Där ute lyser våren

Jag känner mig mörbultad av våren, ljuset som sticker i ögonen, allt pollen som får huvudet att kännas tjockt och bultande, värmen som plötsligt kyls ner av en oväntad nordlig vind. Körsbärsträden, häggarna och vitsipporna har alla börjat blomma den här veckan. Och jag kommer på mig själv att tänka att det är som den västerbottniska (eller för all del österbottniska) våren som exploderar efter den tidiga vårens brunhet och sen är över efter en vecka. Jag hinner inte med.

På jobbet känns det som att alla är sjuka eller vabbar, under dagen ser jag min ena kollega bli tröttare och tröttare, febern slår klorna i henne, vi åker hem tidigare. Det är alltid nostalgiskt att ha planeringsmöte ute på flygplatsen, så många personer jag känner igen och som jobbar kvar, och jag vet exakt hur tvålen i den automatiska skumtvålspumpen doftar redan innan jag går in på toaletten. Men jag saknar inte flygbussen även om resan till morgonpasset den här tiden på året kunde vara helt magiska.

Snart ska jag lyfta in mina tomat- och gurkplantor som jag långsamt försöker avhärda. Mitt huvud är tomt, min kropp är trött, där ute lyser våren.