Det är alldeles tyst i min lägenhet. Solen skiner utanför, den håller på att gå ner. Jag dricker kaffekopp nummer två försöker vakna till, har jobbat morgonpass och mina tankar är insvepta i ludd. Det är ett skiljetecken jag sitter på. Jag vet inte vilket. Läser om olika skiljetecken på Wikipedia och försöker bestämma mig. Ett semikolon antyder en relation mellan två satser, det är för nära, även om semikolon får mitt hjärta att ta extra skutt ibland. Kolon pekar framåt, kolon kanske. Så var det innan: så här är det nu.
Kanske.
Och jag får plötsligt en alldeles absurd lust att leta fram mina anteckningar från logikkursen.
Nej.
Det är också våren, att den snart kommer att tippa över tröskeln, att den kommer att falla ner och kollapsa som en stor dallrig chokladpudding, nej det var en konstig liknelse, den kommer att falla ner som en påse färsk spenat, nej det var inte så mycket bättre förutom till färgen, i alla fall, att jag fastnar i tankarna och att våren är där utanför och hindrar mina skiljetecken från att vara något annat än kommatecken,
ibland en punkt.
Saknar vänner, tänker på hur jävligt det är att fastna och inte veta när man kommer loss. Väntar på ljud från telefonen. Tänker på släpljus, att det är ett ord jag inte har kunnat särskilt länge.
Nya ord. Kanske är det så enkelt. Att det inte alls handlar om skiljetecknen utan om orden där emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar