onsdag 10 april 2013

Små caféer och stora

Jag har många krav när jag ska gå på café. Det ska helst vara litet och inte tillhöra någon kedja. Maten får gärna vara ekologisk om det är möjligt och det ska finnas vegetariska alternativ. Personalen ska vara trevlig och trivas på jobbet. Och förstås så ska kaffet vara gott. Vissa tycker säkert att det här är lite överdrivet. Vad spelar det för roll om det är en kedja? Starbucks har väl också gott kaffe?

Eh, nej. Jag tycker faktiskt inte det. Men det finns också andra orsaker att välja små caféer och GP har precis avslöjat en av dem.

Le Pain Francais är en cafékedja som har caféer lite runt om i Göteborg. Jag har gått dit flera gånger, oftast då det inte har funnits något bättre alternativ och det har varit lite ont om tid. Varje gång har jag haft en dålig känsla i magen när jag har gått därifrån. Det är inte bara det att jag inte gillar kaffet. Det är också det att jag flera gånger har hört personalen vara otrevlig mot sina anställda, det verkar finnas ett strikt hierarkiskt system som man kanske inte alltid ser om man inte själv har jobbat på café. Och en aspekt av den hierarkin är väldigt tydlig och det är diskplockarna. 

Det skulle inte behöva handla om hudfärg. Men när tiotals främst vithyade cafébesökare sitter och blir uppassade av enbart mörkhyade diskplockare då är det svårt att inte undra hur den strukturen har uppkommit. Diskplockarna verkar inte ens höra till hierarkin, de ska löpa under radarn, och betraktat av en som också har jobbat på café verkar de ha alldeles för mycket jobb. 

Ibland har jag välvilligt försökt tänka att kanske Le Pain har något system där de hjälper nysvenskar att få jobb. Kanske är det bara jag som ser förtryckande strukturer på grund av min hudfärg, kanske har jag läst för mycket postkolonial teori. 

Men alltid har jag haft en obehaglig känsla i magen, en känsla av att det är något som inte står rätt till. Nu kan man läsa GPs granskning av företaget och det visar sig att jag ibland kan lita på min magkänsla.

Slutligen kan jag säga att jag själv har haft turen att jobba på ett av Göteborgs trevligaste caféer med en chef som alltid visade mig respekt. Men det fanns också en gång i höstas då jag provjobbade på ett annat café, då jag verkligen kände mitt människovärde rinna ut med diskvattnet. Att bli tilldelad en skrikig t-shirt som redan luktar svett. Att få tillsägelser varje gång man serverar en kaffe. Att få höra att man ska skynda sig, skynda sig. Att bli behandlad som en idiot. Att inte få betalt för att provjobba. Att cykla hem och vara så förbannad för att man tillät sig bli behandlad som skit och bestämma sig för att aldrig tacka jag till ett sånt jobb.

Alla har inte den möjligheten. 

Det här gäller förstås inte bara caféer. Men om personalen på ett ställe verkar trivas, då är sannolikheten också att de jobbar för en bra arbetsgivare.

2 kommentarer:

Mia Skrifver sa...

Jag säger bara uff om den magkänslan. Fler arbetsplatser där folk behandlar varann med respekt och inte som hierarkier.

Nina sa...

Efter att ha varit på arbetsplatser där man blir behandlad som en tänkande och kännande person med kunskap är skillnaden gigantisk.