Folk på café

Jag cyklade in till stan, i tunna strumbyxor, sminkad. Jag låste cykeln och gick in på ett café. Så förbjudet! Minns inte ens när det hände sist. Det var lite som att träda in i en hemlig värld när jag insåg att folk fortfarande går på café. Jag träffade en kompis som var lika socialt utsvulten som jag, och pratade oavbrutet i drygt två timmar innan jag cyklade hem igen. 

Jag vet inte vilka länder som gör rätt i sina restriktioner och brister på restriktioner, men det är både skönt och jobbigt att det inte är lika strikt i Sverige som i resten av världen. Det gör att det går att bryta monotonin och samtidigt hålla sig inom rekommendationerna om avstånd och handtvätt osv. Samtidigt är det ansträngande att som individ behöva besluta om de olika enskilda situationerna - tycker jag att det här är okej för att det är det eller för att jag håller på att bli galen av att bara träffa familjen och förskolepedagogerna?

Jag hoppas att det är en kombination av båda faktorerna.

Fredagsbabbel

Det här kursmomentet har innehållit så många olika presentationsuppgifter att jag börjar blanda ihop dem med varandra. Jag har dock fortfarande en kvar, plus en hemtenta. Det är roligt när hemuppgifterna faktiskt känns relevanta för det jag är intresserad av, den här kursen har handlat om bibliotekspedagogik vilket jag tycker är väldigt intressant. Tanken svindlar liksom när jag inser att jag kanske får jobba med det här på riktigt någon gång i framtiden, att planera läsfrämjande aktiviteter. 

Idag har det absurt nog snöat, men snön har smält så fort den har rört vid marken. Det är fredag och vi ska göra burgare på svarta bönor med klyftpotatis och coleslaw ikväll. Den här helgen skulle vi egentligen ha åkt till Stockholm för att gå på ett bröllop och för att träffa mitt nya lilla syskonbarn. Bröllopet är uppskjutet till hösten, men lillbebisen är ju inte liten hur länge som helst. Känns så tråkigt att inte kunna träffa en ny familjemedlem förrän i sommar någon gång (om vi har tur).

Vad annat? Känner mig splittrad och motiverad på samma gång, märker att veckans presentationer har stressat mig rätt mycket, det känns skönt att nästan kunna fokusera endast på hemtentan. Sen är det bara en kurs kvar och så är terminen slut. Så märkligt. Sen har jag bara en metodkurs och min C-uppsats kvar så kan jag om jag vill börja söka jobb som bibliotekarie.

Hemma och surar?

Bakar och bakar, bakar otaliga bröd. I form, utan form. Formlösa, fula, fina. Jag har alltid tyckt om att baka bröd, enkla bröd som inte kräver så mycket. När smöret smälter och skorpan är hård, ett glas mjölk till, himmelriket. 

Men visst är det något med hemmavarandet, det är lätt att göra sig löjlig över alla surdegar som står och jäser runt om i världen, samtidigt: är det inte ganska odramatiskt? Att den som plötsligt har mer tid ser saker omkring sig som kan göras när tiden finns? Dessutom gör ju brödbakandet nästan sig självt. Det enda du behöver göra är blanda ingredienserna och hålla lite koll på klockan. Blir det katastrof är det inte många kronor som går till spillo, men allra oftast är resultatet i alla fall ätbart. 

Idag bakade jag vetesurdegsbröd för första gången i mitt liv, började med att slarva med själva surdegen och improviserade mig sedan halvt om halvt fram till ett slutresultat. Alltså, jag följde ett recept slaviskt, men tillät mig slarva med jästiderna på olika sätt. Det flöt ut i två stora pölar och det är oklart när vi ska hinna äta upp det innan det blir gammalt med en magsjuk i familjen. Men det blev gott. Trots att det inte är så fagert att betrakta. Och det är väl ändå det viktigaste.

Ögon som klipper

Försöker att inte somna där jag sitter på sängen med datorn i knät. Vill egentligen hasa neråt, peta böcker och krafs åt sidan och blunda en stund. Men kissnödigheten. Allt jag behöver läsa och förbereda. Balkongrenoveringen som är stålborrning precis utan för vår lägenhet precis just nu. Det låter så som det känns att vara hos tandläkaren.

Vi äter lunch och skrattar åt hur Lillcyklisten uttrycker sig. Det kan vi, när han är på förskolan. För just nu är det bitvis tufft, Cyklisten har varit sjuk hela helgen och mitt gyllene tålamod har naggats i kanten av begynnelsen av något jag tror kallas "the terrible twos". Det går som allt annat över (i något annat), men det är märkligt hur någon enstaka terrorhandling (det är så det känns) när man är totalt oförberedd kan kasta omkull en hel eftermiddag trots att resten av dagen har gått hur bra som helst.

Imorgon ska jag ha mitt bokprat som fortfarande känns flummigt trots att jag har försökt styra upp det så mycket jag kunnat. Sen är det "bara" två seminarier och en hemtenta kvar tills momentet är klart. Jag är glad över att det bara är ett kursmoment kvar efter detta eftersom motivationen studiemotivationen krymper för varje dag som går.

Boende på sniskan

Försöker rädda upp allt det sneda med en blomsterkvast

Vi flyttade till Umeå för drygt ett och ett halvt år sen, från en trea på 70 kvm med världens bästa ljusinsläpp och utan biltrafik utanför till en tvåa på 60 kvm med utsikt över en parkering som övergår i en väg som övergår i en till parkering som övergår i en till väg och så vidare. Vi gjorde ett direktbyte och det är inget egentligt fel på den här lägenheten förutom att det inte är vi som ska bo här. 

Om inte lägenheten hade haft en stor skrubb som i nuläget fungerar som Lillcyklistens sovrum hade det varit otroligt svårt, men den räddar som tur det mesta. Jag vet att många samsover med sina barn, men vår unge vaknar om man blinkar med ögonlocken så det hade aldrig gått ens om vi hade velat det. 

Nu när vi har börjat tänka på Göteborg igen tar så klart fantasierna fart. Tänk, en sådan där trea, där i det där området! Eller, vågar man tänka det förbjudna... en fyra? Vi har kommit fram till att vi vill fortsätta hyra eftersom det känns skönt att slippa lån i alla fall just nu, och med de ködagar vi har borde vi åtminstone kunna få en trea. Jag längtar efter att flytta in i en bostad jag vet att jag ska bo i, åtminstone de närmaste åren. Den här lägenheten har aldrig varit tänkt att vara permanent vilket skapar ett konstigt förhållningssätt till att det ändå just nu är vårt hem.

Vad vi pratar om när vi pratar om våra barn

Vem blir man när man blir förälder? Går den frågan ens att besvara? Föräldraskapet är för mig så många olika saker. 

Det mest framträdande är det konkreta: att vara förälder är att ge sitt barn mat, se till att det har kläder på sig, hålla koll på klädstorlekar och haklappar och skedar och vätskeersättning och vagnar och sånt man inte får stoppa i munnen.

Sen är det det där andra. Att vara förälder är att säga "inte", "nej", "akta", "försiktigt", "stopp". Eller att försöka låta bli att säga allt det där och se vad som händer. Att ibland låtsas som ingenting, ibland bli arg. Att gräla med sin partner om hur stränga regler man ska ha. Att avleda, avleda, avleda.

Det är oftast de här två sakerna som syns utåt när man pratar om barn. En studiekompis tyckte att jag och en annan studiekompis gör dålig reklam för barn, vi skämdes nog båda litegrann. Men det där som inte ryms med visar man så sällan upp för dem man inte är riktigt nära. Den gosiga kinden, "kram mamma", "gosa pappa", alla ord han lär sig, hur hans röst fylls av glädje när man säger "nu ska vi bada". Att ha en riktigt bra dag där allting bara fungerar, när han säger "mmmmm" vid middagsbordet.

Jag älskar verkligen djur men jag tycker det är otroligt tråkigt att se bilder andra människors husdjur. Kanske tänker jag att många har den inställningen när det gäller andras barn. För ärligt talat, det är ju inte så intressant. Men samtidigt vill man inte heller förmedla att det bara är elände att ha småbarn, för det är det inte. 

Pyssel och plugg

Jag skriver bokpresentationer och inser hur längesen det är jag gjorde det dagligen. Formulerade mig om böcker. Snart är det två år sen och det känns som en evighet. Jag saknar känslan av att ha hittat exakt rätt böcker till rätt person, tillfredsställelsen när någon lämnar butiken nöjd och glad med böcker jag vet är bra. Det är inte riktigt samma sak att jobba på bibliotek, nu har jag visserligen inte jobbat så många pass i mitt liv, men det är inte lika många som efterfrågar boktips på bibliotek som i den bokhandel jag jobbar i. 

Fyra böcker har jag valt till mitt bokprat: The Circle av Dave Eggers, Jag har inte råd av Marcus Stenberg, Drottningen i kassan av Erika Petersson och The Wife av Meg Wolitzer. 

Nu väntar jag på att ugnen ska bli varm, precis som alla andra bakar jag bröd och ska testa ett rågbröd som på bild ser nästan ut som ruispalat. Tänk det, om det gick att baka egna. I detta land av svampiga mackor. Det är så klart en fördel med att plugga hemma, att kunna baka bröd samtidigt. Men i övrigt behöver jag gränser kring mitt jobbande, det passar mig inte att ha hemmakontor.

Glad Pås... va?

Det började ju så bra, med utflyktsplaner varje dag (alltså på låg nivå, tänk typ en ny lekpark) och kylskåpet fullt med god mat. På skärtorsdagen hann vi också med en del av detta, sen hade vi då fyra dagar ytterligare till vårt förfogande med en mycket aktiv ettochetthalvtåring. Vad händer?

Jag blir magsjuk.

Eller nåt. Oklart. Jag ska ej gå in på detaljer. Men jag var mer eller mindre sängliggande från fredag till söndag och Cyklisten fick gladeligen vara ute med Lillcyklisten i ur och skur (tre timmar i skur, bland annat) och det blev mest kokt potatis mosad med smör för min del.

Nåja. Det var otroligt tur att vi inte bestämde oss för att åka någonstans och att ingen annan (i alla fall än så länge, ta i trä, ta i trä) blev sjuk än jag. I mina bättre stunder kunde jag faktiskt ligga och läsa Maj-böckerna, är nu inne på omläsning av trean Liv till varje pris.

Jag är i efterhand väldigt glad för att jag valde att inte plugga i onsdags då jag egentligen borde ha gjort massor, istället tog jag det lugnt, umgicks med Cyklisten och påskfixade. 

När jag startade pluggveckan idag, något motvilligt, möttes jag av den glädjande nyheten att min senaste hemtenta var underkänd. Första i mitt liv! Sjukt sträng lärare. Som tur var det en väldigt kort fråga jag egentligen hade glömt att svara på så jag har redan skickat in kompletteringen. Men ändå. Vad är det som pågår? 

Nu har jag i alla fall kommit igång med veckan och fått en förhoppningsvis rolig idé till ett bokprat som vi ska göra som en del i den här kursen. Puuuust.

Frustrationen

Försöker planera påskhelgen, blir frustrerad. Försöker planera en seminariepresentation, blir frustrerad. Försöker tänka på någonting annat, blir frustrerad. Det går verkligen upp och ner just nu. Jag skulle liksom antingen vilja lägga mig ner och sova i en vecka eller sätta mig vid ett dukat bord med ett glas bubbel i handen och tillbringa hela påsken där. Kanske allra helst i kombination: medan jag sov lagade någon annan påskmiddag åt mig. Varje dag.

 

Det bara kryper i hela kroppen av brist på socialt umgänge, vi försöker komma på saker att göra tillsammans med Lillcyklisten och har väl några idéer men det enda jag känner inför planerna just nu är matthet. Åka nånstans, kanske få några nöjda minuter, åka hem igen och sen uggla framför teven resten av kvällen.

 

Aaaaaaaaaargh. 

 

Älskar att Lillcyklistens höga energinivå gör att han oftast är jätteglad (eller jättearg), men önskar ibland att han också hade kunnat vara tillfreds och lugn så det gick att exempelvis sitta och rita i mer än tre minuter. Vad vet jag, kanske är alla ett och ett halvtåringar såna?

Lite lättare

Idag har jag en svagt optimistisk känsla som framför allt rör en uppsats jag ska skriva. För igen ska jag ju skriva en examensuppsats, det är nästan komiskt hur jag om och om igen försätter mig i den situationen. I förmiddags hade jag i alla fall ett första möte med min inofficiella handledare och fick tummen upp för min uppsatsidé. Någonting verkar jag ha lärt mig på vägen.

Eftersom jag har tänkt skriva uppsats parallellt med mina "vanliga" heltidsstudier är det inte helt enkelt att strukturera upp dagen, men det ger sig. Idag valde jag också att tacka ja till ett arbetspass ikväll på en biblioteksfilial som ligger ganska avlägset, även om jag har sagt till bemanningsföretaget att jag behöver en paus i april kändes det ändå okej i och med att jag har jobbat där tidigare och känner att jag skulle må bra av en ordentlig cykeltur.

Den hägrande påsken är än så länge helt blank i mitt huvud, jag försöker övertala Cyklisten om att vi ska åka iväg åtminstone ett par dagar (inte iväg-iväg, alltså, utan bara till ett annat hus) men vi får se om jag lyckas. Kanske blir det en hemmapåsk. Jag har dock en sån längtan efter miljöombyte nu så vi får se vem som vinner diskussionen. På ena sidan står frihet och stora ytor, på den andra handlande och packande av mer eller mindre hela vårt bohag (typ salt, peppar och sånt man behöver i ett hem plus allt annat). 

Nu ska jag försöka göra ett omtag och se om jag kan lyckas få nånting mer gjort innan jag ska cykla till jobbet. Wish me luck.

Vårlista

Okej, så i morse höll jag på att ramla omkull när jag såg hur mycket det hade snöat under natten. Varför blir man alltid förvånad trots att det blir takatalvi varje år? Eftersom det känns som att snö är det jag är minst sugen på just nu vill jag hellre fokusera på våren, därför en klassisk vårlista.

 

Har våren börjat som du tänkt dig?

Verkligen inte! Allt är helt annorlunda än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, det gäller både för allas undantagstillstånd och några andra undantagstillstånd som startade redan innan karantänliv och handtvättsmani.

Hur såg ditt liv ut förra våren?

Jag odlade balkongblommor, försökte hålla koll på Lillcyklisten som hade börjat krypa, och slutade småningom att nattamma och fick mitt liv tillbaka. Typ. 

Hur hoppas du att våren blir i år?

Jag hoppas att den trots alla konstigheter ska bli okej. Det är väl ungefär den nivå jag känner att jag kan förvänta mig av det mesta för tillfället. Jag har svårt att tro att det här undantagstillståndet kommer att ge med sig innan sommaren, så det är bara att ställa in sig på att veckorna kommer att se rätt underliga ut framöver.

Hur hoppas du att ditt liv ser ut nästa år?

Jag hoppas att vi har fått svar på några av våra stora funderingar i livet. Att vi befinner oss på en plats där vi vill vara, att vi har tillräckligt många rum att bo i, att i alla fall en av oss ska ha ett jobb och att vardagen rullar på.

Livsnjut anno 2019

Vad är ditt vårplagg nummer ett?

Jag har ingen aning faktiskt! Det är liksom nya stadier hela tiden med ett barn som ska rastas, men jag gissar att det blir rätt mycket fokus på funktionsplagg och byxor som tål smuts.

Har du några särskilda vårprojekt på g?

Jag odlar, kan man väl säga. Men inte på balkongen för den renoveras fram till midsommar.

Vad önskar du dig i vår?

Att. Förskolan. Inte. Ska. Stänga. Att förskolan inte ska stänga. Finns nog inget jag önskar mer än det just nu.

Blyg västerbottnisk vår

Tre saker som stoppar vårkänslorna

Flera decimeter snö? Ursäkta?

Har du redan några sommarplaner?

 

Planer som just nu är mer önskningar. Att få hänga i Göteborg i ett par veckor. Att få träffa mitt snart två månader gamla nya syskonbarn. Att åka till Jeppis och släppa lös Lillcyklisten på ändlösa gräsmattor. Vi får se.

Nästan helg

Tiden går så fort just nu samtidigt som dagarna flyter in i varandra. Kanske är det därför det känns som att det går fort? Jag får det inte riktigt att gå ihop. Hur vissa månader, januari och februari, kan kännas som sju långa år medan mars försvinner innan jag hinner blinka. 

Det är redan onsdag, jag försöker och försöker att gilla läget med distanspluggandet, men träsmaken i rumpan efter att ha suttit på köksstolen i ett par timmar är inte nådig. Gårdagen blev upphackad på grund av ett besök på vårdcentralen, jag gjorde ingenting som hade med studier att göra.  

Jag väntar på svar på ett mail jag skickade i söndags, lite nervöst, undrar varför det inte har kommit än trots att jag tydligt skrev att det inte behöver prioriteras först med tanke på allt annat som är upp och ner för tillfället. 

Precis vid den här tiden varje dag, strax efter klockan ett, känner jag hur min hjärna börjar stänga ner verksamheten. Jag kan inte ens komma på en till mening att formulera. Så jag låter bli.