Vad vi pratar om när vi pratar om våra barn

Vem blir man när man blir förälder? Går den frågan ens att besvara? Föräldraskapet är för mig så många olika saker. 

Det mest framträdande är det konkreta: att vara förälder är att ge sitt barn mat, se till att det har kläder på sig, hålla koll på klädstorlekar och haklappar och skedar och vätskeersättning och vagnar och sånt man inte får stoppa i munnen.

Sen är det det där andra. Att vara förälder är att säga "inte", "nej", "akta", "försiktigt", "stopp". Eller att försöka låta bli att säga allt det där och se vad som händer. Att ibland låtsas som ingenting, ibland bli arg. Att gräla med sin partner om hur stränga regler man ska ha. Att avleda, avleda, avleda.

Det är oftast de här två sakerna som syns utåt när man pratar om barn. En studiekompis tyckte att jag och en annan studiekompis gör dålig reklam för barn, vi skämdes nog båda litegrann. Men det där som inte ryms med visar man så sällan upp för dem man inte är riktigt nära. Den gosiga kinden, "kram mamma", "gosa pappa", alla ord han lär sig, hur hans röst fylls av glädje när man säger "nu ska vi bada". Att ha en riktigt bra dag där allting bara fungerar, när han säger "mmmmm" vid middagsbordet.

Jag älskar verkligen djur men jag tycker det är otroligt tråkigt att se bilder andra människors husdjur. Kanske tänker jag att många har den inställningen när det gäller andras barn. För ärligt talat, det är ju inte så intressant. Men samtidigt vill man inte heller förmedla att det bara är elände att ha småbarn, för det är det inte.