Bakar och bakar, bakar otaliga bröd. I form, utan form. Formlösa, fula, fina. Jag har alltid tyckt om att baka bröd, enkla bröd som inte kräver så mycket. När smöret smälter och skorpan är hård, ett glas mjölk till, himmelriket.
Men visst är det något med hemmavarandet, det är lätt att göra sig löjlig över alla surdegar som står och jäser runt om i världen, samtidigt: är det inte ganska odramatiskt? Att den som plötsligt har mer tid ser saker omkring sig som kan göras när tiden finns? Dessutom gör ju brödbakandet nästan sig självt. Det enda du behöver göra är blanda ingredienserna och hålla lite koll på klockan. Blir det katastrof är det inte många kronor som går till spillo, men allra oftast är resultatet i alla fall ätbart.
Idag bakade jag vetesurdegsbröd för första gången i mitt liv, började med att slarva med själva surdegen och improviserade mig sedan halvt om halvt fram till ett slutresultat. Alltså, jag följde ett recept slaviskt, men tillät mig slarva med jästiderna på olika sätt. Det flöt ut i två stora pölar och det är oklart när vi ska hinna äta upp det innan det blir gammalt med en magsjuk i familjen. Men det blev gott. Trots att det inte är så fagert att betrakta. Och det är väl ändå det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar