Sömnig koffeinist

Den här julen gör mig märkligt ofokuserad. Inte så att jag skulle tro på tomten mera, inte så att den här hösten har varit särskilt stressig. Eller så har den varit det, men stressigt på ett sätt jag är ovan vid. Det har inte handlat om att lämna in sju uppsatser innan jullovet, inte heller om att ordna julfester tillsammans med diverse föreningar. Men det är klart att det tär på krafterna att flytta till ett nytt land igen. Det är mindre än tre veckor tills det blir dags för Finland och jullov och det ska bli så skönt. 

Problemet är bara att jag verkligen vill skriva mycket mer på gradun än vad jag har gjort hittills. Jag har fått en ordentlig början, ja så är det nog. Men just nu fokuserar jag lika bra som någon som har fått i sig för mycket koffein i kombination med någon som håller på att somna. Inte helt lätt helt lätt kombination.

En god lösning på detta är dock att träffa nya bekantskaper över en öl eller tre. Så det ska jag göra ikväll. Sen tror jag att jag får skrota mina planer på att stiga upp hurtigt imorgon klockan sju och se på julkalendern.*

*Har ni tänkt på hur tidigt alla ungar i Sverige vaknar om vintrarna? Jag har liksom aldrig tänkt på vad julkalendern i kombination med tidsskillnaden faktiskt innebär. Hujedamej.

Splattermåndag

"Habits are routins of behavior that are repeated regularly and tend to occur subconsciously", heter det på Wikipedia. Jag har en ny måndagsvana. Den går ut på att på olika mer eller mindre kreativa sätt försöka stympa mina fingrar. Förra måndagen inledde jag med att hyvla min vänstra tumme med osthyveln. Senare samma kväll brände jag den andra tummen på ugnen.

Vad är det för dag idag? Just det, måndag. Vad gör jag? Jo, hyvlar mig i vänstra pekfingret och blir tvungen att be om en servett av min spanska korridorsbekanta och hennes pojkvän som ser lite undrande ut där de sitter och äter sin take away-mat medan jag försöker att inte blöda ner mina ostsmörgåsar. 

Nu väntar jag med spänning på vad den högra handens pekfinger ska råka ut för.

Londoninas jättespontana metaintervju

Varför har du valt att svara på frågor du har skrivit själv ibland istället för att skriva ett vanligt blogginlägg? 

För att jag ibland är en trött själ som klyvs mellan lusten att skriva och bristen på inspiration

Vad är det i frågeformatet som tilltalar dig?

Det är möjligt att avslöja saker om  mig som jag vill att andra ska veta men som jag inte lyckas klura in i ett vanligt blogginlägg. Dessutom går det att låtsas att någon annan är så intresserad av mig att de vill ställa en massa spännande frågor om just mig.

Vilken fråga skulle du inte vilja svara på just nu?

"Varför bloggar du?"

Varför inte?

För att det är en tråkig fråga vars svar knappast någon är intresserad av

Vilken fråga skulle du helst svara på just nu?

 "Har du blivit överraskad idag?"

Varför?

För då kunde jag skriva: "Ja, jag fick hem mitt kandidatbetyg på posten idag!" (fast kanske med ännu flera utropstecken)

Är det du som har skrivit även dessa frågor?

Ja, det får jag väl erkänna. Ibland är de frågor vi ställer oss själva de som är intressantast att besvara. Och förstås, ibland inte.

Sommarprat och julstämning

Jag går hem från simhallen med fuktigt hår och när jag vrider på huvudet märker jag att det har blivit till istappar. Hårda hårklumpar som kikar fram under baskern. Ett sätt att stå ut med kalla promenader är att ladda ner P1:s sommarprat som finns som podcasts på deras hemsida. Ett helt arkiv med fiffiga pratare sedan år 2000. Jag är väldigt medveten om att min upptäckt inte på något vis är originell, men vissa saker är det som om jag måste hitta själv. Eller inbilla mig att jag hittar själv. Eller så har det att göra med något helt annat, att jag inte ha velat ha prat i hörlurarna tidigare, att pratet inuti min skalle oftast har varit nog. Så - det är också ett sätt att stänga av de egna tankarna. 

Jag är hemma. Jag tänker på att det nog var ganska fantastiskt att jag förberedde middagen samtidigt som jag gjorde lunch. Jag tänker på att jag har en stor burk med pepparkakor i min bokhylla. Sen, efter maten. Då ska jag äta pepparkakor och dricka glögg. Jag tror att jag börjar få lite julstämning.

Samtidigt i London...

... protesterar tusentals studerande mot det konservativa partiets förlag om att höja avgiften för universitetsstuderande. Protesterna pågår runtom i hela Storbritannien och på The Guardians liveblogg kan man följa med händelseförloppet. 

University College of London där jag studerade förra läsåret kräver redan nu kring £3300 per år av de förstaårsstuderande som kommer från Storbritannien. När man är van vid att få betalt för sina studier i Finland ter sig förslaget om höjda avgifter otroligt skrämmande. Några som jag har talat med har påpekat att man i USA betalar skyhöga summor för sina studier, något som förvisso är sant men som inte kan ses som ett välgrundat argument för att höja terminsavgifterna på andra håll i världen. 

 

Syster Spill

Lite mera Spill. Syster Yster den äldre har intervjuat Sigrid Combüchen och skrivit en annorlunda och spännande artikel om det mötet som kan läsas på Vi Läsers hemsida!

 

Augustspill på vift

För någon månad sedan läste jag numera Augustprisbelönade Sigrid Combüchens Spill. En Damroman och blev lycklig över ett så skärpt berättande och en så levande huvudperson. När jag hade läst ut boken befann jag mig i Köpenhamn och eftersom jag tycker att Spill är den bästa svenska roman jag har läst på länge så lämnade jag den där hos Hannah Men skyddsomslaget blev kvar och det lever vilt här i mitt lilla rum. Det saknar nog sitt innehåll och försöker på bästa sätt kompensera med annat spill. Spill som jag har i handväskan, rester av minnen jag inte riktigt kan se tydligt framför mig. Det här är väl både en glad läsares/recensents reaktioner på Augustprisutdelningen och en uppmaning till den bok som egentligen borde befinna sig inuti skyddsomslaget på bilden: låt dig läsas av alla min vän.

Lapplisa

Limmar konstiga lappar 
på väggen, tänker att 
om jag gör som i
CSI Gossip Girl Prison Break
så ska det väl komma ut en
fin gradu i slutändan.

Slut för i dag, tack för idag

Det är ganska spännande hur bra det kan märkas när man inte har någon aning om vad man pratar om. Särskilt när man inte själv var medveten om sin egen omedvetenhet. Men när någon annan läser ens texter blir det mer än tydligt för en var man verkligen har fastnat i sina resonemang. Naturligtvis är det inte sen det lättaste att försöka rätta till sina flummigheter, särskilt inte om det är fredag. Men textsamtal med människor som vet hur man i grund och botten förhåller sig till begrepp som "maskulinitet" rekommenderas varmt, särskilt om man kan åtgärda tjänsten i form av artikelläsning. Och ännu mer särskilt om det hela sen kan avrundas med lite tv-seriemarathon á la The O.C. 

Något jag kan sakna här i Göteborg är den formidabla graduhyllan som finns på insten i Åbo. Där kan man inte bara hitta alla gradun som har skrivits i litteraturvetenskap men också alla utlåtanden. Jag önskar att jag hade ett sånt där Hogwarts-rum som blev till det som jag önskade att det skulle bli. 

Fast ja, skulle jag faktiskt önska mig ett rum full med gradun då?

Möte mellan mästare

En sån dag

Mina tankar är utspridda över femtio olika områden och det är en sån dag. Inte en dålig dag, bara en sån dag. Onsdagar har aldrig riktigt varit min grej. I början av veckan är jag bra på att motivera mig baserat på känslan av nya möjligheter. I slutet av veckan kan en slags panik få mig att skriva flera sidor. 

Men onsdag?

Jag kan istället rapportera att jag börjar närma mig slutet på Roberto Bolaños över tusensidiga  roman 2666 och att jag definitivt hittills kan rekommendera den till läsare som tycker om böcker som man kan bosätta sig i. Att komprimera mina intryck till tretusen tecken lär vara mindre roligt, men det är en utmaning jag är beredd att ta. Jag tycker oftast att det är allra svårast att recensera böcker som jag verkligen tycker om. Kanske för att jag potentiellt kunde prata om dem sida upp och sida ner, men kanske ännu mer för att det då blir så viktigt att varje mening används till max. 

Eftersom det är en sån dag tänker jag härmed ta min nylånade Double Game av Sophie Calle* och gå hem. Nu orkar jag inte sitta här mera och igår skrev jag faktiskt en och en halv sida ny text i ett helt nytt avsnitt och den karamellen tänker jag visst det suga på också idag. Sådeså.

*Double Game är delvis ett sammarbete med Paul Auster och jag kan medge att jag dels ville hoppa högt när jag upptäckte det och dels gräva ner mig i ett träsk eftersom jag inte hade insett detta faktum tidigare.

Vardagsmärkligheter

En fun fact från min lägenhet:

Om jag vrider på badrumskranen i ett visst läge så låter den som en skrikande Nazgûl.*

*Att detta får mig att få lust att läsa Tolkien är sen en annan historia

Radio Ga Ga

Idag köpte jag en radio. En liten vit en som inte ser ut att ha särskilt bra ljud, billigt ska det vara. 

"Men man kan ju lyssna på radio på nätet."

Ja, men av någon outgrundlig anledning så gör jag inte det. Jag vet inte varför. Kanske för att jag tycker om bruset av att ha radion på i bakgrunden utan att riktigt lyssna, om jag lyssnar på nätet måste jag... ja, lyssna. Om någon förstår skillnaden. Det sista året när jag bodde i Åbo lyssnade jag på Radio Vega hela tiden. Inte nödvändigtvis för att det alltid var så där hiskeligt bra, men det skapade hemkänsla. Vad gör man inte för att göra sin lilla korkmattstäckta skrubb trivsam.

Hellre fest än mässa

Den som inte går på Vasa LittFest är en rutten sill!

Se bara på det här urvalet av nordiska författare: 

Aase Berg (hörde henne på Åbo Poesidagar för några år sen, oerhört skärpt poet)

Anna Jörgensdotter (har skrivit fina ungdomsböcker som sorgliga Pappa Pralin och Änglarnas syster)

Ulf Stark
Martin Widmark (har skrivit böckerna om LasseMaja) 

Detta plus en mängd intressanta finlandssvenska författare som Monika Fagerholm, Stella Parland och Hannele Mikaela Taivassalo. Samt inte att förglömma, Jazz&Poesi som ordnas vid After Eight i Jakobstad. Usch vad avundsjuk jag blir. Men också glad över att det finns en litteraturfest som  lyfter fram ungdomslitteratur på ett seriöst sätt och som faktiskt handlar om författare och böcker. Och ja, det där var en enorm pik till alla mässor. Jag menar jämför: bokmässa - litteraturfest. Jag går åtminstone alltid hellre på fest än på mässa.

Klant

Påpackad av bara sjutton kliver jag ut i snöovädret för att hurtigt traska till Humanisten men efter några stapplande steg är det tydligt att mina skor inte är gjorda för snö. Det fastnar flera lager under sulorna och jag kanar mig ner för backen och undrar om det känns så här farligt att åka longboard. 

Väl framme går jag min vana trogen och köper en kaffe som jag balanserar samtidigt som jag plockar åt mig en reserverad gradu från ÅA som jag hoppas kan fungera som någon slags modell för mitt eget skrivande, medan jag stegar genom biblioteket undrar jag om någon någonsin spiller sitt kaffe. På läsesalsdörren står det att läsa att ingen mat och dryck får medtas men alla sitter trots det och sörplar kaffe dagarna i änd - - - splasch. Kaffekoppen flyger ur min hand och en brun pöl sprider ut sig på golvet. Som tur missade den bokhyllan men jag hör ändå otaliga bibliotekarier vända sig i sina gravar. 

Efter att ha försökt torka upp det värsta stöter jag på en städerska som jag ljuger för:

"Någon har spillt kaffe där", säger jag skamset och jag ser på hennes blick att hon vet att det är jag, men vid det här laget känner jag mig ganska ynklig och hon säger att jag ska låta bli att torka och tar snällt hand om kaffepölen. 

Igår hade jag en riktigt dålig skrivdag och jag fastnade i kilometertjocka teoretiska resonemang. Den här dagen har väl kanske inte börjat så bra men jag tror att skrivandet kommer att gå bättre. Vad mer kan jag klanta mig med under en och samma dag, liksom? 


Edit: jag upptäckte just att den ena av mina enda fotinläggsvänliga skor är slönder. 

Blodsockerfall

Trots att det var så här vackert när jag promenerade hemåt idag var det ganska jobbigt eftersom mitt blodsocker plötsligt bestämde sig för att rasa i hejdlös fart. Och jag som hade tänkt baka paj, inte direkt världens snabbast tillsvängda maträtt. Efter diverse knäckebröd, äppeltuggor och chokladbitar lyckades jag trots allt få ihop en paj som nu håller på att blir trevlig och klar i ugnen. 

Till dem som inte tror på att jag blir hungrig så ofta som jag påstår skulle ha sett mig försöka ta mig uppför min (inte särskilt höga) backe med ryggsäck, tygkasse och full matkasse. Det var en bedrövlig syn. 

Veckoanarki

Jag har hittat på ett sätt att skapa spänning i vardagen. Eller ett sätt att göra begreppet "vardag" lite instabilt. Eftersom jag sällan kan koncentrera mig på fredagar har jag nämligen bestämt mig för att göra fredagen till helgdag och söndagen till arbetsdag. Förr har det här aldrig varit något bekymmer eftersom veckodagarna helt förlorade betydelse när jag studerade i Åbo, då var måndag ibland lördag och torsdag ofta fredag. Men nu när jag försöker skapa någonslags ramar kring mitt skrivande märker jag att jag måste ha åtminstone en dag som är helg så där på riktigt. 

 Under denna underbara helgdag har jag hittills bland annat inlett min karriär som blivande proffssimmare. I kategorin för sinneshandikappade då förstås eftersom jag ser ungefär en meter framför mig när jag plaskar omkring i bassängen. Dessutom har jag fått ett överraskande kuvert innehållande en amerikansk chokladplatta av Lotta. För den som är intresserad kan jag meddela att det var en trevlig kombination av sött och salt, dock kanske i sötaste laget. En sån choklad som jag tar en bit av och sen måste ta en ganska lång paus, men sen är jag också ganska fasligt sockerkänslig. En fin överraskning, tack!

Inspiration

Det kan bli knepigt att ha en för pragmatisk inställning till uppsatsskrivande för det gör ibland att jag inbillar mig att allting som jag läser borde kunna användas i min text. Men ibland fastnar man och då kan det vara skönt att läsa texter som man bara kan vila i. Som inte kommer att finnas med i litteraturförteckningen och som inte bara har med uppsatsskrivande att göra. Citatet tillägnas åt Jessi som gratuleras för sina framgångar!

Writing: a way of leaving no space for death, of pushing back forgetfulness, of never letting oneself be surprised by the abyss. Of never becoming resigned, consoled; never turning over in bed to face the wall and drift asleep agains as if nothing ever had happened; as if nothing could happen.

- Hélène Cixous, "Coming to Writing" and Other Essays

Spoiler alert?

Koncentrationen rinner iväg och jag misstänker att det delvis beror på att jag har inlett skrivandet av teoridelen av min uppsats. Jag menar, hur gör man? Det är inte det att jag inte vet vilka teorier jag kommer att använda (även om det kanske inte är helt klart heller...) men vad ska man skriva var? Sånt har jag funderat över idag. Över hur mycket man ska skriva om teorierna var för sig och hur mycket man ska spara till själva analysen. Ibland får jag lite lust att skriva *spoiler* innan mina redogörelser. "Nämen, nu vet jag ju att hon kommer att säga att skrivande är performativt, då orkar jag inte läsa mera". 

Tja, min bristande koncentration kan möjligtvis också ha något att göra med att en vän ska dyka upp och rädda mig från misären, det ska nämligen bli middag och tredje säsongen The O.C. ikväll. 

Så gör jag för att balansera ut det faktum att halva dagen går åt till att tänka på sådant som många nog skulle tycka att var både tråkigt och pretentiöst. Som tur älskar jag att göra bådadera.

Austeriana

För ett par dagar sen damp den svenska översättningen av Paul Austers Invisible ner i postlådan och den väntas nu på att bli läst och omskriven för allas gott och väl (?). Idag fick jag ett textmeddelande där det stod att Austers allra färskaste bok, Suset Park, som enligt tidigare uppgifter skulle komma ut först den 9 november fanns att plockas upp i min närbutik. Är det ett Hallelujamoment? Vi får se om drygt 300 sidor. 

Rutiner

Ja, jag är en person som behöver rutiner för att kunna fungera. Och jag tänker mig att det snarare har att göra med att jag egentligen är ett enda kaos än med att jag skulle vara väldigt nitiskt kontrollerad. Kanske det kan vara båda. Rutiner skapar rum där det inte finns sådana, konturer och kanter som man inte ska färglägga utanför. Ja, jag var nog en sådan som var noggrann med att färglägga innanför gränserna i målarböckerna när jag var barn. 

En morgonrutin: vakna, slötitta på Gomorron Sverige, äta frukost, göra mig i ordning, promenera till Humanisten. Köa för en kaffe i kafeterian. Betala med tian som jag redan har lagt i jackfickan för att slippa krångla av mig väskor och tygkassar och paraplyn. Gå till bibbans läsesal och placera de viktiga föremålen runtomkring mig: datorn, vattenflaskan, telefonen, läppomadan, mp3-spelaren, kaffet, böckerna, snytpappret. 

Igår vände sig min bordsgranne om och stirrade stint/äcklat på mig varje gång jag snöt mig. Jag undrar om hon hade föredragit att jag hade suttit och snörvlat eller gått ut var femtonde minut istället. Undrar vad hennes rutiner är.