Om att gå, och kanske gå vidare

Igår var jag ensam ute på promenad efter att jag lämnade O på förskolan (och innan de ringde och meddelade att han eventuellt var magsjuk, men det är en annan historia). Det var ungefär fem minusgrader och alldeles klart, vackert på alla sätt. Men jag hade ändå en ångestklump i magen under hela promenaden. 

Ju längre tid som går inser jag hur tuff den första tiden hemma med O egentligen var. Det handlar inte så mycket om det faktiska: att vi sov väldigt lite t.ex., det hade jag ändå räknat med. Att hela det första halvåret skulle präglas så mycket av en dålig upplevelse av förlossningsvården hade jag däremot inte trott. 

Jag minns så tydligt hur det plötsligt vid ungefär sex månader hände något - jag tittade på O och insåg att han var mitt barn och att jag tyckte väldigt, väldigt mycket om honom. Innan det var det på något sätt mer av nödvändighet som jag tyckte om honom, det kan säkert låta konstigt om man inte har varit med om det själv, men för mig kändes det inte ens problematiskt, inte förrän känslorna ändrade karaktär. 

Jag tror så här: det som hände när han föddes, det som inte hände när han föddes, det någon sa, det någon inte sa, den hjälp vi inte fick, den hjälp vi fick för sent - allt det gjorde att det tog mycket längre tid än nödvändigt för mig att knyta an till honom. När jag nu sätter den ena foten framför den andra och går samma vägar som jag gick tusen och åter tusen gånger förra vinter så återupplever jag den där första perioden. Steg för steg. Väg för väg. Och jag hoppas att det ska göra något med mig. Att jag ska kunna gå bort den där klumpen i magen, förr eller senare.

Den gråaste månaden

Det är november, snart december och det är grått och mörkt och motigt. Även om jag längtar efter julen nu längtar jag nästan ännu mer efter tiden efteråt, med snön och ljuset och kylan i kinderna. 

Jag läser och läser och diskuterar, har hittat en grupp människor som jag gärna umgås med samtidigt som jag studerar, vi utbyter irritationer och texter och ses under både formella och informella former. Det är skönt. Ett sammanhang som ger naturliga sociala sammankomster, det har jag saknat. Jag har också börjat jobba lite, i en vikariepool för biblioteksassistenter. Hittills har jag bara jobbat ett pass, men har redan två till inbokade. Så ovant att byta från försäljartänk till bibliotekarietänk, men det kommer säkert småningom. 

Det går ju att vara social också när man har ett barn, det är en skön upptäckt. Efter att jag slutade amma nån gång i somras och O började på förskolan under hösten har det blivit lättare och lättare att göra saker på egen hand. Det behövs.

Som i morse innan vårt studiebesök på Hovrätten: sitta på ett nästan tomt café och plugga i lugn och ro i en timme. Magiskt!

En vecka

Vi går på studiebesök och jag upptäcker att det finns bibliotek jag inte har reflekterat över. Med personal som är engagerad och verkar brinna för sina jobb. Det är befriande. Det är inte en ny värld för mig eftersom mamma är bibliotekarie, men det är nytt att jag också är en del av den.

Jag kommer hem, försöker läsa, men frestelsen att göra allt det andra som vanligtvis är trist - städa, diska, tvätta - när ingen annan är hemma tar över och det är så skönt med lugn och ro. 

När mormor dog fick alla välja några föremål och kläder bland alla hennes saker, med mig följde bland annat en tvådelad dräkt i sidenliknande tyg. 

Barnets kläder luktar illa, jag slänger dem i tvättkorgen. Tänker sedan hänga in mormors dräkt i garderoben, garderoben som också är barnets rum. Jag känner doften när jag för klädhängaren mot stången, en doft av mormor. Som nu ska finnas där bredvid hennes sovande barnbarnsbarn, han som är döpt efter min morfar.

Nu?

När jag skriver hemtenta och avundsjukt ser mitt instagramflöde fyllas av bilder från Bokmässan. Att Bokmässan pågår just nu gör att det verkligen blir tydligt att hösten har hunnit längre här i Umeå än i Göteborg, för under tidigare bokmässor kommer jag ändå ihåg att det har gått att stå utomhus och smutta på ett glas vin vilket inte känns så väldigt tänkbart här just nu.

Jag sitter vid ett skrivbord i en läsesal på Universitetsbiblioteket och trivs, trivs, trivs, till och med med den torra hemtentan. Den där världen jag hamnar i när jag släpar med mig allt möjligt och gör mig hemmastadd, och faktiskt blir lite mer skärpt av att alla runt mig åtminstone ser ut att jobba jättehårt. 

Hittills hade jag sett framför mig att folkbiblioteket eller skolbiblioteket skulle vara den bästa tänkbara arbetsplatsen, nu börjar jag inse att det också är möjligt att jobba på universitetsbibliotek. 

Igår klippte jag av ca 10 cm av mitt nästan midjelånga hår och känner mig nu så mycket fräschare. 

Allt jag tänker på just nu, samtidigt långt ifrån allt, men att hinna med och skriva kräver momentum, så jag vågar helt enkelt inte redigera mig själv eftersom nästa tillfälle kanske kommer först om en månad.

När?

När ska jag hinna skriva? Mellan föreläsningar (är tillbaka där nu, så konstigt och så rätt på samma gång), läsning av torr kurslitteratur, lämning och hämtning på förskolan, matlagning, disk, prat med den jag är tillsammans med.

Oklart. Bara vecka två på detta nya liv ännu så det kan ge sig småningom.

Men så det är klargjort har jag inte slutat skriva, måste bara göra det i exempelvis grupparbetesformat (...) en tid framöver.

Märkligheter

När vi flyttade hit till Umeå för drygt ett år sen tänkte vi att vad fasiken, vi kan väl lika gärna göra allt på samma gång: flytta, byta jobb, och få barn. Lika bra, liksom. Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte var så smart. För oavsett om reaktionerna är positiva eller negativa på förändringen/förändringarna är det så gott som omöjligt att veta vad jag reagerar på, vilket gör det svårt att avgöra vad nästa vettiga steg är. 

Det känns ändå rätt skönt att det ska bli höst nu, trots att hösten också för med sig en massa nya saker. För mig studier och eventuellt extrajobb, dessutom ett litet barn som ska gå på förskolan. 

En ettåring. Bara åtta dagar kvar så har jag en ettåring.

Det som behövdes när bebisen kom

Den här tiden förra året började vi så smått fundera på vad vi kunde tänkas behöva handla innan Lillcyklisten föddes, jag läste säkert tiotals olika listor på bra och dåliga saker. Eftersom det alltid är någon som är gravid och som kanske är i en likadan googlingsfas tänkte jag lite kort lista det jag tycker var smart att ha hemma.

Till mig själv och Cyklisten:

- matlådor i frysen att plocka fram och värma. 

Ska du ta med dig ett enda tips är det detta, du kommer inte att ångra dig, tro mig! Jag önskar nu att vi hade gjort ännu fler lådor, minns fortfarande en av de första kvällarna när vi satt och åt middag och märkte att klockan var typ halv tio på kvällen, och ingen av oss hade en aning om vart dagen hade tagit vägen. Tipsa även alla som du känner om att ha med sig mat när de kommer på besök, de kommer för alltid att vara de godaste människor du känner.

Till mig:

- amnings-bh

- amningsinlägg 

- Purelan-salva  
- snacks, choklad

Inte jättechockerande tips, typ ett o-tips. Och det mesta bara relevant om du tänker försöka amma.

Till bebisen:

- bärsjal och/eller bärsele

Bärsjalen räddade så många nätter, det hände till och med att jag sov med Lillcyklisten i sjalen halvliggande på soffan. En nyföding väger inte mycket men det blir ändå tungt att gå runt och bära en bebis efter ett tag, plus att det är supermysigt så klart och lätt för en eventuell partner att också kunna vara riktigt nära ungen. Vi körde först med sjal, sen när Lillcyklisten blev tyngre också med en sele som vi fortfarande använder ibland.

- babynest

På BB hade de ett nest som hette typ bag in box, nej jag skojade, bed in box hette det nog. Det var så smart för man kunde fälla ner en långsida och amma liggandes, mycket smidigt. Jag fick aldrig till liggammandet, men hade gärna haft en bed in box, dock är de sviiiindyra så kolla om det finns begagnade! Lånade själv ett babynest av en kompis, det var mycket användbart.

- amningskudde

Försökte palla upp med vanliga kuddar i början men slet mitt hår efter några dagar och fick raskt en amningskudde av snäll svärmor. Hade nog varit skönt att ha från start.

- spjälsäng

Så olika hur folk gör, men vi använde spjälsängen rätt så tidigt, inte nätterna igenom men för någon tupplur då och då. Samsovning har aldrig funkat för oss, vi är lättväckta alla tre, så det var väldigt skönt att ha sängen hemma. Också bra som en psykologisk förberedelse, även om det är totalt obegripligt att det ska komma en person ut ur den där magen.

Va, vad är det där för lite skrutt? I filt stickad av sin mormor.

- barnvagn

Vi köpte en begagnad vagn på Blocket, det var ett jättebra beslut! Det visade sig nämligen ganska fort att Lillcyklisten inte ville ligga på rygg och sova i den, hade vi köpt en dyr liggvagn hade den med andra ord nästan blivit helt oanvänd. Däremot köpte vi en helt ny cykelkärra/joggingvagn med ett spädbarnsinlägg som fungerade jättebra. Vår bebis var mycket nöjdare när han fick titta ut, vet att det finns många åsikter kring detta men bara som en liten grej att lägga bakom örat. Alla bebisar vill inte sova i en liggvagn, och trist då om man har lagt tusentals kronor på en sån. 

Uppenbara (?) grejor som jag listar ändå:

- mjuk bomullsfilt

- torklappar och trasor

- blöjor

- rumpsalva

- nagelfil/nagelsax

- bebiskläder

- febertermometer

- febernedsättande till barn

Det vi inte hade men gärna hade haft:

- vantar till bebisen! Hade ingen aning om att de kunde ha såna rakbladsvassa små klor, det hade varit bra med vantarna redan på BB. Framför allt för bebisens egen skull alltså, de river sig massor i ansiktet i början.

- amningsnattlinne - kanske onödigt men jag hade definitivt haft glädje av ett sånt.

- nappflaska och ersättning - praktiskt att ha hemma om amningen inte funkar.

Med reservation för att jag garanterat har glömt något.

Midsommaren

Jag hade hoppats på en midsommarkväll vid havet med den ljusa himlen och snaps i glasen, nu blev det inte riktigt så men det blev bra ändå. Vi orkade inte med en till helg med rekord i antal blöjbyten plus ett ställe utan rinnande vatten så vi stannade i stan. Skönt ändå när man känner att man har fattat rätt beslut efter att ha våndats. 

Lillcyklisten är inte helt på banan än, det är lite tröttsamt. Nu räknar jag inte ens med att det ska bli bra tills nästa helg då vi åker till Finland, men vi får väl se. Tror allt känns mycket segare för att det också pågår någon gnällperiod deluxe just nu, förhoppningsvis blir det lite uthärdligare när vi byter miljö, det brukar hjälpa.

Dagens bebisrant över.

Jag längtar så mycket efter att simma nu. Det har inte blivit av än trots att vädret har varit exemplariskt, jag är verkligen inte en badkruka, men det är lite krångligare att ta sig till simstället för tillfället. Simmade så mycket förra sommaren, det var räddningen. Jag insåg idag när jag stack fötterna i mina sandaler hur otroligt svullna mina fötter var i fjol, jag minns nu känslan av att det stack i huden, nästan som om den skulle kunna spricka när som helst. Inte så långt ifrån sanningen ändå.

Nu tror jag att Lillcyklisten har somnat i sin skrubb, Cyklisten jobbar ett konstigt halvnattskift och kommer hem klockan tolv inatt. Jag ska ta en dusch och sen försöka hitta nåt på SvtPlay som Cyklisten är ointresserad av och njuta av att vara (typ) ensam hemma.

Önskar mig en sommar

Att Lillcyklisten ska återhämta sig från sin magbobba. Nu har det gått en dryg vecka och det börjar bli lite slitsamt, för honom mest så klart, men också för mig som är ensam med honom hela dagarna.

Att jag redan nu hade gått min kandidatutbildning i biblioteksvetenskap som jag ska börja nu i höst och att jag redan hade ett jobb och en lön som kom in på kontot varje månad.

Att jag ska orka ta tag i situationen som är mitt hår, nu ca tio centimeter slitna toppar plus ca tre cm amningspolisonger. Très chic som fransosen sa.

Att våra krukväxter som fullkomligt har exploderat sen våren kom (och sen jag började ge dem växtnäring) ej ska gå hädan medan vi är bortresta.

Att detta underbara väder ska fortsätta. För mig alldeles perfekt, drygt 20 grader och sol på dagen, och någon regnskur då och då.

Att jag ska fortsätta hitta fenomenala romaner i sommar och att jag ska hinna läsa dem.

Bort från stan

Snart har det gått ett år sen vi flyttade från Göteborg. Snart har det gått ett år sen vi flyttade till Umeå. Jag vet inte vilken av meningarna som är rätt, flyttade vi från eller till? Både och? 

Nu värmer solen upp fuktig asfalt och asplöven darrar på trädet utanför balkongen. Igår stod jag där med en ynklig Lillcyklist i famnen och väntade på regnet, vi kände hur den tryckande luften byttes ut mot ny frisk luft, luft som förhoppningsvis också driver bort det magvirus som Lillcyklisten antagligen har drabbats av. 

På fredag är det midsommarafton och jag hoppas att vi kan åka bort från lägenheten. Förra helgen testsov vi i husvagnen på Cyklistens pappas ställe där havet ligger bara ett ögonkast bort men det inte finns rinnande vatten och inte heller ett hus man kan bo i. Hade det inte varit för Lillcyklistens lilla mage som inte var som den ska hade det gått ganska bra, nu fick vi gå upp mitt i natten och byta blöja med kallvatten i en hink och en skrikande liten vän och sen sov vi dåligt resten av natten. Inte så bra underlag för att veta om det går bra att övernatta där.

Det känns klaustrofobiskt att vara i stan under midsommarhelgen, jag hade allra helst varit någonstans där man kunde ha gäster, jag längtar efter lite för sena kvällar i juniljus, en god sommaröl och prat med vänner.

Känns som fredag

Läste precis ut Claire Messuds The Burning Girl och gillade den verkligen. Hon skriver med sån lätthet, jag har tidigare bara läst Kvinnan på övervåningen och hade helt rätt i min misstanke om att jag borde tycka om också andra böcker av henne. Lite snopet, för jag hade tänkt att boken skulle bli semesterläsning, men jag kommer antagligen inte att hinna läsa så mycket under semestern ändå så det var väl lika bra så här.

Jag är jättekissnödig, men vågar inte smyga förbi Lillcyklistens rum för han är oerhört lättväckt just nu och behöver all sömn han kan få. I förmiddags var vi på Västerbottens museum igen och härjade runt och fikade/åt lunch (märker nu att ordet fika är en del av min naturliga vokabulär, men nu har jag ju nästan bott i Sverige i tio år så...) och träffade en annan nästan jämnårig bebis. Av någon anledning är det nästan aldrig andra barn där i lekhörnan, vet inte om folk inte känner till att den finns eller vad det beror på. 

Åt även mycket god gofika, det var som en morotskaka i rulltårteformat, alltså en rullad morotskaka med "glasyren" (eller vad sjutton det nu är?) inrullad, så sjukt god! Älskar caféet där, supergott kaffe, jättegod mat och gott kaffebröd, trevlig personal, bebisvänligt. I ett annat liv hade jag gärna suttit där och jobbat med något frilansskribentjobb.

I eftermiddag borde vi gå till parken, men jag tror nästan att vi blir tvungna att svänga förbi biblioteket också nu när Messud är utläst. Råkar veta att min nästa reservation är klar att låna, det är Jennifer Egans Manhattan Beach. Jag måste säga att det har varit ett starkt romanår hittills, och det är bara juni än. Bra grej med att få barn och vara ledig från bokhandelsjobbet: jag får äntligen överraskas av när mina favoritförfattare kommer ut med nya böcker! Who knew, liksom. 

En helt vanlig dag

Idag är ingen helt vanlig dag för idag gick vi av någon anledning upp kvar över fem (---) så allt är off med en timme ungefär. Men i vanliga fall kan en vanlig dag för mig och Lillcyklisten se ut ungefär så här numera:

Lillcyklisten vaknar med ett skrän ungefär kl.06, inget joller här inte. Oftast får han mysa med mig i sängen en liten stund tills han blir odräglig och försöker äta upp sänglampan, då kliver vi upp och äter frukost. Gröt till honom, smörgås, joghurt och kaffe till mig.

Fokuserad läsning

Vi leker nån timme, jag kanske diskar lite, sen är det amningspaus. Lite mera lek, och sen när det börjar gnuggas i ögonen strax efter åtta läser vi böcker och så är det dags för Lillcyklistens första tupplur ca 08:30. Jag önskar att jag hade fått en timmes paus här, men oftast sover han bara i 30 minuter.

När han vaknar upp är det mellanmål, oftast lite mosad frukt och en smörgås med leverpastej på. Sen brukar vi bege oss iväg på någon form av aktivitet, kan vara allt från att handla mat till att gå till bibban, eller som här nedanför, till Västerbottens museum som har stora ytor och en lekhörna (och gott kaffe). Om vi inte ger oss iväg blir det lätt gnälligt hemma så det är lika bra att ta sig ut.

Lunch blir det runt 11:30, ibland hemma och ibland på café / öppna förskolan / stadsbibban (som har ett familjerum med mikro i barnavdelningen, genialiskt!) eller var vi nu befinner oss. En burk 8-månadersmat blir det då, de flesta varianterna brukar gå ner så länge han har något annat han får tugga på på egen hand. Ungefär en timme efter det ammar vi igen, och det är det hela på amningsfronten nu faktiskt. Skippade kvällsamningen för ett par veckor sen så att det skulle bli lättare att turas om med läggningen och det gick helt utan protester.

Tupplur nummer två brukar infalla ungefär kl.13, och ofta sover Lillcyklisten lite längre då, men det kan verkligen vara allt från 30-90 minuter. Segt med dessa korta tupplurer men de är faktiskt lättare att hantera nu sen han har börjat sova hela nätter, tack och lov!

Sen är det mellanmål igen, frukt eller joghurt eller grönsakspuré, lite beroende på vad som finns hemma. Han äter bättre och bättre på egen hand men det mesta hamnar fortfarande i haklappen så man får vara där och peta in med sked samtidigt.

På eftermiddagen brukar vi gå till parken om vädret tillåter, det finns en lugn och bra park bara ett kvarter bort där det oftast är många andra barn. Igår fick han äntligen fart efter att mest ha suttit stilla och betraktat och kröp runt runt och försökte äta småsten.

Observera att hans mössa helt otippat matchar mössan på byxapplikationen. Loppis ftw!

Ungefär 16:30 är det middagsdags, då blir det igen en 8-månadersburk (har typ helt släppt det här med att laga barnmat, hinner ju knappt laga mat åt mig själv...), och efter det brukar han leka ganska nöjt för sig själv så jag hinner röja lite i köket och fixa middag åt mig och Cyklisten som brukar vara hemma ungefär vid kl.19. 

Det är verkligen världens matrace på kvällen, för typ en timme senare, ungefär kl.18, är det kvällsgröt. Sen är det tandborstning, bokläsning och läggning som gäller, för tillfället somnar han nån gång mellan 18-19 och sover alltså just nu hela natten, ungefär 11 timmar brukar det bli. Så. Sjukt. Kan ej beskriva min tacksamhet över detta.

Det var det, ett typiskt snarkinlägg för den som inte har barn, men ovärderligt för mig själv om några år när jag har glömt bort allt om bebistiden! Bebis och bebis förresten, idag tog han åtta steg...

Ut ut ut

Jag försöker ansöka om körkortstillstånd men kan enligt e-tjänsten inte göra det med mitt personnummer. Men att maila Transportstyrelsen genererar ett felmeddelande och när jag ringer kundtjänst får jag inte ens vänta för det är så många som ringer så samtalet bryts innan det har hunnit börja. Hoppas att det inte är ett tecken utan bara måndag och många som ska bocka av sina att göra-listor.

Till det här åkte vi tre gånger den här förlängda helgen. Till juniblommor och sval, fuktig dimma. Mycket svalare än inne i stan, men just nu småfryser jag hellre där än svettas inne i lägenheten i stan. Jag avskyr verkligen att vara i en lägenhet när det är sommarvärme, jag får nästan klaustrofobi. Längtar efter att kunna öppna en dörr och bara kliva ut på en gräsmatta.

Sommar

Det blev första juni, det kom ett ösregn och en vind som var så hård och ungdomen vandrade förbi utanför vårt hus på väg till utomhusfestivalen och jag sa säkert fem gånger till Cyklisten hur skönt det var att vara tvungen att vara inomhus och äta chips och se på teve. 

Häggarna blommar, det flyger runt fjuniga frön i luften. Vi har varit på öppna förskolan och Lillcyklisten for runt som ett litet djur, kröp från rum till rum i ilfart. 

Det kanske låter överdrivet, men det känns verkligen som om jag har fått mitt liv tillbaka sen jag slutade amma på natten. Jag begriper att det kommer att komma jobbiga nätter av olika slag i många år framöver, men att slippa den där ibland lätta ibland tunga ångestkänslan när man går och lägger sig - en sån frihet. Nu har vi också slutat amma vid läggdags och har bara två amningstillfällen på dagen. 

I eftermiddag ska vi gå ut i parken en stund innan det är dags för matstolsracet då det känns som om jag inte gör annat än torkar matkladd samtidigt som jag försöker göra middag samtidigt. Svettigt värre! Känns ju som att det hade varit något enklare om vi alla åt samma mat, småningom så.

Nio inne, nio ute

Nu har han varit utanför magen lika länge som han var inne i den. För ett år sen simmade jag i havet på Västkusten och hade på mig kläder som kändes trängre och trängre, för nio månader sedan klev jag in i en taxi, nej i två olika taxin, och åkte den knappa kilometern till sjukhuset som jag ser från vardagsrumsfönstret. 

Den första förvirringen har lagt sig. För en dryg vecka sedan slutade jag nattamma. Bebisen som inte riktigt är en bebis längre står på sina två stadiga ben i flera sekunder och tänker han inte efter flyttar han den ena foten framåt. 

Han är charmig och skrattar kluckande, han är skitjobbig när han skriker och gnäller trots att jag tar upp honom i famnen, han är mysig när han sitter med händerna över huvudet och petar sig i håret på kvällen när jag läser för honom. 

Idag regnar det nästan på Göteborgskt vis, vi har varit på Västerbottens museum och lekt av oss, jag har precis ätit en medelstor mängd choklad och druckit två koppar kaffe och Lillcyklisten sover. Ikväll ska jag förhoppningsvis laga mat utan att ha på mig öronproppar och i helgen kommer mamma och pappa hit. 

Tisdagar är alltid tisdagar men det kommer också för alltid att vara den veckodag då Ola föddes.

Händelser

Våren tog en paus medan vi var i Stockholm men kom sedan igen med full fart, nu har det varit nästan sommar i en vecka och trots att jag vet att det blir svalare redan i övermorgon har jag tillåtit mig själv att vänja mig vid att gå ut utan jacka. I Stockholm var redan våren, allt prunkade, vi slappnade av. Jag slappnade faktiskt av ordentligt för första gången sen Lillcyklisten föddes, det kan låta hemskt, men jag var inte egentligen medveten om att jag var så oavslappnad innan spänningen släppte.

Efteråt, hemma, och Lillcyklisten skulle plötsligt amma upp till fyra gånger per natt och jag höll på att tappa det. Så vi bestämde oss, när Cyklistens lediga vecka började slutade jag att amma på natten. Nu har det gått fyra nätter och fyra nätter är bara fyra nätter, men av dem var det bara den första som var jobbig. Inatt fik vi sova ända tills halv fem på morgonen, helt obegripligt hur det kan vara lyxigt kanske, men så länge har jag inte sovit sen... förra våren kanske?

Idag satt vi på gräset, Lillcyklisten stoppade i sig grässtrån och spottade ut dem igen. Det är klart att det är lätt att njuta när solen skiner och det är tjugo grader i skuggan, men oj så bra man blir på att ta tillvara på såna stunder.

Vuxenvänner

Om några dagar tar vi nattåget ner till Stockholm, det blir skönt med miljöombyte. Det är ju knepigt det här med att ha flyttat till en annan plats. Vissa dagar känns det bra och allt rullar på, andra dagar undrar man vad sjutton det är man har gjort egentligen. Det är nog något med våren, för den tiden i Göteborg präglades av häng med vänner. Det var liksom då alla orkade kravla sig ur vinteridét och bli lite sociala innan stressen inför semestern tog vid. 

Ska man vara lite krass har vi inte så många att hänga med här. Så klart några nya bekantskaper och några gamla som vi träffar sporadiskt, men det där sammanhanget med ett antal självklara personer som man hör av sig till närsomhelst finns liksom inte. Jag vet att det inte är så konstigt eftersom vi dels har bott här i mindre än ett år, dels varit något isolerade i drygt sex månader med vinterväder och nyföding. Det är väl nu det sociala behovet gör sig påmint, när det plötsligt går att träffa folk på ett annat sätt eftersom Lillcyklisten inte behöver sova mer än två gånger per dag.

Hur gör man egentligen för att skapa sig ett sammanhang på en ny plats som vuxen? Jag vet ju att det tar tid, och det känns bra att jag har börjat umgås med några personer som jag inte kände när jag flyttade hit. Kommer man ens att ha den där känslan av vänskapssammanhang igen eller är den tiden förbi?

Det låter deppigt detta, jag vet. Jag är väldigt medveten om att vi knappast hade varit supersociala om vi hade bott kvar i Göteborg heller, men det är något med vetskapen om att i alla fall kunna höra av sig åt folk om man får lust med det som jag verkligen saknar. Ja, och mer konkret då, våra vänner.

Omslag

Ändå, att väderomslag kan påverka en så. Kanske också hormoner. Kanske också att jag bröt ihop inatt efter att ha kämpat i en timme med att få Lillcyklisten att somna om och äntligen slappnade av bara för att han skulle vakna igen efter två minuter, argare än någonsin. Kanske att det satte tonen en aning. 

Det där sammanbitna arga som jag går runt med då och sen slänger ur mig dumma kommentarer som ibland baserar sig på helt rimliga orättvisor, ibland inte. Såna dagar skulle jag helst vara ensam, värma en fryspizza och köpa jättedyr choklad, kolla på en film och klippa tånaglarna. 

Nåja. Lillcyklisten har börjat ljuda på ett väldigt charmigt sätt, nämligen "mamamamama". Jag är rätt övertygad om att det bara är ett ljud för honom än så länge, men jag kan inte påstå att jag inte blir alldeles varm i hjärtat varje gång han säger så ändå.

Snörvlat mig igenom april

Tre gånger har jag släpat mig ut på en joggingtur sen innan jag blev för gravid för att springa, tre gånger har jag samma kväll fått ont i halsen och sedan blivit förkyld dagen därpå. Det är så irriterande! Antagligen ett tecken på att jag går ut för hårt, vilket känns lite absurt med tanke på hur lugnt jag lunkar på. Jag hörde någonstans att man borde börja med att springa kanske fem minuter och sen gå fem minuter i några omgångar, och det har jag visserligen inte direkt gjort. Surt i alla fall, särskilt eftersom det är så otäckt att vara ute i solen när man är förkyld. 

Finns det något tråkigare än att läsa om andra människors förkylningar och joggingturer? Svar nej. Vi kollar istället på vad jag har gjort i april eftersom jag uppenbarligen inte har bloggat alls.

Helt okej utsikt från föräldrahemmet

I början av april tog jag och Lillcyklisten färjan till Finland. Planen var att stanna fem dagar, men vi blev båda jätteförkylda och febriga så det slutade med att vi stannade en vecka. Under den perioden lärde sig Lillcyklisten både att krypa och dra sig upp stående.

Det har inte blivit så hemskt mycket läst den här månaden, framför allt på grund av att jag har lånat hem böcker lite på vinst och förlust och valt att lägga ner ett par av dem efter kanske en tredjedel. Men läste i alla fall del två om Karin Lavransdotter, den var lite segstartad men tog sig småningom. Jag läste också Louise Cavendishs Our House, en lättläst men välskriven brittisk thriller som till och med gick att läsa lite halvkoncentrerat samtidigt som jag passade Lillcyklisten.

Ovanligt dålig bild tagen genom balkongdörrsfönstret.

Jag har blivit med balkongblommor! Nu bor det två rader penséer och en engelsk pelargon (tror jag) där ute. Jag drömmer om en grönskande och blomstrande balkong, det kanske förblir en dröm, men det känns i alla fall som om jag har gjort något. Så fort det slutar vara minusgrader här på natten (plockar in pelargonen till natten, vet inte om det är nödvändigt?) ska jag fylla på med ännu mer balkonglådor tänker jag. Vi har numera en så kallad babyvakt så de dagar Lillcyklisten sover lite längre tupplurer och vädret tillåter går jag ut, stänger dörren till vardagsrummet och slöar i solen med en bok och en kopp kaffe. Eller "slöar", vilket nedlåtande ord. Jag tar mig en välförjänt och välbehövd mental paus från "aj aj försiktigt inte riva mamma i håret".

Allra mest har jag så klart umgåtts med det här lilla energipaketet. En väldigt kul grej är att det börjar gå att leka med honom nu på ett annat sätt, typ låtsas att leksakstelefonen ringer, eller leka att man sover och låta honom väcka en. Är det månne så att jag är en så kallad lekmamma?

I maj ska vi åka på en tur ner till Stockholm för att hälsa på Syster Yster den äldres familj, förhoppningsvis är Lillcyklistens pågående utvecklingssprång då bara ett minne blott och han sover som en kung och äter som en häst. Håller tummarna för det.

It's alive

Längesen sist nu, till stor del på grund av att Lillcyklisten har börjat krypa, sitta och dra sig upp så jag har fullt sjå med att hålla koll på honom. Roligt, för det är en mycket nöjdare bebis - två saker brukar folk kommentera om honom, det ena är att han har så många tänder, det andra att han har väldigt mycket energi.

Sen blev det vår också, det känns inte riktigt rätt att säga att det hände plötsligt med tanke på hur lång vintern har varit, men nog är det konstigt att det går två veckor mellan att man går med vinterjacka och full mundering till att man kletar solkräm på näsan och promenerar i bara t-shirt.

Alla som bloggar vet hur seg hjärnan blir när man inte har skrivit något på länge, misstänker att det är därför så många slutar att blogga, man vet liksom inte hur man ska ta upp tråden igen. Som om man var tvungen att berätta något alldeles särskilt, så känns det av någon dum anledning. Det tuffar på här, roligare än så är det inte. Jag läser böcker för Lillcyklisten, och för mig själv, jag njuter av att kunna dricka kaffe på balkongen ibland, vi sover ibland litegrann, vissa nätter ganska okej, andra lite mindre okej.

Imorgon är det söndag, vi har inga planer men ska njuta av att Cyklistens schema har ändrats och att han slipper gå på nattpass imorgon kväll. Kanske är vi lite crazy och kollar på en halv film innan vi börjar slumra i varsitt soffhörn där runt 20:30.

Fyra korta

Längtet: att solen ska bli så varm att jag kan ta med en termos kaffe och en bok när jag går på vagnpromenad och sätta mig på en bänk någonstans och bara njuta

Förhoppningen: att jag ska komma igång med joggandet på riktigt nu när gatorna är nästan  helt bara, oj så härligt det var häromdagen när jag tog en första liten runda, men oj så mycket träningsvärk jag fick.

Undringen: hur jag ska bli starkare i kroppen och undvika att få så ont i höftböjaren när jag promenerar, och var på kroppen det riktigt är jag borde fokusera. Min gissning är mage och rygg.

Drömmen: att jag ska få sova en hel natt någon gång mer i livet, haha. Har inte gjort det på snart ett år nu så jag är ganska van, men tänker mig ändå att det inte är en helt ouppnåelig utopi.

Några dimmiga dagar

När jag inte orkar ta mig till bibban för att hämta en reserverad bok som inte kommer att finnas kvar nästa dag och inte heller för att returnera en snart försenad bok, då vet jag att jag är sjuk. Nu är jag frisk igen och det var som tur ingen influensa, men det finns roligare saker än att ha feber och försöka underhålla någon som en bra dag har ungefär dubbelt så mycket energi som en själv.

I mars har jag läst ut fem hela böcker, det är nästan värt en utmärkelse av något slag! Föga förvånande är thrillers med korta kapitel det som går enklast just nu, men jag har också fortsatt med del två i Kristin Lavransdotter-trilogin (och har lyckats inspirera mamma att också läsa dem, heja!). Så skönt att det äntligen blir en vårmånad, och faktiskt skönt att klockan ska ställas fram i helgen eftersom det gör Lillcyklistens sovtider mycket mer rimliga, hehe. 

Våren känns väldigt rolig i år, nästa vecka åker jag en vända till Jeppis, och i maj ska vi försöka ta oss ner till Stockholm en helg så Lillcyklisten får träffa sin lilla stora kusin. Oklart hur vi ska ta oss neråt dock, från att ha tänkt att vi ska köra ner (och med "vi" menar jag Cyklisten eftersom jag saknar körkort), till nattåg (men hur gör man med bebis, han kan ju inte sova i en vanlig säng utan att trilla ner, och en resesäng är för stor för att få plats...) till flyg, vilket känns skittråkigt men som i det här fallet kanske ändå blir det bästa valet. Vi får se.  

"Du ser inte alls trött ut", sa en släkting till Cyklisten åt mig idag. Det är alltid nåt, för trött är jag. Men ljuset hjälper, kaffet hjälper, rännilarna av smältvatten längs med gatorna hjälper. 

Hack hack hack

Så, förra inlägget var ett typiskt upphackat inlägg som jag bara publicerade tjofs utan att läsa igenom det och språket är också därefter. Någon vaknade och pockade på min uppmärksamhet och jag tänkte: hellre lägga upp någonting oredigerat än att strunta i det. För det funkar sällan att lägga upp texter i efterhand för mig, det är alltid någonting i texten som skaver, skaver på fel sätt alltså, är det inte skrivet idag lägger jag nästan aldrig upp det idag.

Det blir mycket det här hände igår och nu händer det här idag-inlägg nu. Torsdagen har varit en dag med bra flyt. Jag kunde äta lunch och dricka kaffe i lugn och ro, hann till babyramsor på Stadsbibban där jag träffade en annan mamma från föräldragruppen som jag spontanfikade med efteråt. Lillcyklisten charmade tanter på caféet och åt gladeligen lite mellanmål. Det är någonting både avväpnande med att ha bebisarna att prata kring när man hänger med folk man egentligen inte känner, det blir liksom aldrig konstig stämning eftersom det alltid går att kallprata om ungarna. Man märker rätt snabbt om man är på samma våglängd eller inte.

Nu har jag och Cyklisten tryckt i oss varsin fryspizza (är rätt säker på att det är fryspizzans år i år enligt något lands urgamla traditioner) och druckit varsin nu-är-det-helg-öl eftersom Cyklistens arbetsvecka slutade hux flux redan idag. Våra kvällar slutar absolut senast klockan 21, så det är inte många timmar vi har på oss att ta det lugnt tillsammans. Det händer alltså numera att vi går och lägger oss klockan åtta, dels för att Cyklistens alarm ringer 04:30, dels för att Lillcyklisten kan vakna typ närsomhelst från kl.04 och framåt. 

Tänkte nu skriva en fånig Bert-hälsning som avslutning, men jag låter helt enkelt bli.

Hastigt

Jag undrar verkligen hur sommarvädret kommer att bli i år. Det var otäckt och underbart under sommaren som var, det känns inte helt normalt med en så lång och varm sommar. Någon slags skräckblandad förtjusning över att det var 30 grader i skuggan igen. Det var inte optimalt väder att vara höggravid direkt, men jag led mest nattetid, jag blev inte så himla stor så jag kunde ändå röra mig ganska obehindrat trots att fötterna var stora som paddlar där på slutet.

En natt när jag hade svårt att somna om låg jag och fantiserade om hur en varm vårdag skulle kunna se ut. Jag tänker mig att jag tar Lillcyklisten under armen och trycker en solhatt på hans huvud, och sen bara - går ut!? Inga overaller och kroppsdelar som motvilligt korvar sig medan man själv sitter halvt påklädd och helt genomsvettig och inte ens har packat skötväskan ännu. Himmelskt! 

Det kanske är lite tidigt att börja planera för sommaren, men faktum är att det ju är i dessa dagar semesterönskemål brukar trilla in i inkorgen, så det är väl någon betingad reflex plus att jag är trött på snöslask som gör att jag börjar längta. Planerna för sommaren är dock inte gjorda ännu, men jag inser att jag vill och också borde passa på att röra mig runt i landet och till Finland medan jag är föräldraledig, så det kanske blir några extra turer över Kvarken om det går som jag vill. 

Idag skiner solen, det visar visserligen minusgrader men jag hoppas att solen ändå lyckas smälta bort lite av snön. Jag väntar på att Lillcyklisten ska vakna (!!!), sen ska vi gå på öppna förskolan och hänga lite innan det blir en långpromenad i solskenet. 

Söndagslista

Vad ska du göra idag?

Jag ska ta det väldigt lugnt! Vanligtvis har vi babysim på söndagar, men nu är kursen slut, det har varit kul och Lillcyklisten är förtjust i vatten, men oj vad skönt att inte ha något inplanerat på söndag morgon. Jag har en bröddeg på jäsning, ska ut i snöslasket på vagnpromenad, skypa med storasyster och kanske se någon film ikväll.

Vad var det bästa med veckan som gick?

Att jag gick på Umeå Littfest! Tycker själv att jag prickade in väldigt bra program, lyssnade bland annat på Susanne Osten, Jonas Hassen Khemiri och Kim Thúy. 

Uje Brandelius, Susanne Osten och Annika Norlin.

Vad var det sämsta med veckan som gick?

Måste nog vara natten då jag fick gå upp med Lillcyklisten på pottan två gånger, plus ca tre andra uppvakningar. Ej en källa till glädje. Tur att han är gullig.

Bebis på restaurang

Vad ska du göra imorgon?

Kanske gå till bibban och hämta ut del två av Kristin Lavransdotter och låna lite nya pekböcker åt Lillcyklisten.

Vad längtar du efter?

Början av april då jag ska åka till Finland i några dagar. Jag ser fram emot att träffa alla hemma, äta pappas mat och få lämpa över bebis till glada famnar. Jag inser att mammaledighetstiden går fort nu och vill verkligen passa på att göra sånt här när jag faktiskt har både helger och vardagar till förfogande. Jag längtar också efter bara trottoarer och gator och att få börja ta några efterlängtade jogginglufssteg.

Vad grubblar du på?

Åh, vi håller på och vänder och vrider på huruvida vi ska köpa en bil. Det är supertråkigt att tänka på det, och vi hade gärna velat leva utan bil om det var möjligt. Samtidigt skulle en bil nog göra att vi kände oss lite mindre isolerade. Men sen är det allt det där som talar emot, miljön, pengarna, att vi garanterat skulle börja cykla betydligt mindre... uuuusch. Tar gärna emot synpunkter om det är någon annan som försöker leva bilfritt.

Vad läser du?

Denna! Jag har tänkt läsa Hannah länge för många kunder har henne som en favorit, både kräsna läsare och mindre kräsna läsare. Och hon skriver bra! Coming of age i Alaska, inte alls dumt.

Sakna

När jag precis hade satt mig i publiken till ett av programmen på Umeå Littfest insåg jag hur mycket jag har saknat bokiga sammanhang. Oftast känner man av när man är i fel sammanhang; när man inte kan koderna, inte riktigt vet när man ska skratta, inte känner sig helt bekväm när man står och köar för att komma in till vad det än kan vara. 

Litteratur- och kulturfolk har så klart en massa smutstvätt gömd i garderoberna precis som alla andra, men det är ofrånkomligen människor som ingår i ett sammanhang där jag känner mig mycket bekväm. Kanske blev det extra tydligt som en kontrast mot att jag nu i ett drygt halvår har befunnit mig i en stad som fortfarande skaver. Det är som om skavsåren känns extra mycket när skorna plötsligt blev bekväma.

Det tar tid att komma underfund med en ny plats. Särskilt om den platsen samtidigt innebär en radikal förändring i vardagen, så som det ju är när man får barn. Det är svårt att veta vad som är vad, och därför också svårt att veta hur man ska tackla frustrationen man känner när allt inte känns helt rätt. Det är alltså inte så att jag vantrivs, långt ifrån. Men jag tror att något jag inte har haft energi att överhuvudtaget tänka på förrän nu börjar pocka på min uppmärksamhet, nämligen att jag, trots att jag har gjort den här flytten helt frivilligt, saknar Göteborg.

Mitt i

Vad hände? Livet hände, det är väl så det heter. Eller inget särskilt har egentligen hänt, men tiden flög förbi med bröllop och barnvakt, fin långfrukost med två vänner jag inte har träffat tillsammans på mer än tre år. Tänder spricker fram och nätterna hackas upp i pottbesök och tröstförsök. Jag fortsätter att lyssna på Muminböcker för att snabbt somna om av Tove Janssons mysiga röst och har kommit till Trollvinter som är min favorit hittills.

Vi försöker alla anpassa oss till Cyklistens underliga arbetstider, det går bättre ibland, sämre ibland. Svårast är nattskiftet, eller dagen efter nattskiftet för mig eftersom jag och Lillcyklisten inte kan vara hemma då för då är det omöjligt för Cyklisten att sova. Det finns liksom inte så många aktiviteter man kan ta sig för från klockan 07 och framåt en vardagsmorgon så det blir många långa promenader. 

Just precis nu spelar Nick Drake i bakgrunden, solen börjar ta sig in mellan persiennerna och Lillcyklisten ligger bredvid mig i soffan på mage och håller på att somna. Dagens storslagna planer består i att ta oss till någon mataffär och handla. 

En fin sak är att jag har börjat skriva lite, och det känns väldigt roligt. Kanske är det för att jag inte jobbar, jag har länge misstänkt att mycket av min kreativa energi har förbrukats där, vilket är helt i sin ordning. Men jag har saknat den, lusten att skriva. För tillfället är min veckas gyllene stund lördag morgon, efter att vi har ätit frukost tillsammans och Lillcyklisten har somnat för sin första tupplur cyklar jag in till stan och sätter mig på ett alldeles tyst och gammaldags café, dricker en kopp kaffe och äter något chokladigt och läser och skriver i en dryg timme. Himmelriket, verkligen. 

Nytt

Ändå fin grej att ha en barnvagnspromenaddejt med en annan mamma från föräldragruppen, promenera i drygt en timme och prata på utan konstigheter, äta lunch och se sina bebisar speja på varandra lite på avstånd. Att träffa nya människor som vuxen, det kunde man skriva en hel bok om, för lätt är det inte.

Vårfåglar

Jag har funderat på vad jag ska skriva, eftersom det här är mitt tusende inlägg. Helt otroligt faktiskt, ibland hade det nog känts som om den här bloggen har varit på väg att förtvina, men så länge ambitionsnivån fortsätter att vara låg hoppas jag att jag kommer att fortsätta ett tag till. I ärlighetens namn har jag ingen särskild reflektion kring det just idag, men hela poängen för mig med bloggandet är också att göra det ganska oplanerat så det får vara så helt enkelt.

Nyss läste jag ut Delia Owens Where the Crawdads Sing, den var riktigt bra. Även om det har skett ett mord och den bitvis är spännande skulle jag definitivt inte beskriva boken som en thriller. Det är snarare en roman om ensamhet och utsatthet och om kärleken till naturen. Huvudpersonen Kya växer upp mer eller mindre ensam ute i North Carolinas träskmarker, hon går inte i skolan och blir expert på att gömma sig för myndighetspersoner och andra som försöker fånga in henne, samtidigt som hon längtar efter mänsklig närhet. Det är den här dynamiken som romanen kretsar kring, längtan efter mänskliga relationer och den i hennes fall helt befogade rädslan för att bli övergiven. En rörande och poetisk berättelse som samtidigt är något av en bladvändare.

Den här dagen har hittills varit väldigt fin, Lillcyklisten har sovit exemplariskt, han har fått vaccin och varit lite ledsen men inte reagerat alls så mycket som vissa verkar göra, skönt. Och trots att det är mängder snö kvar och sannolikt kommer att komma stora mängder till är det vår i luften. Fåglarna kvittrar plötsligt, och går man ut vid tretiden kan det fortfarande vara sol. Vårvintern, den har fattats mig. 

Vardagsglimtar

Töntigaste rubriken i mannaminne? Nåväl, det får gå.

När ljuset äntligen återvänder, då ser till och med skräpet i hallen fint ut.

Så här lila var det en eftermiddag då jag var ute på promenad. 

Det här stycket från Tessa Hadleys The Past om syskonrelationer tycker jag är så fint!

Min vanligaste vy: Lillcyklisten som har vänt sig på mage och ligger och sprattlar som en fisk och gnäller för att han inte kommer någonvart. Plus rekvisita, och den superfina filten som jag fick av mitt jobb när jag blev föräldraledig.

Lillcyklisten 5 månader

Var god scrolla förbi den som inte är intresserad, jag tyckte inlägg av den här typen var det tråkigaste jag visste innan jag själv blev morsa.

Sömn

Sen skrubben blev bebisrum har Lillcyklisten sovit så otroligt mycket bättre, härom natten sov han från insomning kl.19 till 01:00, det är rekord! För någon vecka sen har han självmant börjat sova på mage och verkar gilla det, så för tillfället är det bara tummen upp på nattsömnsfronten även om han oftast vaknar 3-4 gånger per natt. Tupplurarna är det väl lite si och så med, men i snitt sover han 3-4 tupplurer per dag. Sällan längre än en timme om han sover inne, ibland upp till två timmar om jag orkar gå på långpromenad.

Mat

Det är så kul att erbjuda honom olika saker att smaka på, han har tidigt varit intresserad av vad vi stoppar i munnen och nu är det ingen hejd på honom. Han har fått smaka bland annat potatis, rotselleri, morot, majs, linser, tofu, banan, yoghurt och lite annat smått och gott. Vi har kokat och mixat diverse olika grönsaker som vi har klickat ut på bakplåtspapper och fryst in och sen dumpat över i en frysask, minns inte var jag läste det tipset men det är ett smidigt system. Så tar man bara fram lite olika kombinationer när det är dags för lunch. Gröt har vi precis börjat med och det är också en stor hit, inte minst för nattsömnen. Den smakar ju typ grädde också så kanske inte så förvånande...

Utveckling

Några grejor han pysslar med nu: ligga på mage och vara frustrerad över att inte kunna ta sig framåt, hiva sig upp så att han har raka armar (tänk kobran i yoga, hehe) och spejar runt i rummet. Han är nöjdare när han ligger på rygg men vill så himla gärna vända sig på mage, han har liksom inte fattat att han själv kan vända sig tillbaka ännu. Sin första tand fick han redan runt jul, nu har han två små pyttegaddar mitt i underkäken plus en vampyrtand upptill och en till vampyrtand på kommande, väldigt gulligt. Vad gäller prat så övar han sig för tillfället på att vråla och gorma, också när han är nöjd.

Humör

Ända sen han var nyfödd har vi upplevt att han har ett tydligt temperament. Oftast är han glad och sprallig, men det är verkligen tvära kast, det finns liksom inte många mellanlägen. Plötsligt blir han jättearg och då är det bara att amma/byta blöja illa kvickt. Ibland kan man få honom att skratta ett kluckande skratt som får hjärtat att smälta! Han är nog mera lik mig än Cyklisten på den fronten skulle jag säga, jag är också oftast glad och sen kan jag bryta ihop och få argsinta utbrott. 

Annat

Han blir mycket förtjust när vi sjunger för honom, efter att ha trott att böcker = sång (vi var väldigt flitiga läsare av en pekbok som bara innehöll sånger) har han nu även börjat gilla att man läser för honom. HURRA! Han tycker också att det är superkul när Cyklisten spelar gitarr och hittar på fåniga sånger om honom och börjar alltid le när Cyklisten tar fram elgitarren. Till saken hör att Cyklisten verkligen inte gillar att sjunga vilket gör det hela väldigt underhållande för mig.