Mannen från Buenos Aires

Mannen från Buenos Aires har bott i London i 40 år. Han är pensionerad arkitekt och det ser ut som om han kommer till caféet för att läsa tidningen. Men det han egentligen vill är att prata. Han vill berätta om hur London var på 60-talet, hur bara arkitekter kunde se vilka kollegor som var hippien eftersom de trots allt klädde sig väldigt estetiskt. Han vill prata om litteratur, om Borges och Martin Amis, om att han inte vill läsa Harry Potter men att han tycker om gotik, om Frankenstein och Dracula. Mannen från Buenos Aires tycker inte om engelsk romanticism,

"If I were alone in a cell with only one book and it was Jane Austen, I wouldn't touch it."

Han vill berätta om hur Amerika är som Marilyn Monroe, underbar på vita duken men alldeles för rörig i verkligheten, om hur Empire State Building var en besvikelse, ett fult art deco-monster. Kanske är orden som strömmar från hans läppar det som får honom att känna att han existerar. Att han inte har glömts bort. Vi lyssnar och vi ger honom en plats. Vi ler när han säger

"I'm sorry, I'm talking too much."

Vi ler åt att verklighetens människor alltid överträffar berättelserna. Åt att de alltid är mer än vi föreställer oss, de är mera kropp, mera lukt, mera ljud. Och vi lyssnar gärna också när det börjar värka i nacken, också när vi inte hör vad han säger, mannen från Buenos Aires.